Åh vilket kalas!

Nu i veckan körde jag min fina man till ett läkarbesök. Jag hade förberett mig för väntrumstråk med en bok och nyladdad telefon, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Först satte sig en ung tjej bredvid oss. Tatueringar över hela armarna i vackra och klara färger. De fångade väl lillstrumpans öga för hon tittade och  tittade på tjejen tills hon började titta tillbaka. Då började strumpan le och skratta varpå tjejen ler och skrattar. Vi bytte några ord om söta bebisar tills dess det var hennes tur hos doktorn.

När hon går kommer nästa soffgranne, en kvinna i typ min ålder. Hon hade uppenbarligen ingen lust att sitta där men efter en liten stund förde även hon dialog med en glittrande bebis. Så småningom förde hon dialog även med mig.

Vi kom att prata om hennes mycket intressanta jobb och bakgrund när lilla donnan bestämde att det var fikatajm och bröstet kom fram.

Mitt i en mening öppnas dörren och en gammal dam kliver in i rummet och rätt in i samtalet. Jag har aldrig någonsin fått negativa reaktioner på min amning ioffentliga  miljöer men jag undrar alltid när den första kommer. Kanske med denna gamla dam? 

Hon tittar på mig och brister ut men åh vilket kalas jag kommit till!! Hon fortsätter med åååååh där har du det bra vid tuttisen!  Hon formligen överöste min lilla tjej med bedårade blickar och kommentarer. Hon satte sig mellan kvinnan och mig och kastade sig in i anekdoten om lilla flickan på vagnen hit och hennes pappa. Sen började vi prata bebis.

Jag hade väldigt gärna velat höra mer om kvinnan jag pratade med men damen exploderade verkligen in i rummet. Men hon gjorde det med charm, humor och otroligt mycket kärlek så det gick inte att irritera sig på det. Det här var en dam som var otroligt barnkär!

Hon var också otroligt intressant. Henne hade jag velat prata länge med! En är ju nästan 90, berättade hon, och fortsatte med att prata om hur hon såldes till Sverige som barn efter andra världskriget. 

Hon hade mycket starka  minnen av klänningar, personer och samtal. Hon beskrev hur hon gått till förmannen och begärt att jobba någon annan stans för det där fruntimret går fan inte att jobba med. Fan? Från en oerhört proper och välformulerad ”nästan 90-åring”? Haha min generation lär svära som gamlingar men där trillade jag sånär av stolen. Jag kunde väl inte väva heller, köss mäj! Kaxig hade hon allt varit! 

Under tiden damen berättade om barnen, maken och jobbet fortsatte strumpan hålla hov, hon flörtade med alla som gick förbi. Så småningom kom maken ut och möttes av en fru som skrattat, inspirerats och hört spännande livsöden medans han fått en smärtsam kortisonspruta i knät. 

När vi åkte hem kände jag mig upplivad och glad. Strumpan sov en utmattad sömn och maken stönade av smärta. 

Livet är inte alltid rättvist 😉