Månadsarkiv: mars 2019

Mysig dag

Standard

Igår var ytterligare en otroligt intensiv dag på jobbet. Jag var så trött när jag kom hem att jag fick avstå kören – jag klarade liksom inte mer intryck. I efterhand är jag väldigt ledsen över det men just där och då behövde jag kramas i stillhet med barnen i soffan.

Så idag ringde jag min chef och konstaterade att jag ville gå hem vid lunch. Inte semester, inte VAB utan bara gå. Balans.

Maken och jag åt underbar lunch på stan och åkte sen hem och sov. Medans han hämtade kidsen sen bakade jag en kaka och fixade middag. Barnen kom hem samtidigt som morfar kom och kvällshänget var igång.

Bra dag. Bra kväll. Skönt.

Pauskaffe

Standard

Jag läser så ofta i diverse mammagrupper om män som inte ställer upp för sina respektive och sina familjer. Då blir jag alltid lite extra tacksam för min.

Han messade mig förut och föreslog att jag skulle stanna i stan en stund och ta en stund för mig själv innan jag åker hem. Så här sitter jag med en kaffe, en bok och en alldeles för stor bulle (som är så stor att den kvävde min inre viktväktare). Jag har suttit en timma och tänkte snart åka hem.

Ljuva lilla stund utan krav.

Placebo?

Standard

Kan det verka redan (dag fyra idag) eller är det placebo? Jag har haft flera tillfällen idag som öppnat för frustration men som jag lyckats ta med jämnmod.

Jag känner mig lustigt nog gladare även om jag fortfarande är trött som bara fan. Jag orkar liksom resa mig och interagera mer med barnen.

Lillfis frågade mig igår om jag mår bättre nu när jag tar medicin mot humöret. Lilla gubben.

Humör vs JVJK, 1-0

Standard

I fredags sprack jag tror jag. Tårarna rann lixom Niagarafallet non stop under dagen och jag satt på en köksstol och fulhulkade medans barnen cirkulerade runt mig och frågade varför jag var ledsen. Det kan vara PMS, det kan vara trötthet – vad sjutton vet jag. Men jag kände att jag kan inte vänta längre, med risk för viktuppgång och förlorad sexlust så är det dags att prova tabletterna doktorn skrev ut sist. Sertralin, halv tablett dagligen.

Kära vännen förvarnade/påminde att det blir värre innan det blir bättre. Hela fredagen var verkligen bland det vidrigaste jag kan minnas. Kanske var det mitt ”värre”? Jag är bara inne på dag tre så det är svårt att dra slutsatser än förstås men eftersom jag går runt med ett lätt illamående så vet jag att tabletterna iaf verkar.

Jag får medvetet anstränga mig att vara en trevlig mamma och fru. Lillfia har blivit väldigt pappig och även om det är mysig att se och att det är en naturlig del av utvecklingen så känner jag att jag kört bort henne. Jag känner att det är mitt jävliga humör som gör att hon dras till den trevliga föräldern istället. Hej dåligt samvete.

***

Igår hade jag i princip hela dagen för mig själv och det var välsignat. Jag lämnade barnen hos farmor på förmiddagen, sen lunchade jag med far på Frölunda torg innan jag åkte hem och bakade glutenfriagodsakers mazarinkaka med kardemumma. Som lillfis brukar säga; Oh. My. God!!

Tidig kväll körde jag sen maken till en kompis innan jag hämtade lillan hos farmor. Stora skulle ju sova över (mamma jag vill faktiskt inte åka med hem) och fia somnade i bilen. Jag bar in sömntutan direkt från bilen till sängen och hade med andra ord en lugn och tyst kväll för mig själv. Det är helkonstigt, förr var jag ju ensam jämt! Men nuförtiden vet jag inte vad jag ska göra med mig haha.

Maken kom hem vid 03 först och som den knäppgök han är gick han upp med strumpan när hon vaknade 0630. Jag fick sova till nio och det var fantastiskt! Jag är så tacksam för min man som verkligen försöker ge mig möjlighet att både sova och få egentid…

***

Strumpan och jag var fö på dans idag igen och det var tydligen jobbigt. Lillan slocknade medans jag plockade ihop middagen inne på Ica och reagerade över huvud taget på att bli hemburen i halv storm. Utan ansiktet syns det inte förstås, men hon sover som en sten. Hon bara blev tyst och kollapsade, lillgurkan.

Närmsta jag kommit en panikattack tror jag

Standard

Förra året när vi tog sonens celiakiprover (inklusive lever och sköldkörtel) fick vi ta om proverna tre gånger för att de koagulerade på väg till lab. Tre. Gånger. Vår stickrädda lilla fyraåring som grät floder och skakade av rädsla, som blev likblek och inte klarade av att stå på benen utan fick bäras till bilen… Till slut sa vi stopp, det blev ingen fjärde gång utan vi fick klara oss på celiakiprovet, vi kunde inte sticka honom igen.

Förra veckan var vi där och tog proverna igen. Vad tror ni de ringde om idag? Jag gav sköterskan en hövlig men bestämt formulerad avhyvling att de får se över sina rutiner för så här kan de inte hålla på. Hon blev lite stum när hon insåg att det här är fjärde gången de misslyckas PÅ RAKEN med våra prover. Hon ville ge mig en ny tid där och då men jag bröt ihop helt. Jag kände att jag kan inte ta det här oxå, inte mer nu. Låt mig för fan vara, det räcker. Jag vill inte utsätta min lille för det här igen, jag vill inte utsätta mig för det här. Jag sprang in på ett konferensrum och hyperventilerade, storgrät, hela kroppen skakade och jag frös och svettades om vartannat. Pulsklockan visade på 110 bpm jämfört med beskedliga 50-60 som jag brukar ha när jag sitter och jobbar.

Sen ringde jag tillbaka och krävde lugnande eller att de remitterar oss till nån som vet vad de håller på med. Hon nämnde att de bara har flytande lugnande men dels – har ni smakat på det? Jag får kväljningar av det… dels får vi inte i honom medicin nånsin. Det är lika mycket ett övergrepp som nåt annat om jag ska försöka tvinga honom. Han kommer dessutom kräkas upp det. Så. Nåt får de lösa.

De ska ringa mig imorgon.

Sömn, tårar och maränger

Standard

Igår kväll nattade vi fis så att jag kunde få sova ifred i lilla sängen. Jag skojade med maken och sa att sketungen ju ändå kommer efter mig så det är väl ingen idé. Men man får leva på hoppet. 23:37 kom pottsorken vandrandes. Så småningom sov vi tillsammans, han så intryckt i famnen man kan bli. Så nära, så varmt, så kärleksfullt.

När morgonen kom hade jag förvisso sovit okej men ytterligare en natt med för många uppvak och jag var ett komplett vrak. Jag skickade iväg fis när han vaknade innan sju ”gå till pappa, jag fixar inte att vakna redan”. Fis kom dock tillbaka. Det visar sig att lillstrumpan vaknat vid 01 och haft noll intresse av att sova vidare. Hon hade hållit pappsen vaken till femsnåret och han ville inte vakna. Två timmar dålig sömn trumfar helt klart fem timmar dålig sömn så jag fick snällt gå upp.

Men jag är så trött. Fysiskt och psykiskt. Jag känner mig misslyckad som människa för att jag äter så illa. Jag räcker inte till på jobbet. Min lön är slut – ett par extra utgifter och några VAB dagar. Resultatet är inte enbart kul. Så här pengalös har jag inte varit sen jag var arbetslös. Vi har fortfarande inte mäktat med att fixa sonens femårskalas. Nu har vi inte råd. Hej misslyckad förälder. Makens smärtor… ja nä vi går inte in på det. Tvätt. Städa. Mata. Planera. Göra. Göra ännu mer.

Till slut satt jag här imorse och bara grät. Jag. Orkar. Inte. Kan jag inte bara få sova? Vakna med några färre bekymmer? Inte behöva försöka se kristallkulan vad som är bästa lösningen för fis och hans sociala liv och framtida mående?

Efter dansskolan var mamma här och hängde med strumpan en stund så jag kunde få sova. Så välbehövligt. Men jag är trött. Så trött. Fis var då med pappa på simskola. Det är praktiskt att barnens aktiviteter ligger typ samtidigt haha!

Nu på kvällen gjorde jag matlådor för veckan. Linssoppa och kikärtsoppa. Många portioner för få pengar! Perfekt. Jag har ju läst så mycket om maränger på Aqua faba. Måste ju prova! Så jag gjorde de här. De blev ju toppen!

Inte för jag vet vad vi ska göra med dem men det gör ju inget. Fina blev de.

Maken vallade barnen ute lite så jag fick lite tystnad. Jag hade tänkt läsa men sjöng istället. Jag satt med text och musik och övade inför onsdagens kör. Det är verkligen så roligt! Men en otränad röst är som vilken otränad muskel som helst – den funkar sådär innan man fått grepp om det. Låt oss säga att jag hoppas det blir bättre med tiden 😉

Kalas-fint

Standard

Efter gårdagens sena läggningar vaknade vi upp med två trötta och lite gnälliga barn. Aarrhh tålamodet åkte på en nit kan jag säga!!

Jag tog en tur till viktväktarna imorse, jag behöver lite hjälp att komma tillbaka in i rutinen och att åka dit är en bra påminnelse. Konstigt nog var jag precis plus/minus noll på vikten, jag fortsätter äta som en tok. Jag äter för i elände saker jag inte ens vill ha… Psykiskt är jag inte på ett bra ställe just nu och det visar sig på matkontot helt klart.

Efter det var det kalasdags. Vi skulle fira en nybliven femåring! Kaka och glass. Perfeeeekt! Inget ståhej eller massa grejer utan bara fika och glada barn. Fyra familjer, sju barn under 6 år. Massa glass och strössel. Överallt strössel. Alltså, på riktigt överallt strössel. Jättekul!

På hemvägen höll sig mirakulöst nog barnen sig vakna och nu försöker vi få i dem lite middag. Går sådär bra. Förhoppningen är att få kidsen i säng i tid idag, annars får de helt enkelt se på mello med oss.

Vad är kalas utan en lånad dröm i rosa fluff, en brandmanshjälm och en kassaapparat?