Månadsarkiv: maj 2018

Naturligt urval eller ”min man tycker jag dricker för mycket kaffe”

Standard

En sorglig syn här ikväll. En tom kaffekopp, ensam, övergiven. Det ekar sorgligt mellan väggarna kaffe kaffe kaffe

Vår vattenkokare bestämde sig för att gå till de sälla jaktmarkerna nyss. Den skuttade från diskbänken ner i golvet och fördelade sig i tusen smulor längs all yta den kunde nå.

Skräp oxå.

Som tur är har mediamarkt fortfarande öppet och som ännu mera tur är finns det både spis och kastruller som gärna ställer upp.

Men under tiden ekar koppen öde.

Annonser

Mamma, får jag höra den där låten ni inte hade på ert bröllop?

Standard

Ja alltså Visst finns mirakel av Suzzie Tapper från Melodifestivalen. Vi hade den på bröllopet (om än inte youtubeversionen). Han älskar den.

Den tar som alltid hårt, nu mer än någonsin! Visst finns mirakel, och för mig är det faktiskt du. Ja. Bara, ja.

Jag älskar dig mer än du kan förstå, jag vet du bär mig när jag inte orkar gå. Jag har bokstavligt talat burit min gubbe när han inte klarade att resa sig själv.

Fy fan vad vi gått igenom.

Vardaglig frukostlycka

Standard

Klockan är 09:17 och jag sitter busigt nog med benen uppe på matbordet (jag väntar på tillsägelse från fis) och tittar på mina små. Jag njuter av utsikten!

Strumpan sitter på en riktig stol – nåde den som erbjuder en barnstol till henne – bredvid storebror. De har varsin efterfrukostefterrättstallrik framför sig med några små mjukostar och jordgubbar på. De tittar med stor uppmärksamhet på Dora utforskaren på paddan.

Lugnet hägrar.

Livet känns just nu riktigt bra. Jag tror jag precis haft ”mens” vilket förklarar uselt humör och lättnaden när jag kommer ut på andra sidan är alltid outsäglig.

Jobbet knallar på bra. Jag känner mig kompetent, efterfrågad och omtyckt. Det finns riktigt intressanta intriger i kulisserna som jag är enormt nyfiken på resultatet av.

Vårt jobb med fis verkar ge utslag. Han har färre problem med de andra dagbarnen nu. Han leker mycket bättre med dem igen, mindre bråk, färre utbrott!

Strumpan visar prov på humor och humör. Hon hade skällt ut dagmamman efter noter i veckan när gungan var upptagen. Hon var så högljudd att grannarna hade tittat ut på gården och frågat DM ”om hon är arg”. Tihi. Det humöret ser vi ofta!

Maken kan i princip göra allt han kunde göra innan han blev sjuk nu – dock inte i samma omfattning. Han blir trött fort och behöver vila mycket, men det är på g!!! Medicinskt utvecklas han precis som han ska.

Ha en fantastisk dag i solen!

Mens?

Standard

Jag blöder ju inte längre tack vare avbränningen av slemhinnan. Halleluja! Men det gör att jag är lite vilse när hormonsnurran kommer, jag vet först inte varför livet bara är surt.

Min man och jag har kommit fram till att jag måste vara där nu;

Svamp i underlivet

Hemorrojderna har fått spel och ett smärtsamt skov

Ett grundhumör som får hunnen Attila att verka rar

Huvudvärk

Hunger, sug, hunger, sug.

Svullen

Kass självbild

Visst är det mysigt att vara kvinna?

När ”shit happens” får konsekvenser *editerad*

Standard

Idag glömde min man sina mediciner. När han kom på det hade det gått 3,5 timma från när han skulle tagit dem. (Ja han har diverse påminnelser men han har fortfarande lite minnesproblem och kan lätt bli avledd.)

Nu väntar vi på besked från mottagningen huruvida han behöver åka in, det är fullt möjligt att han blir inlagd någon/några dagar.

Fan. Fan. Fan. Jävla helvetes förbannade skit…

I en normal värld är det lite oops och jag tar dem sen. I den här världen ser det annorlunda ut.

Skräp oxå.

Edit; nä vi behöver inte åka in. Underbart. Men jag fattar inte, de har tryckt så himla hårt på att ta medicinerna inom ett väldigt snävt intervall – men plötsligt är det mer förlåtande? Försöker de skrämma in budskapet i början? Jag ska prata med min gubbe sen och fråga mer om vad de sa, just nu är jag mest lättad bara.

Jag åkte hem från kontoret, jag ville vara där om han behövde in och jag kunde inte koncentrera mig för allt smör i Småland. Nu ska vi promenera till affären och köpa glass i solen. Gå av lite ångest.

40-talist, milstolpe och kärlek

Standard

Det har visst hunnit gå ett par veckor sen jag skrev sist.

Jag har hunnit fylla 40, tjohooo!! Jag har blivit så grundligt firad – middag med familjen, middag med svärisarna, fika och present på jobbet, fika med tjejerna, middag med kompisarna… tjena det tog lixom aldrig slut! Ballongerna hänger fortfarande kvar på min dator, jag älskar dem – rosa, rosa och rosa!! Och jag älskar att vara 40. Det här ska fan vara mitt bästa år. Så det så.

Maken gör fantastiska framsteg. För ett par veckor sedan kom jag på honom med att gå runt och bära på lillstrumpan. Det har suttit långt inne, och att se honom orka är en hjärtevärmande milstolpe. Idag påpekade fis att pappa orkade lyfta lillasyster men du kan inte lyfta mig. Pappa sa att jo det kan jag visst! VA!? utropar den lille och pappa lyfter.

Pappa lyfte.

Pappa orkade.

Jag slängde mig efter kameran så jag kunde lixom inte känna efter, men nu lite senare kämpar jag med tårarna. Min man har inte lyft sin stora son sen maj 2017, det är snart ett år sen… lyckan i en liten killes ansikte var total.

Strumpan utvecklas massor nu, hon är för jäkla rolig! Vi har räknat på antalet ord/ljud hon gör och det är runt tio till kanske 15. Vi är inte helt säkra, haha. Det mest använda ordet är nej. Nej. Nej. Nej. Vad man än säger till henne säger hon nej och springer åt ett annat håll. Hon vaknar på morgonen och ligger i sängen och sjunger ut ordet nej i olika konstellationer.

Hon talar om att hon är trött genom att kräva nappen (nenne!! Som fö även kan vara nalle, tror vi.) och göra snark ljud. Fniss.

Hemma hos farmor häromdagen klättrade hon i och ur lådan igen och igen. Hon leker, gör ljud och roar sig. Underbart att se!

Jag älskar mitt liv. Merparten. Vi har fortfarande skitmycket problem med stora men just nu njuter jag av ekot av värmen från hans kropp efter han somnat i mitt knä. Min man gör enorma framsteg och lillan fnissar och växer.

40 är ett bra år. Basta.