Fantastisk och oväntat bubblig söndag!

Standard

Idag vaknade vi till strålande sol och en dag som andades vår. Fåglar kvittrar och vi ställde upp dörrarna för tvärdrag.

Vi har haft en fenomenal dag.

Vi har haft en milstolpe.

Vi frågade fis om han kunde tänka sig att gå till affären och köpa mjölk åt oss. Det kunde han förvisso tänka sig, men ville göra det ”när han var redo”. Han låg kvar i sängen med sin telefon och kom mycket riktigt efter ett tag och sa nu är jag redo och vi plockade fram ryggan, pengarna och instruktionen. Mjölk, kvitto, växel.

Efter en stund kom han tillbaka med sitt byte, växel och kvitto. Lilla herr oberörd visade inte med en min att det här var nåt att bry sig om, men när jag frågade hur det kändes kröp ett mycket snabbt och väldigt nöjt leende ut. Sen kom han väl på sig – blev oberörd igen, ryckte på axlarna som om det inte spelade roll, sa ”bra” och gick in. Haha lilla duktiga älskade unge!!

Lillfian utbrast VA har du handlat alldeles SJÄLV!!

Sen gick vi ut på äventyr. Fis fick med sig sin bästis och vi tog oss upp på berget. Solen strålade och vi hade en ljuvlig utflykt! På hemvägen sprang de stora barnen åt sitt håll och den lilla ville leka på den fina lekplatsen vi gick förbi. Plötsligt hörs STRUMPAN!! från ett fönster ovanför. Tydligen bor förskolekompisen där. Plötsligt var två barn till på gården och deras pappa som skämtsamt föreslog bubbel.

Man kan ju inte skämta om bubbel dock så snart stod det faktiskt på bordet. Andra vuxna kom och gick litegranna liksom deras tillhörande barn. Så knasigt men så underbart spontanit och inbjudande! Vi satt kvar tills solen försvann bakom huset och drog oss vidare hemåt igen.

Jag var helt lycksalig när vi kom hem.

Makens reumatiska rygg packade ihop och han däckade kort efter hemkomst och sov resten av kvällen. Under tiden har jag matat, roat, duschat och nattat två nöjda barn utan några som helst konflikter.

Makalöst.

Nu närmar sig klockan midnatt och jag vill egentligen somna. Dock kom precis en minimänniska och kröp ner i sängen hos mig o h det är så otroligt mysigt att vara nära. Jag får nog gosa lite till innan jag somnar…

Explosiv morgon

Standard

Jag vaknade imorse av att sonen stormade in med stor upprördhet. Vi hade fel sorts ost hemma till frukostmackan. Ingen av de fyra olika sorternas pålägg vi hade dög. Helt klart att trauma. Men vi fick löst det. När jag kom upp ur sängen satt han vid bordet och åt sin oätliga frukost.

Innan jag kom upp hördes dock en smäll. Nånstans mitt emellan POFF och PANG. Följt av ett jätteskratt. Maken hade lagt det kalla ägget i mikron för att värma lite så lilla damen skulle bli nöjd. 30 sekunder och det exploderade. Roligaste jag sett! Fast köket stinker haha.

Nya vyer!

Standard

Eller snarast nya smaker. Min bästa vän pratar ofta om grillad spetskål och idag kom jag mig för att testa!

225 grader

20 minuter

Penslade innan med olja och kryddor men nästa gång kommer jag nog lägga krut på kryddan efter snarast. Och brynt smör…. mmmm…

Lite rött vin, kassler och makens vitlökssås. Avslutade med kaffe och en bit dajm. Guuuu så gott! bilden gör inte maten rättvisa – kålen var otroligt vacker.

Nu försöker jag sänka lilla som varit uppe för sent. Stora är med pappa framför talang. Jag vill verkligen egentligen att han ska vara i säng nu men vi är överens om att han börjar bli stor 💚

Helgmys

Standard

Igår – efter att ha fulgråtit en bra stund över min onda ändalykt – fick fis och jag titta på Melodifestivalen tillsammans. Förra veckan missade jag den upplevelsen med honom och det gjorde mig så himla ledsen.

När klockan slog åtta ropade jag ut min lilla sengångare till vardagsrummet. Han satt med paddan i köket och var inte redo att lyfta. Jag blev desperat och illvrålade till slut men koooooooooom. När ungen sedermera dök upp var förlåt det första jag sa. Förlåt, jag hanterade det illa. Förlåt, jag var så ledsen över att jag missade förra veckan att jag glömde av hur man uppför sig. Förlåt.

Ja mamma, sa han, du kunde åtminstone ha sagt kan du komma för melodifestivalen börjar. Att du ville titta med mig. Du behövde inte skrika.

Japp. Jag fick en föreläsning av min onge i hur man uppför sig. Och han hade helt rätt förstås.

Vi hade en toppenmysig kväll ihop. Vi röstade, kommenterade, dansade, kramade och jublade sen när rätt låt vann (vi hade inte helt samma uppfattning där men vem bryr sig haha). Jag är osäker på hur jag hamnade där, men ett tag låg jag med huvudet i hans knä medans han klappade mig i håret. Jag frågade honom om det var tungt för honom. Ja alltså… det är liiite tungt men jag vill ändå att du ligger kvar. Jag vill inte att du får ont (vilket jag alltså får om jag t ex sitter upp)

Lilla gubben.

Nattningen sen var mysig och smidig.

Idag har han härjat med sin bästis. Lillfian har bland annat hjälpt mig ta hand om tvätten. Vi dödade tvättamöban igår, den var stor nog för att bygga en mindre bosättning på… jag förstår inte hur det går till men den delar sig medelst celldelning eller nåt. Plötsligt är den enorm. Nu är den död. Jag har sett botten på båda våra tvättkorgar.

Problemet är att den rena tvätten måste tas om hand. Oops. Det blir trångt i skåpen när ALLT är rent. Man skulle kunna tolka det som att vi har för mycket grejer. Jag tolkar det som att vi har en bra beredskap för krig, magsjukeutbrott eller tvättmaskinsstrejk.

Efter tvätten tog hon och jag en fika i centrum och nu sitter alla och stirrar tomt på varsin skärm. Hela familjen är lite trötter idag. Synd när solen strålar men barnen får plenty med syre på förskola/skola.

Så det så.

Det där med kvinnosjukdomar

Standard

Jag har ju nämnt att jag haft återkommande skov av hemorrojder sen lilla födddes. Jag har alltid tänkt att det bara är en del av livet och nåt att leva med. Det går över.

Men den här gången läste jag faktiskt på lite och ringde en specialist. Det här är fan inte normalt nånstans. Varför har jag inte reagerat tidigare?

Den här rundan har jag haft flera tillfällen när smärtan går bortom många upprepade ajfanajfanajfan till att faktiskt yla rätt ut och storgråta.

Inatt var en sån. Hela natten.

Förmiddagen och dagen var rätt bra men sen kom kvällen. Vid 17-tiden sa ändan hej, längesen sist, flera timmar juh! Vid 18 kunde jag inte vara upprätt längre. Jag grät och ylade till ungefär tretiden på natten. Sov 1,5 timma och vaknade av smärtan igen.

Jag var hos vårdcentralen imorse och läkaren säger som specialisten gjorde att nej, det här är inte normalt. Världens mest omysiga undersökning senare är jag hemskickad med en sträng kur Alvedon, suppar, salva och propplösare… förlåt mjukgörande för magen. Remiss skickad till sjukhuset. Hon såg ingen större yttre inflammation men det förtar inte smärtan som får halva bäckenet att värka.

Hon ställde frågor om mående och blödningar, jag antog att hon fiskar efter tarmcancer. Men jag kan inte se några andra symptom än en jävligt grinig tarm.

Så nu är det till att ställa in sig på väntan. Den kan bli evighetslång antar jag.

Storm i vattenglas

Standard

En sak som aldrig upphör att förvåna mig är människors trätvilja och konstiga saker att träta om.

Idag går tongångarna högt i en av viktväktargrupperna jag hänger i på fejjan. Man upprörs med stora, stora bokstäver över att folk är med och tar del av recept osv utan att vara betalande medlemmar. Varför ska de snylta på mig???

Godetid. Käranån. Herrejävlar.

Jag kollar appen efter livsmedel flera gånger per dag. För att lägga in något jag ätit eller något jag funderar på att äta. Ibland dividerar jag med mig själv om flera olika livsmedel kontra kvarvarande matbudget. Det blir helt enkelt många kollar (japp, det är ett ord) på en dag. Jättemånga på en vecka.

I gruppen på fejjan frågar enskilda individer om enskilda pointsvärden. Inte 300 enskilda förfrågningar per person per dag utan enstaka.

Folk upprörs.

De snyltar!!

Förståelse för andras ekonomiska sits saknas helt. Förståelse för andras förutsättningar saknas och ignoreras dessutom aktivt.

Hur svårt är det att hjälpa någon ibland? VV själva lägger ut recept med färdiga pointsberäkningar på nätet. Det är med andra ord inga statshemligheter. Vad de däremot skyddar är hur många points du specifikt ska ha. Hur många veckobonus du specifikt ska ha. Det enskilda livsmedlet tror jag faktiskt inte de bryr sig om.

Men vad vet jag. Storm i ett vattenglas.

Och så har vi en sjuåring!

Standard

Gårdagen började inte optimalt i och med att den där handlingen behövde fixas. Fis blev oerhört upprörd över att det inte var som vanligt, att man blir väckt med presenter direkt. Att få ligga kvar i sängen och ”låtsas sova” med youtube en stund blev en uppladdning som gjorde att ungen vrålade det här är den värsta födelsedagen någonsin!! när vi väl kom in.

Vi lyckades vända honom så småningom men hela dagen var lite knepig för honom. Min klan kom vid lunch och åt korv med bröd och tårta ute på altanen. Jag älskar verkligen min altan!! Morfar skottade undan snön och vi tog fram bordet. Är ju toppen att ha nåt att vanka runt med kaffekoppen! Temat för dagen var Pokémon. Fis fick öppna några presenter där på morgonen som innehöll kort och annat som säger mig ungefär nada men som gjorde honom glad.

När han såg tårtan jag höll på mig sa han woooooowwww. Jag tror jag lyckades! Han ville vara med och spritsa så utseendemässigt blev den inte helt som jag sett framför mig men det kändes så speciellt att han ville vara med. Vi fick jobba lite på spritstekniken men han fick till det och var så stolt.

Jag försökte göra en pikachu av sockerpasta men det gick inte så hemskt bra. Den var torr, hade sprickor och gick liksom inte att fästa ihop delarna. Internet gav till handa att man kan värma den men jag fick ändå inte ihop hur man ska fästa delarna. Det räckte liksom inte med tandpetaren. Till nästa gång ska jag försöka hitta mer info.

Jag blev förbannad och gav upp. Var på väg att slänga den men maken ryade till. Så demon-Pikachu fick behålla livet. Foder för mardrömmar hävdar jag men barnet tyckte tydligen den var fin. Han måste vara konstig 😂

På eftermiddagen kom makens klan och de stannade över middag. Så småningom var dagen över, alla utbrott förbi, allt bortstädat och alla gäster på sina respektive hemmaplan. Då skulle maken natta lillfian och jag skulle kolla mello med stora som längtat så!

Då satte min rumpa igång att svida, värka och vråla av smärta. Jag låg på sängen och grät rätt ut ajajajajajaj… barnet kom försiktigt upp till mig i sängen. Mamma *pussar på kinden* kämpa emot, du klarar det, jag tror på dig!! Jag messade maken i förtvivlan, snälla kom så fort du kan!!

Till slut kom han. Fis fick en underbar fortsatt kväll. De såg det sista av mello ihop och småpratade sen om ditten och datten. Han fick lägga sig jättesent. Vid det laget sov jag eftersom sömntablett och förtvivlan tog ut sin rätt.

Det var inte riktigt så jag tänkt mig att dagen skulle sluta. Men det viktigaste är att sonen hade en fin födelsedag i det stora hela. Resten får vi lösa allteftersom.

Vi är redo för dig älskling

Standard

Ja någorlunda. Vi har glömt att handla under dagen så någon av oss får pallra sig iväg till ICA klockan 07 för att köpa morgon-tårtan. Oops.

Men sånt händer. Vi har löst större problem än så.

Vid den här tiden för sju år sedan hade vi precis kommit in till Östra sjukhuset. Vattnet hade gått ganska prick klockan 23 och sen dess kom värkarna i princip vartannat minut. Från ögonblicket när vi blev mottagna av personalen minns jag inte mycket – och ändå minns jag allt.

Vid den här tiden för sju år sedan började jag bli trött men det skulle inte dröja så fasans länge innan du var på min mage. 0334 gurglade det till och något halt gled ur mig. En liten ål las på min mage och min hand under dess rumpa talade om att det var en kille. Jag kände bollar (eller en väldigt knasigt skapt flicka…) Där var du till slut.

Jag kommer säga det igen imorgon. Men grattis på födelsedagen älskade lilla kille!!

Tisdag? Onsdag?

Standard

Ja kära nån, här flyter dagarna ihop. Jag försöker förtränga att tiden går och att min lillfis, min bebis, mitt mirakel fyller sju i helgen. Sju. Herregud då är man ju stor.

Jättestor.

I förrgår hade vi en usel natt, han vaknade och låg vaken i ett par timmar med oroliga tankar och mörkrädsla. Maken och jag löste av varandra i försöken att få honom att slappna av igen. Ingen var fräck på morgonen sen men vi har ett jobb att sköta och sonen har skolplikt. Som jag sa till hans lärare sen; hade det varit förskola hade jag hållit honom hemma. Men mellan skolplikt och osäkerhet över vad han orkar så fick han gå. Fröken sa nästa gång, lita på din magkänsla. Med andra ord en väldigt subtil pekpinne att inte släppa iväg ungen efter en sån natt… Han hade varit hemsk och hade haft det hemskt. Han gör förstås sitt bästa men han klarade över huvud taget inte av att följa uppmaningar och strukturer i det läget.

Bra, men då vet vi.

Den kvällen började vi natta tidigt och la honom med mig i stora sängen. Han sov som ett barn hela natten (pun intended) och både han själv och hans fröknar beskrev gårdagen som väldigt bra.

Att han är en smart kille har vi ju alltid vetat och en av hans utmaningar är när han blir understimulerad. När han får tråkigt stökar han.

Jag är helt galet imponerad av hans lärare som håller reda på varje barns status i varje ämne och försöker anpassa uppgifterna efter respektive barns nivå. När de jobbar med ett ämne får en unge ett papper att jobba med och nästa ett annat. Oftast är barnen inte ens medvetna om att de får olika nivåer på utmaning. Hur häftigt är inte det? 22 individer att hålla reda på.

I svenskan får han korsord. Han har inte helt knäckt läslusten ännu men kan helt klart stava sig igenom de flesta ord. Han skriver mycket – mest på Netflix eller youtube när han söker efter det han vill se haha – och stavar sisådär utifrån korrekt stavning men väldigt bra utifrån hur det låter.

En av fröknarna från ettan kom förbi och berättade för honom att hon hört att han är bra på matte. Han fick välja en av hennes fem medhavda matteböcker att jobba med. Han är tydligen också inbjuden att vara med dem nån dag i veckan (fast det vet jag inte formerna för hur de tänkt sig).

Min fina unge. Jag är så glad över att de ser att han är BRA och inte bara besvärlig. Man får förfasas över hur jobbig han är, det gör vi dagligen, men han måste måste måste få höra att han är bra också och det tycker jag de gör bra.

Jag sitter på lokala cafet nu, har varit hos tandläkaren och tröstar mig med en kaffe innan jag går hem till kökskontoret igen. Jag har hål i en visdomstand som måste lagas. Fy.

Det sitter en stackare innanför dörren där och ser till att alla som kommer in är symptomfria och tar på munskydd. Dagens tråkigaste jobb? Men ack så bra. Dock ser jag ju inte ett smack eftersom glasögonen antingen immar igen eller så får jag ta av dem. Undrar om det är vad författarna menar med dimmig blick? Haha.

Skorna lämnar horribla pölar och fotspår på golvet. Jag skäms även om det inte bara är mina skor som stökat ner. Men nån måste ju städa upp eländet.

Hur som är det dags att samla ihop mig och gå hem till jobbet. Motivationen till det är sådär idag. Upp på hästen igen som det heter! Ska bara in till Ica och köpa toapapper. Dagen kan bli besvärlig annars haha.

Sköna söndag!

Standard

Dagen började med sovmorgon. Som vanligt! Både maken och jag undrar hur det går till men i princip varje ledig dag väcker barnen honom och inte mig. Även de gånger jag samsover med kidsen glider de ur sängen och väcker honom. Jag har många gånger undrat om jag helt enkelt är sjukt otrevlig på morgonen? Det har varit så i flera år…

Jag är tacksam eftersom jag är så beroende av sömnen men jag har många gånger kommit upp till en skelögd zombieversion av min man och frågat varför han inte väckt mig. Du behöver sova. Ja, och du oxå!! Men men.

Fis har varit en fjärt idag. Vi har haft det förhållandevis bra några dagar så bakslag kommer. Som alltid. Jag var på väg att skriva ”som ett brev på posten” men vi får ju aldrig brev längre och postnords träffsäkerhet är ju… tja… sådär emellanåt. Svenska folket får hitta nya liknelser tror jag.

Kompisarna kom förbi runt lunchtid och lillaste besökaren var på samma gnällhumör som våra. Och som min rumpnisse visade det sig. Strax efter de kom stod jag dubbelvikt i köket och försökte skära potatis och fick ge upp tanken på både umgänge och potatisgratäng. Barnen härjade (och kivades om allt mellan himmel och jord), besökande mamma kollapsade i soffan, inhemsk mamma kollapsade gråtandes i sängen och maken fick ta över matlagningen. Inte helt enligt plan alltså.

Så småningom var alla tårar torkade. Mina också. Barnens blev förvisso torkade många gånger om, haha. Alla hade fått mat i magen. Gästerna gick. Jag stoppade in barnen i tvättmaskinen. Vaddå? Gör inte ni så? Jaja okejdå. Duschade dem. Nattade dem.

Efter det blev det kvällskaffe och smörgåsrån med jordnötssmör och sylt. Mitt liv som Viktväktare gick åt helvete idag också men jag KAN inte räkna points när jag har så ont att jag gråter. Om en glass avleder ett ögonblick tänker jag äta en glass. Utmaningen är bara att vända på skutan igen när jag väl är ute på andra sidan utan att först omintetgöra allt jobb senaste månaden. Det reder sig.

Nu är jag i alla fall raklång i sängen. Det blev en konfliktig dag för stora men han somnade lugn och trygg med huvudet inborrat i min nacke. Det sista han sa till mig var mamma, jag älskar dig. Gubben.