Kök – JVJK, 1-0

Här händer saker! Jag har normalt sett problem med en vanlig Billybokhylla men här pusslar kapablare händer än mina ihop ett kök på nolltid.

Tyvärr känner jag ingen större glädje över det. Hade vi haft tid att verkligen grotta ner oss i möjliga detaljer, planera, tänka och tänka om så hade vi haft ett lite annorlunda kök än det som nu växer fram. Mamma påpekade att det kommer vara rent, fräscht och helt. Jag svarade blah blah bläh. Jag är nog mest bitter. Jag hade velat haft en lite annorlunda planering, jag hade haft ett annat kakel (än det som fanns i lager just där och då), jag hade haft en fin fondtapet (som inte fanns i lager där och då).

I en ideal värld hade jag nog haft andra luckor oxå. Blaaaah.

Men ja. Det blir väl bra.

Snickarna sa att det var lätt att plocka ner. Med andra ord satt det inte uppe ordentligt. Surprise surprise.

I övrigt dras vi med en envis förkylning. Timingen är sådär. Meeeen det fortsätter gå bra för mig på jobbet, jag får så mycket upplyftande och rolig feedback! Maken i sin tur är uppe på 75% och jobbar på. Strumpan är en underbart rolig, trotsig potta full med kramar och pussar. Fis fortsätter vara lugnare och gladare och det är en välsignelse.

Äntligen känner jag åh, det är så här det ska vara.

Annonser

Host, host, snörvel och framgångar

De senaste dagarna har jag känt mig som den mest ynkligaste i hela världen. Förkyld. Tokförkyld. Näsan rinner, bihålorna ömmar, läppen har spruckit av alla snytningar (hur det nu gick till), halsen svider och jag låter som jag svalt en kråka. Jag hade nog hellre haft en kräksjuka; man mår pyton en natt, sen sover man en dag och sen är det värsta över! Haha nä, usch. Men det får mig att undra lite extra hur maken klarade av att vara så dålig som han var med förnuftet i behåll.

Livet knallar på. Just nu har vi det helt okej. Vårt mående både psykiskt och fysiskt går lite upp och ner men i grunden känns det rätt så normalt. Jag har fortfarande svårt att hålla mitt ätande och har gått upp några kilon. Lätt deppigt med tanke på att min ettårsdag som guldmedlem var för några veckor sedan och jag iddes inte gå dit. Men men. Tiden kommer. Jag mår bättre än på länge, även på väldigt låg dos har sertralinet gjort underverk. Liksom marängerna på aquafaba. Wow alltså.

Jag berättade ju för barnen att jag skulle ta en medicin för humöret. Några dagar efter det frågade fis om jag mådde bättre nu. Lilla killen. Han mår i alla fall bättre, det är tydligt. Han är för allt i världen fortfarande fem men i grunden ser vi mer av den där goa snälla killen alla andra pratar om. Generös, glad, hjälpsam, tar hand om lillsyrran… Han är rolig, klok och så otroligt reflekterande. Det där sista har han nog ärvt av sin far.

Men det är stort. Jag känner plötsligt att är det så här det ska vara att vara småbarnsfamilj?

Lillfian pratar non stop. Skrattar jämt, när hon inte illvrålar av missnöje. Herrejösses en sån bestämd liten dam! Och så rolig. Sjunger, dansar, aldrig nånsin tyst.

Mysig dag

Igår var ytterligare en otroligt intensiv dag på jobbet. Jag var så trött när jag kom hem att jag fick avstå kören – jag klarade liksom inte mer intryck. I efterhand är jag väldigt ledsen över det men just där och då behövde jag kramas i stillhet med barnen i soffan.

Så idag ringde jag min chef och konstaterade att jag ville gå hem vid lunch. Inte semester, inte VAB utan bara gå. Balans.

Maken och jag åt underbar lunch på stan och åkte sen hem och sov. Medans han hämtade kidsen sen bakade jag en kaka och fixade middag. Barnen kom hem samtidigt som morfar kom och kvällshänget var igång.

Bra dag. Bra kväll. Skönt.

Pauskaffe

Jag läser så ofta i diverse mammagrupper om män som inte ställer upp för sina respektive och sina familjer. Då blir jag alltid lite extra tacksam för min.

Han messade mig förut och föreslog att jag skulle stanna i stan en stund och ta en stund för mig själv innan jag åker hem. Så här sitter jag med en kaffe, en bok och en alldeles för stor bulle (som är så stor att den kvävde min inre viktväktare). Jag har suttit en timma och tänkte snart åka hem.

Ljuva lilla stund utan krav.

Placebo?

Kan det verka redan (dag fyra idag) eller är det placebo? Jag har haft flera tillfällen idag som öppnat för frustration men som jag lyckats ta med jämnmod.

Jag känner mig lustigt nog gladare även om jag fortfarande är trött som bara fan. Jag orkar liksom resa mig och interagera mer med barnen.

Lillfis frågade mig igår om jag mår bättre nu när jag tar medicin mot humöret. Lilla gubben.

Humör vs JVJK, 1-0

I fredags sprack jag tror jag. Tårarna rann lixom Niagarafallet non stop under dagen och jag satt på en köksstol och fulhulkade medans barnen cirkulerade runt mig och frågade varför jag var ledsen. Det kan vara PMS, det kan vara trötthet – vad sjutton vet jag. Men jag kände att jag kan inte vänta längre, med risk för viktuppgång och förlorad sexlust så är det dags att prova tabletterna doktorn skrev ut sist. Sertralin, halv tablett dagligen.

Kära vännen förvarnade/påminde att det blir värre innan det blir bättre. Hela fredagen var verkligen bland det vidrigaste jag kan minnas. Kanske var det mitt ”värre”? Jag är bara inne på dag tre så det är svårt att dra slutsatser än förstås men eftersom jag går runt med ett lätt illamående så vet jag att tabletterna iaf verkar.

Jag får medvetet anstränga mig att vara en trevlig mamma och fru. Lillfia har blivit väldigt pappig och även om det är mysig att se och att det är en naturlig del av utvecklingen så känner jag att jag kört bort henne. Jag känner att det är mitt jävliga humör som gör att hon dras till den trevliga föräldern istället. Hej dåligt samvete.

***

Igår hade jag i princip hela dagen för mig själv och det var välsignat. Jag lämnade barnen hos farmor på förmiddagen, sen lunchade jag med far på Frölunda torg innan jag åkte hem och bakade glutenfriagodsakers mazarinkaka med kardemumma. Som lillfis brukar säga; Oh. My. God!!

Tidig kväll körde jag sen maken till en kompis innan jag hämtade lillan hos farmor. Stora skulle ju sova över (mamma jag vill faktiskt inte åka med hem) och fia somnade i bilen. Jag bar in sömntutan direkt från bilen till sängen och hade med andra ord en lugn och tyst kväll för mig själv. Det är helkonstigt, förr var jag ju ensam jämt! Men nuförtiden vet jag inte vad jag ska göra med mig haha.

Maken kom hem vid 03 först och som den knäppgök han är gick han upp med strumpan när hon vaknade 0630. Jag fick sova till nio och det var fantastiskt! Jag är så tacksam för min man som verkligen försöker ge mig möjlighet att både sova och få egentid…

***

Strumpan och jag var fö på dans idag igen och det var tydligen jobbigt. Lillan slocknade medans jag plockade ihop middagen inne på Ica och reagerade över huvud taget på att bli hemburen i halv storm. Utan ansiktet syns det inte förstås, men hon sover som en sten. Hon bara blev tyst och kollapsade, lillgurkan.

Närmsta jag kommit en panikattack tror jag

Förra året när vi tog sonens celiakiprover (inklusive lever och sköldkörtel) fick vi ta om proverna tre gånger för att de koagulerade på väg till lab. Tre. Gånger. Vår stickrädda lilla fyraåring som grät floder och skakade av rädsla, som blev likblek och inte klarade av att stå på benen utan fick bäras till bilen… Till slut sa vi stopp, det blev ingen fjärde gång utan vi fick klara oss på celiakiprovet, vi kunde inte sticka honom igen.

Förra veckan var vi där och tog proverna igen. Vad tror ni de ringde om idag? Jag gav sköterskan en hövlig men bestämt formulerad avhyvling att de får se över sina rutiner för så här kan de inte hålla på. Hon blev lite stum när hon insåg att det här är fjärde gången de misslyckas PÅ RAKEN med våra prover. Hon ville ge mig en ny tid där och då men jag bröt ihop helt. Jag kände att jag kan inte ta det här oxå, inte mer nu. Låt mig för fan vara, det räcker. Jag vill inte utsätta min lille för det här igen, jag vill inte utsätta mig för det här. Jag sprang in på ett konferensrum och hyperventilerade, storgrät, hela kroppen skakade och jag frös och svettades om vartannat. Pulsklockan visade på 110 bpm jämfört med beskedliga 50-60 som jag brukar ha när jag sitter och jobbar.

Sen ringde jag tillbaka och krävde lugnande eller att de remitterar oss till nån som vet vad de håller på med. Hon nämnde att de bara har flytande lugnande men dels – har ni smakat på det? Jag får kväljningar av det… dels får vi inte i honom medicin nånsin. Det är lika mycket ett övergrepp som nåt annat om jag ska försöka tvinga honom. Han kommer dessutom kräkas upp det. Så. Nåt får de lösa.

De ska ringa mig imorgon.