Måndag igen

Standard

Kollegan är fortvarande en padda.

Min man vantrivs på jobbet. Kan ni fatta att en människa kommer tillbaka till jobbet efter över ett års sjukskrivning och blir totalt ignorerad av kollegorna? Inget hej, ingen fika, svarar knappt på tilltal. De är så sjukt inkompetenta på sina jobb att de tom är inkompetenta socialt. Jag spanar med ljus och lykta efter jobbannonser. Det har gått en vecka och jag ser hur missmodig han är.

Men varför förvänta sig hyfs från kollegorna när vännerna försvunnit helt. Det är inte en jävel som hör av sig till honom och frågar hur han mår eller om han lever. Jag fattar inte. Out of sight out of mind osv. Ledsen make.

Näää vilket grådassig inlägg.

Jag gör kaffe istället.

Puss på er

Annonser

Arkivtripp

Standard

I söndags satt jag och surfade i bloggens arkiv. Det var så roligt! Jag läste om hur jag träffade min fina man och hur vår första tid var.

Sen stötte jag på ett par av de egentligen rätt så få elaka kommentarer jag fått här. Jag fnissade lika mycket nu som då och läste högt för min man

Öppet brev till Måndag

Standard

Hej Måndag

Allt väl med dig idag? Jag tycker att du är lite onödigt grå och rå. Du kanske skulle fundera på lite rouge, låtsas få lite sol på kinderna iaf?

Idag skulle jag önska att du kunde ta dig nån annan stans. Det är inte jag, det är du. Ta gärna med dig min kollega när du går. Just nu räknar jag ner dagarna till när hon går på föräldraledighet i december. Maken till stingslig jävla apa… hon verkar tycka att jag är dummast på två ben och det är möjligt att hon har rätt, men jag brukar åtminstone inte låtsas om när jag tycker folk är korkade.

Förut fick jag en Excel-fil och en fråga att göra ”det där”. Ja visst, vad vill du att jag ska göra med den? Men du har ju fått filen? Jaaa men VAD vill du att jag ska göra, jag är faktiskt inte någon tankeläsare. Ahaa jag trodde du visste. Då hade jag väl inte frågat. Idiot.

Imorse ställde jag en fråga på teammötet, sen försvann ljudet (Skype) och när det till sist kom tillbaka hör vi ”och för att återkomma till frågan”. Jag frågar vilken fråga – eftersom de kunde vandrat över till nästa punkt under de X minuter vi tappade kontakten. Kollegan i fråga väser din fråga. Jaaa men de kanske gått vidare?

Inför mötet berättade jag att jag mött X i hissen som berättade om ett missförstånd mellan vår avdelning och hens. Min kollega slänger avfärdande ut jag har den bollen! Jaaa… så därför ska jag inte berätta hur de upplevt det?

Det känns som om jag blir ifrågasatt hela tiden av den människan. Hon får mig att känna mig dum för att jag frågar eller över huvud taget yttrar mig.

Måtte december komma fort. Måtte hon få ett annat jobb och dra åt helvete under tiden.

Och du, måndag. Försvinn du med. Idag gillar jag dig inte alls. Vi kanske kommer bättre överens nästa vecka?

När man blir lite glad

Standard

Idag är det söndag. Igen. Galet hur de där dagarna har en tendens att komma tillbaka, och fort går det oxå.

Lillstrumpan och jag promenerade till centrum förut för att fika. Jag hade glömt att cafét har stängt söndagar men även Ica har bullar och vi fick en promenad i höstsolen. På vägen stannade vi till i lilla kiosken.

De hade en halloweentävling i förra veckan där man kunde skicka in bilder på sina utklädda ungar varpå några väl valda fick ett pris. Jag blir så glad när de lokala handlarna engagerar sig i invånarna – vilket oxå gör att invånarna engagerar sig i sin lokala butik. Men i alla fall. Vi klädde inte ut våra barn och deltog därmed inte i tävling.

Fis tyckte i fredags att en grön tuschpenna var ett JÄTTEBRA sätt att måla ett kattfejs på sig själv. Han ser knasig ut, haha.

Nåväl, strumpan och jag gick alltså in till kiosken. Jag brukar tjingsa på hon som äger kiosken och pratas vid lite emellanåt. Jag visade henne bilden på min son med motiveringen ”mest skrämmande varelsen; fyraåring med tuschpenna!”. Jag tyckte mest det var kul men vi fick faktiskt ett pris för deltagande! En fin vattenflaska till lilla fröken och en mall att rita utifrån till tuschpennemarodören.

Jag blev riktigt glad. En sån där sak som inte behövdes men gjorde/kommer göra mina barn riktigt glada.

Strumpan fick sen sin bulle, jag fick en kaffe och nu ska förhoppningsvis ongen sova. Storebror äter lunch med pappa och ska sen till simskolan med farmor. Bra dag.

Hej november!

Standard

Shit vad tiden går…

Livet är som vanligt; bra och deppigt i en salig röra.

Maken började jobba igår. Smaka på den ni!! Uppstart med 25% i en månad och sen får vi se. Det är stort. Det är oxå en förändring! Till det bättre förhoppningsvis men vi (läs; jag) har kommit in i en rutin vad gäller lämning, hämtning, matlagning osv. Nu när han börjar jobba igen kommer mer av det landa på mig, eftersom hans ork inte kommer räcka till allt. En liten fact of life. Jag är så tacksam att han får sitt liv tillbaka! Men är också medveten om (och lite rädd) att det kommer tära ett tag.

Jag var hos doktorn i veckan för att kolla lite värden. Jag är ju inte på topp. Det är dock mina värden, konstigt nog. Så doktorn föreslog Sertralin i låg dos. Jag är osäker. Han menar att min snabba frustration/ilska kan vara ett tecken på depression. Han sa såhär; typiskt när kvinnor blir deprimerade gråter de och blir nedstämda. Typiskt när män blir deprimerade tar det sig uttryck i ilska. Han var väldigt noga med att uttrycka att han inte menade att jag är man, haha, men att mitt mående kanske är något vi kan behandla. Jag tyckte illa om premalexens biverkningar och är extremt osäker på om jag vill prova igen.

I förrgår fick mina föräldrars katt gå till de eviga ängarna. Jag minns hennes första natt hemma, hon sov på min huvudkudde. Under så många år var de där katterna lika mycket mina som deras – och nu är båda borta. Hennes bästa vän gick i förväg till evigheten i våras när jag var upptagen med att känna så mycket annat att jag aldrig klarade av att sörja honom. Det var en hemsk dag, det kom upp så många känslor jag inte ville känna. Jag fick aldrig säga adjö till någon av dem…

Idag fick jag besked att jobbet jag sökt gått till kollegan. Inget oväntat! Hen är mer kvalificerad. Men jag är ändå ledsen och besviken. När jag kom tillbaka efter föräldraledigheten var hela min arbetsgrupp borta, alla har gått vidare med utveckling, karriär och lön medans jag står kvar på samma ställe. Jag känner mig för jävla frånåkt – och nu börjar de nya kollegorna röra sig. Jag är bitter.

Våra barn mår kanon! De är roliga, empatiska och ofantligt söta. Fis är inne i en livskris som cirkulerar i allmän skräck inför att tappa tänder. Jag vill inte, varför måste jag?? Men alltså… lilla gubben. Fia är inne i en fas av JAA KAN! Nåde den som försöker hjälpa henne på med valfritt klädesplagg eller skor. Hon är verkligen skitrolig. Hon säger hälla mej! men skäller ut en efter noter om man faktiskt försöker hjälpa, haha. Det skriks en del.

Jag är på dag 210 som guldmedlem på viktväktarna, dvs jag håller fortfarande min vikt. Jag har till och med gått så långt som att försöka klara mig utan appen och äta utan kontrollfunktion. Läskigt!

Önskar er en fin Alla Helgona ❤ Ikväll tänder vi ljus för saknade och älskade.

Täcktjuv! Och liten vurpmaja

Standard

Min man berättade att jag nattetid har en tendens att roffa åt mig vårt stora täcke – och när han försöker dra tillbaka lite så håller jag emot för glatta livet. Jag är alltså inte ens nästan medveten i det läget… Mellan sonens ankomst i stora sängen inatt och min fäbless för tjyveri hade han alltså en liten täckstump över fötterna inatt bara. Jag är väl en dålig fru men jag asgarvade rätt ut när han berättade.

Lillstrumpan fortsätter sin vurpkarriär. Hittills har hon klarat sig från besök till akuten men den här gången var det nära. Lilla klantapan rullade nedför trappan till trädgården. Hon ser ut som om hon varit i slagsmål… en sån blåtira hon fick! Parkour och att lära sig trilla är ett framtida mål för henne tror jag.

När jag ändå pratar om henne kan jag berätta att jag sa strumpan, mamma älskar dig! Skitungen svarar mmmm! pappa älsa mej!! Det påminner mig om när jag sa detsamma till fis och fick svaret jag älskar dig mamma! Och jag älskar motorcyklar. Haha, ok tack 😉

Om mitt kaffe säger lillaste bää äckit! Ingen smak alls alltså. Vi brister i hennes uppfostran.,,

Nämen hej höstförkylning!

Standard

Det är förstås alltid trevligt att träffa gamla bekanta, men det var inte så (tillräckligt) längesen vi sågs nu. Det är inte du, det är jag. Eller vem försöker jag lura? Det är du.

Jag tycker vi kanske kan skjuta vår bekantskap på framtiden lite? Kanske vänta ett par år/decennier eller så innan nästa dejt?

Det är förstås alltid roligt att gå runt med en rödsnuten och småsårig näsa. Jag syns ju i alla fall i korridoren. Höstblek i ansiktet och en näsa som skulle göra Rudolf avundsjuk. Allt för dig kära höstförkylning!

Jag har en dejt vid sidan av förstås. Inotyol. Luktar inte så gott men är lite snällare än du mot min näsa. Inotyolen i sin tur känner en kompis som heter Alvedon. Hen tog med Kaffet och Näsdukarna. Plötsligt är det party i soffan och jag börjar fundera på om du inte borde stanna kvar några dagar till. Bara för att du kan. Det var ju ett tag sen sist.