En boll i rullning

Standard

Jag har förespråkat länge att min älskade gubbe ska gå ner i arbetstid på ett sätt eller annat. Hans arbetsdagar är en studie i att inte kunna fokusera och inte orka leverera enligt plan. Jag hatar när han sitter på kvällen och jobbar tills framåt midnatt ”för att samla tillräckligt med pinnar” – förutom att jag saknar min mans närvaro i familjen så hatar, hatar och hatar jag att han har en situation där arbetet får honom att må så dåligt.

I det stora hela skulle jag – som den hobbypsykolog jag är – kalla det PTSD. Han har aldrig fått hjälp med den mentala biten av sitt mående i hjärttransplantationen. Jag minns när han låg inne i samband med både svikten och transplantationen och jag bad om hjälp, skicka hit en psykolog! På Östra/HIVA hänvisade de till sjukhusets diakon. Ja jo. Äh fan släng er i väggen. På Sahlgrenska/TIVA/Avdelning 139 tjatade jag i sammanlagt fyra veckor och när hon sedermera kom var det när han satt påklädd och väntade på utskrivningen. En timma kvar inom sjukhusets väggar. Det var ju… prioriterat. Sätt ett plåster på hjärtat och skicka ut honom.

Lägg sen på stressen av mitt skarviga psykiska mående och intensiteten vi har i livet med sonen så får ingen av oss någonsin riktigt tid att läka. Jag KAN inte bryta ihop, för vem ska då hålla ihop allt? Han kämpar med näbbar och klor för att inte bryta ihop, han känner ett ansvar för att orka där jag inte orkar och gentemot kollegor och yrkesliv. Kombinationen oss emellan är inte helt toppen kanske. Därutöver ska vi orka med föräldraskapet till två små grisar som behöver oss, familj, vänner, tvätten, matlagning, jobb, däckbyte, kontakter med skolan en masse, sonens celiakiprover, sa jag tvätten?, ständig städning, laga mat igen, service på bilen, jobb, planera nån form av semester, tvätt. Just tvätt är en lustigt återkommande grej.

Jag har en ny vårdcentral och har bett om kontakt från psykolog. Jag är inte särskilt sugen, men… tja.

Jag har länge velat få ner min man i arbetstid så att han kan få utrymme att jobba utan stress. Att vara lite utan stress. Idag kom vi till en punkt när vi satte oss ner och jag frågade vill du att jag ringer samtalen åt dig? Bokar kontakter med läkare för sjukskrivning och med en psykolog? Jag vet ju att när man inte orkar så orkar man inte ens de där samtalen, att ta de där kontakterna.

Första tiden för honom är nu bokad och jag är tacksam för att en boll är i rörelse. Ingen del av vårat liv kommer försvinna bara med första bästa vindpust men nånstans måste man ju börja? Även om beskedet från BUP inte var vad vi ville så VAR det ett besked. Vi fick ju också besked från skolan till slut, även om det kom en månad senare än planerat. Jag känner att vi båda två kan pusta ut lite och släppa lite på locket. Det gör att vi är lite mindre arga hemma, men det tar också på orken. När man väl börjar lyfta på locket så pyser det gärna över. Det är tungt och jobbigt att behöva känna hur man mår, men förhoppningsvis blir det inte en bränd illaluktande sörja kvar som när man kokar över mjölk. Förhoppningsvis kan vi äntligen få börja läka.

Jag inser att det är kommer ta sjukt mycket tid i anspråk, men tid har vi. Resten får ge sig.

Det där med relationer…

Standard

…är bannemig inte alltid lätt.

Maken och jag har varit ett par i 8,5 år. Jag hade väl gissat att man vet det mesta om varandra vid det laget. Men nä inte riktigt.

En återkommande diskussion oss emellan är att jag inte får ta hand om honom. Han är alltid så noga med att ställa upp och ta hand om andra, men om man dristar sig till att vilja ta hand om honom blir det tvärstopp. Nej nej, jag vill inte störa, jag fixar.

Störa? Va fan då, störa? Är jag så skör att en tur till köket för att hämta en vatten till honom är att störa mig? När jag erbjuder ryggmassage när han har så ont att han bara flämtar så blir jag störd av det? Jag vill självklart inte bli tagen för given, men när jag gör en kopp te till honom tar han emot och låter förvånad. Tycker han att jag så dålig på att hjälpa till att han blir förvånad?? (passus; nej. Det är jag inte)

Ikväll ruttnade jag till på det där. Han låg i sängen och försökte massera sin värkande rygg. Med en likaledes reumatisk arm och hand är det ingen lätt manöver så jag erbjöd hjälp. Nej nej tack, jag fixar, jag vill inte störa.

Jag fick faktiskt min väg. Sömnen är körd. Jag känner mig lika avvisad varje gång.

När han sedermera kom efter för att prata så sa jag just det. Jag känner mig avvisad, utesluten. Jag vill få ta hand om dig när du behöver det. Jag vill vara delaktig i ditt liv. Jag vill dessutom vara delaktig i ditt liv och inte bara gå bredvid som nåt jävla mähä man inte ska störa. Du är så förgrymmat självtillräcklig! Jag vet att du levt många år med din smärta men jag är här, du är inte ensam längre, du måste inte ta hand om alla andra till förbannelse jämt.

Nånstans trodde jag att han skulle bli arg. Istället lovade han att jobba på att släppa in mig. Vi pratade om varför och om hur vi båda två kunde försöka förstå varandras behov lite mer.

Jag har jobbat i åtta år på det här och ikväll kändes som en breakthrough. Att han äntligen hörde mig när jag sa släpp in mig, låt mig vara en del av ditt liv. Det kommer inte ändras i en handvändning. Det kommer ingen av oss göra. Men jag är impad av min man och av mig att vi faktiskt kan ta såna här samtal lugnt och sansat.

Sömnen är fortfarande körd, men what to do.

Underbara underbara helg!

Standard

Den här helgen har varit magisk. Faktiskt. Första riktiga sommarvärmen och en härlig utflykt, bara fis och jag.

Eftersom läget är som det är uteblev hans kompiskalas i år igen och jag känner mig som sämsta morsan ever. Men vi klurade på sätt att ge honom en ersättning – samtidigt som vi helt enkelt myser ihjäl oss. Lösningen blev en övernattning på hotell. Bara han och jag.

Jag hämtade honom på skolan i fredags och gick upp till busshållplatsen. När man ser saker genom ett barns ögon är även några hållplatsers resa en klar del av äventyret! Vi lämpade av väskor på hotellrummet och gick ner till Nordstan och Lekia. Han fick en budget på hela 500 kronor att handla för! Och han sprang rätt fort på grejen han suktat efter i över ett halvår. Marvelfiguren Thanos. Han kostar 400 kronor och vi har alltid sagt blankt nej, så dyra grejer köper vi inte. Men nu… Vår lilla velpelle som får så svårt att fatta beslut när han ställs inför ett sånt smörgåsbord av val var klar på under fem minuter. Att vi sedan var kvar och tittade en stund på annat var en helt annan sak förstås.

Vi gick på upptäcksfärd. Tänk att en foajé kan ha så många skulpturer att finurliga kring eller att ett hotellrum kan vara en sån källa till äventyr! Vin på skrivbordet. Tvål, schampoo och balsam i duschen. Tvål och handkräm vid handfatet. Hårtork. Tre kuddar i sängen. TV. Shit vilken utsikt! Vi fick ju självklart premiärduscha på kvällen. Kan ju inte ignorera en sån möjlighet!

Inför middagen hade vi pratat om menyn; jag rekommenderade burgaren. Den är god och lätt att få glutenfri. Vi hade också pratat om möjligheten att orka med efterrätt. Mitt kaxiga barn berättade helt övertygat att han minsann aldrig blir mätt. Han orkar allt!! Han gjorde oxå ett tappert försök men det var en skelögd liten man som vacklade mot rummet efter. Han var så mätt att han antagligen hade spruckit om han råkat hosta. Han berättade stolt för servisen att burgaren är mammas favorit och hans oxå!! Han var så stolt. Så glad över att bara vara vi. För att vara första besöket på riktig restaurang var jag dessutom galet stolt över honom, sittningen tog lite över en timma och sista kvarten var det mycket myror i kroppen. Men i det stora hela skötte han sig exemplariskt både med och utan myrorna.

Efter sagda dusch kröp vi upp i sängen och spelade spel på paddan ihop. Så småningom somnade han med Thanos i famnen och menageriet han tagit med hemifrån tryggt på sängbordet bredvid.

Frukosten var faktiskt riktigt bra även för den glutenfrie! Pannkakor levererades till bordet och jag fick en av dem. Han pillade nogsamt ihop den och räckte över en knölig hög med grädde och allt rinnandes från alla håll. Mamma du har gjort tillräckligt för mig nu, du har gjort massor för mig. Så jag vill göra nåt för dig.

Pannkakan var jättegod. Om än lite tårsalt. Jag dog sötdöden där.

På vägen ut tog han min hand; mamma, det här är bästa utflykten nånsin!!!

Vi hann med ett dopp i hotellets pool, helt ensamma dessutom! Och gosade i solen innan det blev dags för hemgång. Vi finfikade på stan – inte nån jäkla Budapest eller skumraket! – och tog sen bussen hem. Sista biten var vi båda lite möra och hans humör lite skakigt. Han ville ju inte avsluta äventyret men var nog ändå rätt redo att åka hem. Tufft läge det där.

Vi var vänner hela utflykten. Vi pratade och umgicks. Jag bollade alla beslut med honom. Vi kramades. Det var extremt välgörande för oss båda att få tid ihop utan skrik och bråk. På UPH pratade de mycket om att bygga på pluskontot och det gjorde vi verkligen här. Båda två.

Det har hängt kvar resten av helgen. Inte helt konfliktfritt förstås men i det stora hela har vi haft en fortsatt go känsla och fin kommunikation. Kramar och närhet i lite extra grad.

Jag känner mig sjukt privilegierad över att kunna göra en sån här tripp. Jag HAR påpekat för honom att det här är en dyr helg för oss, att pengar inte växer på träd och att det är sparpengar som går. Jag vill att barnen ska lära sig att pengar kostar, det är inte ”bara” att gå till bankomaten. Han ska veta att detta var nåt speciellt, likamycket för mig som för honom.

Jag vill göra det igen. Snart.

Härligt långa dagar!

Standard

De senaste två dagarna har känts evighetslånga. På ett bra sätt. Jag har hunnit med så mycket! Jag har blandat formellt arbete med hemarbetet (never ending stoorryyyyy) med värsta semesterfeelingen. Helt underbart och helknasigt!

Igår sprang vi mellan tvättmaskin, torkställning och jobbdator/barnen non stop under arbetsdagen. Efter jobbet kom grannen förbi med sin son och en flaska vitt vin. Barnen härjade medans vi morsor satt på altanen i solen med vinglas, brieost och jordgubbar. Maken fixade middagen som den hjälte han är och när våra gäster så småningom avvek blev det dusch för hela familjen. Maken tog kidsen och medans jag bäddade rent i alla sängar och drog ett varv till med dammsugaren.

När ungarna sov fixade jag en tårtbotten till storkusinen som tog studenten idag. Den luktade underbart! På grund av coronaförsiktighet skulle inte vi yngre familjemedlemmar vara med utöver grattisskålen – så jag var glad att jag tog lite av smeten i en separat mini-form och gjorde en pyttebakelse till maken och mig. Shhh. Berätta inte för barnen. Den var toppen.

När dagen tog slut insåg jag att jag hunnit med flera dagars innehåll i en och kroppen värkte. Därför var vi uppe alldeles för sent och småpratade, tittade på film och skrattade. Jag behöver helt klart mer fysisk träning – även om just mer masksanering inte är på toppen av listan av tänkbara övningar.

Dagen idag har inte helt hållit samma tempo men däremot samma variation. Jobba, möten, montera tårta, leverera tårta, dricka bubbel på fastande mage, jobba lite mer, tvätta däremellan, fylla diskmaskinen igen och dra dammsugaren en veva. Vad hände liksom?

Nu är klockan nästan 23 och vi tittar på Lego Masters. Under tiden har vi lyssnat på gamla låtar – koncentrationsförmåga fiskmås? – bokat in Postmodern Jukebox i april NÄSTA ÅR, kört lite mer tvätt och skrattat. Maken känner sig skruttig men vi har ändå haft roligt ihop och tramsat. Det var ett tag sen vi var annat än trötta jämt så det här känns så fint.

Snart är det dags att bädda ner oss. Imorgon kommer svärmor hit med lunch – hon ska serva bilen i närheten nånstans – och sen ska hon ta med fis på en liten tur. Strumpan ska eventuellt gå med lilla grannen hem efter förskolan vilket med andra ord betyder lite barnfritt ett par timmar efter jobbet. Hur skumt är inte det då? Förhoppningsvis mår maken inte skruttigt imorgon. En lång sittning tillsammans på altanen vore ju hur mysigt som helst…

Ska man skratta eller gråta? Vissa dagar borde man kanske stannat i sängen

Standard

Solen har äntligen krupit fram i Göteborg och det är helt otroligt. Från en dag till en annan gick vi från konstant gråhöst till…. tja… sommar. Vi har suttit på altanen med kaffe medans barnen plaskat i vår lilla pool. Stora var ute och lekte hela lördagen och kom knappt ens in för saftpauser då och då. Det hela slutade med att jag beställde hem en GPS klocka åt honom eftersom vi inser att ju fler varma dagar det blir, desto fler gånger kommer man gå runt och ropa efter honom. Vi har fullt förtroende för att han inte lämnar området, men ”kom hem om en halvtimma” funkar inte när solen strålar och ungen inte kan klockan. Maken och jag krockar för övrigt lite där, jag vill ha hem barnet vid 19senast så vi kan påbörja hemmets kvällsrutiner men maken tycker han borde få vara ute senare ”som alla andra”. Jag undrar lite hur ”alla andra” får livet att funka om ungarna sover vid 22-23 först. När har de egen tid utan ansvar då? Tid för en bra film, umgänge med sin partner, sex…?

Hur som haver. I torsdags kom det hem en liten kille från skolan med snorig näsa och hosta. Vi höll honom hemma på fredagen men redan då undrade vi vart snoret tog vägen. Ingen snuva i sikte nånstans. Hostan är ju astmatisk så den kommer och går, han låter som en redig gammal rökare och det kan sitta i bra länge när det väl börjar. I slutändan efter att ha tänkt länge och väl bestämde vi oss för att hiva iväg honom till skolan idag måndag. Vi har haft redig ångest över hur vi ska hantera hans allmäntillstånd och mående med rekommendationerna från FHM och inskolningen till ettan. Det är liksom inte så många dagar kvar till sommarlovet nu och varje dag borta är en dag mindre till inskolning. I slutändan landade vi ändå in i att två dagar utan snor måste vara tillräckligt. 

Igår hade lillfian säsongsavslutning på dansen, hon var gnällig och dramatisk under lektionen och orkade helt enkelt inte. På kvällen låg hon i sängen och skrek att hon hade ont i rumpan – när jag tittade efter så jag små vita snören som rörde sig runt ändtarmen. Mask. Fy faaaan jag dör äckeldöden! Precis vad vi vill avsluta terminen med, en fullskalig sanering av hela lägenheten. Nämnde jag att vår tvättstuga är stängd för renovering i två veckor? Vi kan tvätta i lägenheten förstås men får torka på ställning, ett lakanset i taget. Halleluja för fint väder i alla fall!!

På morgonen håller vi lillfian hemma, hon går ingenstans innan vi åtminstone fått i henne en dos av mirakelmedicinen. Jag pratade med dr24 igår kväll och glömde fråga hur lång tid det tar innan det börjar verka. Att man ska ta en dos till om två veckor är en sak, men betyder det att hon kommer ha levande kritter i rumpan hela de två veckorna?? När dos två är tagen har vi alltså några dygn kvar att jobba med? FYYYYYYYYYYY.

Fis däremot travar glatt iväg till skolan och ettorna. Men redan efter en halvtimma ringer SP. Han snorar. Tydligen har det som ligger på jäsning i bihålorna börjat komma ut – tjockt och lite färgat. Men toppen. Hem kommer hon, ja HON. Den underbara människan följde honom hem!!, tillsammans med en förtvivlat besviken liten kille. Han ville ju vara där. Hennes rekommendation är att peta i honom nässprej och se om bihålorna töms ordentligt och i så fall komma tillbaka imorgon. Vi får se vad som händer!

Samtidigt som de två kommer hem är jag i uppstart för ett viktigt möte som är inbokat för två timmar framåt. Att ha två pigga barn hemma och hålla dem borta från rutan hela den tiden är, ja utmanande. Så småningom var mötet klart, barnen lugna, maskmedicin fixad (chokladbitar som mutor is da shit!) och barnen pannkakade. I den vevan skickar jag mail till två personer på jobbet. De ska få samma budskap och därmed får de ”hemlig kopia” av samma mail. Bara att jag lyckades med konststycket att lägga dem som kopia, dvs att de ser varandra i mottagarfältet. Var ju inte riktigt meningen. Jävla skit. Pinsamt och oproffsigt.

Nu på eftermiddagen jongleras tvätt i en apparat som låter väldigt skumt!, uttråkade barn och jobbsamtal. Maken vabbade ut sig så åtminstone en av oss är heltidsnärvarande för barnen men vi är ganska slitna båda två, det är svårt att koncentrera sig på nån av uppgifterna så allt görs lite halvdant. Jag försöker komma ihåg vad det var meningen att jag skulle göra och maken kör en till tvätt. Jag ska samla ihop alla deras gosedjur i en säck och lägga åt sidan i två veckor. Jag tänker INTE försöka tvätta vartenda ett i tvättmaskinen men nån form av karantän får det iaf komma till. Blä och dubbelblä.

Sanering is the name of the game och suckande mamma is the name of mig. Som tur är kommer den här dagen snart vara slut och jag har fortfarande ingen aning om vad det var jag skulle göra. Men men. Det löser sig – sa han som pooade i Valhallabadet (om man ska tro min mormor).

Sommarplaner!

Standard

Den här sommaren – om alla är friska, ta i valfri träbit – har vi planerat in roligheter och det känns fantastiskt! Vi behöver ha något positivt att se fram emot.

Fis födelsedagskalas som vi ÄNTLIGEN fick till en konkret planering av blir inte av. Av sex barn är det ett som tackat ja, alla andra ska iväg på långhelg eller fira någon annan som fyller nånting eller tar studenten. Vi valde helt klart en galet dålig helg och jag känner mig som sämsta jävla morsan i hela världen.

Både maken och jag dras med envis huvudvärk och spänningar i kroppen. Vi är helt enkelt uppe i varv med tanke på fis inskolning. Hittills har det faktiskt gått riktigt bra i klassbesöken och det är en ganska nöjd kille som kommer hem. När besök istället blir vardag kanske det blir nåt annat men just nu är han rätt förnöjd och det är ljuvligt.

Vi behöver alltså jobba mer med ljus i vardagen.

När sommarsemestern börjar ska sonen vara en vecka med farmor. Han längtar efter sina egentidsdagar med henne. Dels älskar han sin farmor, dels är det tid som är bara för honom. Borta från vardagen och borta från oss. Han är i full fokus och får styra dagarna rätt mycket. Då åker lillfian och jag till en camping för att möta upp med en av mina kompisar ett par dagar och maken får pusta ut i ensamhet lite. Win-win-win.

Sen ska vi till…. trumvirvel… Liseberg!! Idag har jag bokat in oss till en heldag i mitten av juli inklusive entré och åkpass! De får lov att ha ett besökstryck motsvarande 20% av det normala, så det bör inte vara några problem att hålla avstånd. Tanken på att få ha parken ”för sig själv” känns fenomenal. Vi borde kunna få till en hel del åktid under en dag sådär! Jag vågar knappt berätta för barnen, tänk om nån blir sjuk eller nåt händer? Jag kommer bita på fingrarna tills dagen L är kommen.

Det tredje vi har planerat är en vecka på campingen syrran med familj brukar åka till. Vi kommer inte vara där samtidigt tyvärr – våra semestrar krockar – men kanske en långhelg åtminstone?

Sen kommer det bli vardag igen. Men det må vara hänt. Förhoppningsvis får vi iaf sol och lugn och vila.

Rapport från barnet

Standard

För… ja… Specialpedagogen har fortfarande inte hört av sig. Men jag VET att hon sitter i skiten den här veckan så jag lever på hoppet att hon hör av sig nån dag i alla fall. Det är inte brist på engagemang som gör att hon inte återkopplat ännu utan brist på tid. Men självklart sitter vi som på nålar i väntan på att höra hur besöken i ettan har gått.

Nåja.

Min son brukar oftast inte vilja prata om skolan, gör ju ändå bara samma sak, du vet att jag inte vill prata om det!!

Idag fiskade jag in honom när han kom hem från sin AS (After School) hos kompisen. Men mammaaaaaa! Jo ser du, det är den obligatoriska mamma-frågan, du kommer inte undan. Jag vill gärna höra vad du gjort idag. Hör och häpna – han svarade. Och svarade.

Igår fick jag höra från SP bara väldigt kort att han inte vågade gå in i nya klassrummet. Han kände sig utstirrad och blyg så de två hade legat på golvet i korridoren och läst mattetal tillsammans. Jag fnissade gott åt tanken eftersom hon inte är purung direkt. Men hon ger sig inte utan är det golvliggeri som barnet behöver så är det vad hon gör. Som sagt, det är inte engagemanget som brister.

Medans han mumsade köttbullar berättade han först om kompisen vars mamma var på besök i förskoleklassen eftersom barnet B brukar bråka så mycket och slå sönder saker. Men eftersom Bs mamma var med var han jättesnäll hela dagen. Jag är en dålig människa men jag drog en suck av lättnad att med alla våra problem har vi i alla fall aldrig blivit inringda på det sättet. Puh.

Men du, fis. Du var väl med SP hos ettorna idag igen? Ja, jag ska var där varje dag till det är sommarlov. Och idag vågade jag faktiskt gå in. Halva klassen var nämligen borta, de var på biblioteket. Jag tycker det är så häftigt att han kan verbalisera saker sådär, både känslan i sig men oxå en orsak bakom.

Han bubblade verkligen. Om stolen han satt på och hur den minsann har hjul men den andra som är likadan inte har hjul. Eller hur det nu var. Han pratade länge om stolen och jag njöt mer av samtalet än lyssnade på exakta detaljer. Han pratade om barnen i klassen och vilka han känner (till) sen tidigare. Tydligen är den släkt med den och den släkt med den och så vidare, vilket alltså innebär att även om de inte är direkta kompisar vet han vilka de är.

Han berättade också att han ska gå med dem terminen ut och sen börja med dem efter sommarlovet, dvs börja tvåan direkt. Det var lite skönt att höra. Eftersom de dragit ut på den här inskolningen har läraren som tar över gänget i ettan hunnit presentera sig och prata om höstterminen. Han har ju därmed haft lite svårt att ställa om och igår efter skolan var han helt inne på att börja ettan i höst. Han processar och reflekterar nu och verkar både förstå och acceptera läget.

I nya klassen finns en kille som heter E. Han gör klart alla matteuppgifter på SEX SEKUNDER!!! Det tar tydligen fis en minut att göra samma haha. Men toppen, säger jag, då får du lite mer utmaning! För visst tyckte du att förskoleklassen är lite för enkel och lite tråkig?

Sen berättade jag att jag faktiskt började skolan när jag var sex. Med andra ord gick jag oxå i tvåan när jag var sju. Jag hoppade i och för sig inte över en klass på det sättet – eller jo nästan. Jag hoppade över förskoleklassen. Som jag gör nu mamma. Sötnos.

Det kanske blir bra det här?

Edit. SP ringde precis efter jag skrivit klart det här. Stackaren kom på mitt på kvällen att hon inte hunnit och ville höra av sig. Engagemang.

Nya utmaningar

Standard

Imorgon börjar min son ettan.

Hjälp.

SP satt med honom i fredags och förklarade utifrån vår givna ingång att han skulle få testa på att hänga med ettorna lite. Det blev dock uppenbart när kugghjulen började gå att han inte köpte det alls. Logiken hängde inte ihop, haha, så hon fick ge sig och säga att tanken är att han ska flytta över till dem på heltid från hösten om allt känns bra för honom.

Utmaningen som de ser är att ge honom utmaningar utan att han får prestationsångest och stänger av. Han ska heller inte få hybris och bli den ohängde klasskamraten… SP tog med honom till nya fröken och tittade på klassrummet, pratade lektioner och lite allt möjligt. Målet var att avdramatisera så mycket som det går.

Från imorgon kommer han vara en lektionstimma per dag hos ettorna, mattelektionen. Från nästa vecka även svenskan och därefter även rasten. Sen är det sommarlov.

Det är tydligt att skolan verkligen jobbar för att det ska bli bra. Han kommer få med sig alla uppgifter från besöket tillbaka till förskoleklassen så han kan bearbeta och öva i lugn och ro. De kommer även gå igenom den kommande lektionen med honom innan de går upp så han är förberedd. Han fick med sin mattebok hem för att börja titta och räkna och redan nu har han betat av en del uppgifter. Han är lyrisk över det! (Om han är lika lyrisk när nån annan säger att han ska återstår att se haha)

Återigen erbjöds jag möjligheten till kvällssamtal. Den här gången ringde jag faktiskt, jag hade nämligen inte varit nåbar under dagen där allt det här skedde så återkopplingen från SP kom per mail och jag ville verkligen höra detaljerna. Vi pratades vid i nästan en halvtimma och jag fick bland annat höra att hon mot dagens slut sökt upp fritids för att höra hur eftermiddagen varit för honom efter allt nytt. Hon tänker verkligen på allt och det gör mig trygg.

Ungen har valt sina kläder för imorgon och somnade på studs. Jag vet inte hur mycket han tänker på förändringen eller om han inser hur stor den faktiskt är. Men det får ge sig. Han kommer alltid ha livlinan att gå tillbaka till sin gamla klass. Ibland är livlinan i sig en krycka även om man inte använder den, vetskapen att den finns räcker. Skulle det inte funka nu kan vi prova igen längre fram, inget är nånsin hugget i sten.

Mer info från skolan iaf.

Standard

Idag har jag varit skör. Jag har sällan varit så tacksam för covidhemmajobbet – noll onödiga sociala kontakter och jag har kunnat gråta fritt mellan diverse insatser.

Skolsköterskan ringde på förmiddagen nån gång. Den här gången hulkade jag inte så så det inte gick att prata men jag… jo jag grät. Jag förklarade varför jag blir så upprörd av det hela och jag riktigt känner hur hon egentligen vill komma hit och bara krama. JVJK, ring mig när du vill, jag har telefonen med mig hem. Bara ring om du vill prata!

Hon förklarade också hur mycket det faktiskt kan påverka det allmänna måendet och beteendet hos barn när de får mer utmaningar i skolan. Rent intellektuellt förstår jag det och fattade det innan också men det var skönt att ändå få höra det.

Sen ringde faktiskt specialpedagogen. I elfte timman så att säga, hon ringde halv fem så det var ren tur att det var maken som hämtade barn och inte jag (eftersom det var mig hon ringde menar jag)

De har fått ordning på sin plan nu och trots min besvikelse över att de återkopplat så jävla dåligt längs vägen så får hon mig alltid att känna sånt förtroende för dem. På måndag börjar de skola in honom enligt en väldigt tydlig plan. De har valt en lärare som bland annat ska vara extremt duktig på att jobba med det sociala och att hjälpa barnen verbalisera känslor och tankar. Hon har också erfarenhet av att ta emot elever som hoppar upp en årskurs.

Tyvärr fick SP även hon en skopa av mina tårar och bristande ork. Hon tröstar och klappar om och erbjuder kvällssamtal. Hon föreslår att blanda in skolpsykologen både för min del och barnets. Det jag hajade till på är att hon bland annat klurade kring huruvida hans begåvning kommer från mig. Jag kan inte återge exakta orden men hon kommenterade mitt sätt att resonera, tänka och agera. Men vad vet jag.

Jag vill minnas att jag gled igenom skolan trots att jag började ett år tidigt. Det var först i gymnasiet jag började göra läxor regelbundet. Matten var aldrig min kompis men övriga ämnen fick jag lagom bra betyg i utan ansträngning. Vad säger det om mig? Ingen aning. För närvarande känner jag mig inte speciellt klyftig, jag håller knappt ihop en hel mening numer.

Hur som är en del av utmaningen att få in honom där utan att det blir en låsning. Han ska varken bli arrogant för att han minsann eller få prestationsångest för att han plötsligt känner en förväntan att klara saker. Det är en balansgång. Imorgon ska SP presentera för honom att hon klurar kring att han tycker det är tråkigt med saker han ”redan kan” så hon tänker att han ska få hänga med ettorna lite och se vad de gör. Typ så. Guida in honom försiktigt och se hur det går, en lektion i taget.

För egen del mailade jag UPH igår efter beskedet och bad om hjälp. De själva jobbar mot ungdomar men tillhör Capio så jag tänkte att hon kanske kan förmedla kontakt med en psykolog. Hon svarade imorse att hon återkommer så snart hon kan. Jag har oxå meddelat min chef att jag kommer vara tystare i sociala sammanhang ett tag. Jag räcker inte till. Som vanligt är han förstående och erbjuder stöd.

Genom att ha fått svar från skolan och äntligen ha fått en plan, genom att ha fått svar från UPH som erbjuder hjälp och genom att ha tagit avstånd från jobb känner jag ikväll att trycket lättat lite. Jag har inte gråtit på flera timmar – tjohej för mej – och kvällen med barnen blev jättefin.

Det svider satan i magen så jag tippar på en fin liten magkatarr men det går ju att åtgärda. När jag ändå är inne på medicinska teman var jag hos en ny vårdcentral igår förmiddags. Jag är less på min vanliga VC som tycker mitt TSH är normaaaaaalt även om det går upp hela tiden. Så jag vill ha en second opinion. På köpet togs ett EKG och blodtryck. Nu är jag nyvaccinerad och det påverkar säkert men jag har ALDRIG haft blodtryck 144/95 förut. Som höggravid hade jag 110/65. Får se vad doktorn säger när han får provsvaren. Han är en gammal gammal räv som sett och hört och gjort till skillnad från min mycket sympatiska men mycket unga läkare på förra vårdcentralen.

Det blir säkert bra.

Nu ska jag lida mig igenom resten av sändningen från delfinal 2 från mello. Våra fantastiska kommentatorer sa precis – om jag får citatet rätt;

en vis man sa att underhållning är aldrig tråkigt.

Han hade fel.

Bajs BUP

Standard

Vi var ju på gång. Remissen gick till BUP, skolan gjorde sin specialpedagogiska utredning och hoppet lyfte att vi ÄNTLIGEN SKULLE FÅ HJÄLP.

Skolan hade stora planer som snabbt skulle sättas i verket. I mitten av april berättade de att man från 1 maj vill lyfta honom till ettan för att utmana mer.

Sen dess. Inget. Tystnad. För en och en halv vecka sedan mailade jag specialpedagogen för att fråga vad som händer. Tystnad. I måndags bad jag hans lärare jaga lite.

Idag pratade jag med en av dem och hon berättar att SP skulle ringa mig under dagen. Innan dess hinner dock skolsköterskan ringa. Hon berättade att BUP återkopplat med svaret att de inte tar emot honom, inte tar emot oss.

De tycker att skolans anpassningar (som är…. var?) räcker. För visst är det så att mer utmaning dagtid löser ALLA VÅRA JÄVLA PROBLEM. Visst ger anpassningar i skolan honom hjälp att förstå sig själv, verktyg att förstå och hantera sina känsloutbrott och någon som kan förklara för HONOM lite mer. Självklart. Svårare svenskuppgifter löser allt det. Tänk att jag inte fattade det själv.

Dra åt helvete jävla förbannade BUP.

Mvh

Hon som hade hoppats på hjälp, hon som hoppades att någon äntligen skulle möta HONOM och hjälpa HONOM, hon som gråtit hela kvällen och bara inte vill mer, hon som är så galet besviken.

Imorgon kanske är en annan dag. Imorgon kanske vi kan hitta en annan väg framåt. Imorgon kanske ger ny information. Men ikväll är jag bara förtvivlad och vill inte mer.