Mer jobbgnäll

En kollega bad mig om hjälp i torsdags och vi kom överens om att jag skulle göra det start den här veckan. Jag tänkte aldrig på det då men insåg idag att jag aldrig fått några underlag så jag mailade hen. Fick svaret att det hade deadline idag så hen vad någon annan. Men… men… vafan? Hur svårt är det att höra av sig tack ändå, men det behövdes inte. Alternativt höra av sig måndag morgon och berätta om deadlinen samt se till att jag fick underlagen? Hur jäkla svårt kan det vara? Morr och dubbelmorr.

Eftersom det här är tredje grejen som återspeglar min prestation – baserat på något jag inte har styrsel över – fick jag nog och gjorde en sån där grej som jag föraktar fullständigt. Jag mailade vår samordnare och berättade att kollegan missat i kommunikationen angående deadlinen och att jag därmed var tillgänglig för andra uppdrag. I grund och botten vill jag peka finger och säga hennes dum! Men det skulle ju inte kännas så vuxet. Men nu har jag två personer på min lista jag aldrig kommer erbjuda hjälp igen.

Riktigt upprörd – och en lärdom igen.

Min man har dåliga erfarenheter av människor och han brukar säga ”lita inte på någon”. Jag brukar säga till honom att jag inte håller med, man måste våga lita på folk annars blir livet så tråkigt. Tyvärr är det oftast han som får rätt.

Idag pratade jag med min chef som berättar att jag setts på lunchrestaurang på stan (nära kontoret) när jag ska jobba hemifrån för att minimera smittrisk för maken och att detta väcker en förtroendefråga.

Jaaa… det har jag. Ett par gånger om oxå, det är inget jag tänker smyga med. Men den som ”hade gett signaler” kunde ha pratat med mig istället för med chefen och kunde då fått höra att;

– vi har gått till ställen som är tomma och äter på tider när inte alla andra gör det. Syftet är min psykiska hälsa eftersom jag går under av att inte få träffa folk plus att vi bollar jobb

– jag håller avstånd och tar inte i NÅGONTING

– jag åker bil, inte kollektivt, till mötet

– och framförallt; jag jobbar igen på kvällen eller på helgen om jag missar någon arbetstid

Hen frågar mig om jag har att göra hemma – och jag säger att jag har varken mer eller mindre att göra hemma än på kontoret. Just nu har jag paus i mina ärenden som gör att jag har utrymme att hjälpa andra istället. Vilket jag alltså gör.

Varje gång vi nya pressat på om att öka belastningen har vi blivit bromsade av de gamla. Ta inte för mycket säger de, det kommer ofta överraskningar i processerna säger de. Då kan jag ju inte göra så mycket åt belastningen heller? Eller hur?

Fan vad jag hatar ryggsmygeri. Prata med mig istället för i helvete.

Mvh

Ångrar, igen, jobbskiftet.

En helt vanlig onsdag?

Idag är första dagen på resten av mitt liv! Ja det är ju i och för sig varje dag, men just denna markerar att min provanställning är slut och jag är tillsvidareanställd. Tjohoo!!

För att fira fick jag blodtrycksfall när jag gick upp och började må kraftigt illa. Jag trodde jag skulle kräkas där och då (hej karantän!) men som alltid gick det över bara jag fick lägga mig raklång lite. Tyvärr fick maken ta hela påklädning-komma-iväg-till-förskolangrejen själv. Mindre uppskattat av stressad make eftersom barnen inte riktigt kände att samarbete was the name of the day. (Självklart skulle han aldrig kommentera det, han vill bara att jag ska må bra, men stressande blev det likafullt.)

Igår började även flash konkursutförsäljning. Det finns en kappa som jag villhöver å det grövsta men jag kan inte se att jag har mer utrymme att shoppa nu. Tyvärr. Det är otroligt tragiskt hur den ena businessen efter den andra försvinner. Jag har både nära och kära som blir av med jobben nu. Själv blev jag ”fast”. Jag vågar knappt säga det högt. Mitt liv fortsätter som vanligt och runtomkring oss rasar det.

Ur led är tiden.

Apropå ur led. Kolla här – saxat från en debattartikel i expressen. Jag har inte källkollat men skribenten hänvisar till specifika datum och källor så jag antar hen har koll – till skillnad från de som citeras. Den siste covidioten är inte född…

Lördagsdejt

Såhär i coronatider kan det lätt bli ensamt, det sociala livet är starkt begränsat. Så ikväll har jag och käraste vännen haft FaceTimedejt med varsitt vi glas och skål med chips. Perfa! Och så mysigt, jag saknar fasen människan!

Man får ju försöka tänka om och tänka till.

I övrigt har helgen hittills mest sett ut som ovan. Tvätt, tvätt och mera tvätt. Lillstrumpan kissar som besatt på nätterna och vi börjar (!) bli less på det efter sisådär två månader av lakan-, täckes- och tom kuddtvätt varje eviga dag. Vi har haft tvätt på tork över hela jäkla stället, det har tom hängt lakan på dörrarna till slut för att övriga torkmöjligheter varit fulla… Nu har jag tröttnat. Efter att skruttan kissat först i sin sen och sen i vår under samma natt så frågade jag henne vid middagen idag vad hon skulle tycka om att sova i blöja. Jag vill ju inte tvinga på henne något, hon är ju medveten om att det små barn som har blöjor. Halvt om halvt förväntade jag mig ett nej men hon tjöt fram ett förtjust JAAA och berättade prompt för pappa att hon minsann ska ha blöja. Så nu hoppas vi på en natt utan pölar och lakanstvätt.

Min dejt är över, kompisen behövde sova. Lillan sover och maken jobbar på att däcka vår stora. Jag sitter här lite lätt lullig av vinet och lyssnar på vinden som rusar där ute. Jag funderar på att krypa i säng och somna tidigt. Kram på er!

Kvällsgos

Det där med hemmajobb är så svårt. Jag är inte toppenfokuserad direkt… som tur är kan man sitta efter kidsen somnat och ta igen lite. Jag tycker det är rätt trevligt t.o.m. I gengäld har jag ju fått ta långlunch och gjort ärende mitt på dagen i strålande sol. Sjysst byte!!

Vi kollade upp ett nytt glutenfritt bageri idag och sen tog vi en tur till science fiction landet Sahlgrenska. Maken behövde påfyllnad av mediciner och det är bara sjukhusen som är fullsorterade. Det är öde. Tomt. Vakter vid dörren som vänligt men bestämt avvisar alla som inte är patient på sjukhuset. Jag fick dispens förstås, hade inte trott annat, men det kändes allt lite skumt.

Väl nere på apoteket började näsan klia. Jag är ju allergiker och nyser, snorar och hostar året runt. Det är inte läge för det nu riktigt, framförallt inte på ett sjukhusapotek haha, de hade väl slängt ut mig. Jag försöker febrilt hålla den inne!

Jobbeftermiddagen blev kort. Förskolan ringde och berättade att fis haft en jobbig dag med mycket frustration och bråk. Jag kom av mig helt… jag blir så ledsen! Vi vet ju inte vad vi ska göra för att hjälpa honom. Efter 2,5 timmas jobb efter barnen somnade är jag på banan igen. Vi hämtade barnen tidigt och stannade på lekplatsen på hemvägen.

Mitt flygande barn

Apropå rubrikens gos då. Jag ligger i sängen med padda och telefon. Snäll och vänlig barnfilm (långt ifrån all Coronarapportering) på paddan och wordpressappen i telefonen. Då kommer fis knatandes. Vidöppna ögon, utan ett ord klättrar han upp bredvid mig och annekterar mig. Somnar innan huvudet är på kudden. Lilla gubben. Jag undrar hur vaken han egentligen var haha. Han märkte inte ens filmen eller att det faktiskt är tänt härinne iom att maken sitter med sitt kvällsjobb. Han ligger tätt intill med armen slängd över mig. Det är så mysigt. Närhet.

Another one bites the dust. No more joy for Joy.

Det är tragiskt att se hur butiker och företag rasar en efter en. Idag var jag i Joybutiken i Nordstan och fyndade på konkursutförsäljningen. Fy. Jag känner mig som en korsning mellan en asgam och en profitör. Mamma tröstade mig med att de faktiskt behöver vartenda öre nu, men ändå.

För 1800kr fick jag kläder för nästan 4000. Som jag lovade mig själv och maken var det iaf ingen mer klänning utan jacka, toppar och byxor. Flash konkar oxå och kommer snart börja sin utförsäljning. Jag har lovat mig själv att hålla mig långt borta, jag har gått lite bananas på shoppingfronten och ska VERKLIGEN inte dit…

Nu är jag på väg tillbaka till datorn. Solen strålar och det är sannerligen vår ute. Underbart! På jobbfronten är det just nu lugnt, jag väntar på andras bidrag vilket gör att mitt bord är tomt. Jag tillbringar för mycket tid med att peta på datorn ibland så det ser ut som jag lever. Jag avskyr det. Jag är hellre ute i solen då.

Artens fortlevnad

Det här blir lite gnälligt – men jag ska inleda med att var riktigt tydlig; alla har rätt till sin rädsla. Jag dömer inte den som är rädd eller underskattar riskerna.

Men

My god vad det här är tjötigt.

En del människor verkar ha tappat vett och sans fullständigt. I Facebookgrupper och diverse forum pågår de mest märkliga diskussioner.

Självutnämnda experter skäller på föräldrar som lämnar friska (!) barn på förskolan för att kunna jobba. Epiteten haglar för att man riskerar att sprida smittan vidare när man faktiskt följer råden från myndigheterna.

När man sen har barnen hemma och ber om hjälp, råd och tips att överleva vardagen så är man en dålig förälder som inte vill umgås med sina barn. Klart man vill umgås! Men bara för att DU och DINA barn är lugna och klarar av att h roligt 24/7 på liten yta så gäller det inte alla. Faktiskt.

Jag sjunger i kör. Så galet jäkla roligt! Jag och ytterligare 21 tusen medlemmar har dock fått vårens körövningar omstrukturerade i och med Corona. Under några veckor är repen inställda, istället körs det live via Facebook så man kan delta från hemmets trygga vrå och istället förlängs terminen med ett antal tillfällen. En stressad körledning som försöker göra det bästa av en ohanterlig situation.

Herre. Jävlar.

I forumen diskuteras det såsom körledarna försöker lura oss deltagare på pengar. JAG HAR MINSANN INTE VALT ATT SJUNGA I HEMMET, DET KAN JAG GÖRA SJÄLV, ALLTSÅ SKA JAG HA PENGARNA TILLBAKA!!! Ja men… alltså… om alla vi skulle kräva tillbaka våra pengar skulle kören gå i sank. De försöker ju lösa det så alla får sjunga, alla får valuta för pengarna och alla blir glada. Hur svårt kan det vara? Oroväckande många är genuint upprörda att man inte är snabbare på att betala tillbaka terminsavgiften, för Force Majeur är tydligen bara trams. Att det i avtalsvillkoren står att man har rätt att flytta om datum vid behov går dem oxå förbi.

Jag inser att rädsla gör konstiga saker med logik. Jag inser att många oroar sig för ekonomin framöver och att en köravgift kan vara ett sätt att kanalisera sin oro.

Men herregud.