Jag har aldrig varit speciellt kaxig i mörker… jag blir fort rädd om jag hör oväntade ljud eller ser oväntade rörelser. Som ni förstår går jag inte gärna nattliga promenader runt området.
Hemma har jag dock alltid känt mig trygg. Jag har kunnat vila i att alla eventuella ljud kommer från grannen. Oavsett varifrån de kommer, haha. Sen jag lämnade singellivet har jag ofta svårt att komma till ro utan min man hemma, men jag är sällan rädd.
Förutom nu då.
Oroskänslorna kryper på mig när jag sitter här på kvällen. Jag måste tänka mig för vad jag tittar på, fel film/serie för med sig ett krypande längs ryggraden som jag har svårt att bortse ifrån. Det brukar sluta med att jag får slå på något übersnällt som Bamse eller liknande efter för att liksom sudda bort känslan innan det är dags för att sova.
Tyvärr kommer de även med maken hemma.
Igår tittade vi på film när det kom ljud från sonens rum. Hela min själ drog ihop sig så maken fick gå och titta trots smärtor i kroppen. Det var lillfis som gått ur sin säng, dragit i dörren och sen lagt sig på golvet. Herregud vad vi fnissade! Men det blev så uppenbart att min hjärna uppför sig illa…
Jag tror att det har att göra med den allmänna situationen. Olustkänslor och oro ligger nära ytan och kryper fram vid de mest onödiga tillfällen. Det är frustrerande.
Ikväll är maken ute på äventyr och märkligt nog lyckades jag sänka båda barnen innan 20. Så jag har suttit här själv sen dess, i total tystnad med TVn på, haha. Jag tittar på en tompan film; Edge of tomorrow. Harmlös action som jag sett förut ett par gånger om. Plötsligt känner jag att nej, det här går inte. Nu tittar jag istället på Vaiana.
Jag känner att jag oftast klarar min vardag hyfsat bra. Men jag har inga resurser, min ork tar slut extremt fort. Igår fick vi ringa ut svåger i panik, vi behövde hjälp att klara av resten av dagen. Det finns definitivt inte plats för excesser.
Folk tror att allt är bra – eller snarare åtminstone bättre – eftersom maken är hemma och det har gått en tid. Jag känner mig som en gnällig typ när jag får förklara att det egentligen är sämre.
Situationen slår ut min man helt. När inte det försvagade hjärtat eller lederna stoppar honom så gör medicinen det. Han flämtar och kämpar, känner sig svag och får smärtor i bröstet. Biverkningar från t ex den blodtunnande medicinen gör att han vaknar på nätterna i panik för att han inte kan andas.
Kroppen blir stelare och ömmare för varje dag. Vissa mornar kan han inte böja på fingrarna ordentligt. Fötterna smärtar svårt, ryggen är ett jätteproblem, ena knät har börjat svullna upp till snart det dubbla. Han har svårt att böja sig och lyfta sin dotter (ryggen får honom att flämta och kvida av smärta och hjärtat gör att han flämtar efter andan som en fisk på torra land.) Han bär på henne så mycket han kan men inte sällan får jag skutta fram och ta henne ur armarna på honom när hans rygg låser sig. Sonen kan han knappt lyfta över huvud taget. Ibland får jag hjälpa honom av med strumporna på kvällen eftersom han inte når sina fötter. Det finns ingen smärtlindring att ge.
Jag försöker att inte tänka på det.
Inte konstigt att hjärnan är oroligt lagd.
Ps. Första veckan på Viktväktarna gav -2.1 på vågen.
