Små mirakel

Standard

För att göra en kort historia lång, eller nåt… nä vi la in våra första semesteransökningar la jag in för veckorna 28-32. Men iom allt strul och alla diskussioner kring bemanning ändrade jag till först till 28-31 och sen 27-30.

Idag ringde jag min chef och frågade om jag kan flytta min semester med en vecka eftersom jag tappat en i karantän. Hon tittar i listan och ser att jag är inlagd v28-31. Nåt har alltså gått fel i vårt excelark. Jag SÅG att mina ändringar var sparade men på nåt sätt har det alltså ändå blivit tokigt – vilket innebär att det som är förhandlat är att jag har semester v28-31 😳 Chefen konstaterar att fel kan hända men nu frågar vi inte mer utan kör på detta, så jag inleder semester på måndag och har fyra veckor trots allt.

Tacksam för små mirakel!

Just det – fem positiva

Ett: mirakel sker!

Två; maken visar fortfarande inga symptom

Tre; igår kväll åkte jag med fis till macdonalds fel att äta middag, bara han och jag. När vi står i kön ser jag lappen om att deras kortläsare ligger nere och får säga till honom att vi inte kan äta. En kvinna står bredvid och frågar hur mycket jag behöver, mot Swish fick jag kontanter så att min lyckliga kille kunde få sitt Happy Meal. Änglar finns visst!

Fyra; min vigselring har varit hos ringdomaren för uppfräschning. Nu är den på mitt finger igen och det känns så bra!

Fem; vi träffade ju farmor/svärmor på midsommar och vi vet inte riktigt när min smitta bröt ut – bara att det var den helgen – så vi var nervösa för henne oxå. Hennes test var också negativt. Man kan alltid känna oro att hon testade för tidigt, men vi väljer att tro att allt är bra.

Tack hörni 💚 och karantänuppdatering

Standard

Tack för fina kommentarer på förra inlägget 💚 Jag hade sämsta dagen på sju evigheter och kände mig så långt under isen jag kunde komma.

Men som alltid annars töar isen till slut. Att maken tog kidsen och gav mig en break hjälpte mycket. Jag behövde få koppla bort ansvar och bara vara. Han tvingade iväg mig övertalade mig att ta en långpromenad – eller så lång den nu kunde bli mellan skyfallen. Det var i och för sig rätt skönt ute men det dröp om mig när jag kom hem. Sen dröp det mer efter en lång, het, dusch. En kopp kaffe och jordgubbar med proteinella som min kärlek köpt till mig kompletterade bilden.

För att förklara en sak från förra inlägget; jag får bara lov att ta fyra veckor semester i sommar. Vi har krav på minimibemanning och den ruckas det inte på av någon anledning. Såvitt jag vet. Jag ska maila min chef och fråga. Jag är alltså sjukskriven den här veckan ut, och efter det blir det tre veckor semester. Men om jag ändå vill ha min fjärde semestervecka är chansen att jag får den i sommar minimal. Jag kan ta ut den i september utan problem men då har ju inte barnen eller deras kompisar sommarlov. Det känns inte helt meningsfullt faktiskt.

Jag är i alla fall symptomfri. Jag gick från desperation till hopp på ett ögonblick. Läkaren på vårdcentralen sa ”sju dagar symptomfri” innan jag lämnar karantän men FHM säger två dagar symptomfri och minst sju dagar från insjuknande. Så jag ringde först 1177 för att höra vad råden är, det kanske kommit en uppdatering som jag missat? Sjuksköterskan jag pratade med hade nog en trött dag för hon var inte kul att prata med, men hon bekräftade min bild av FHM. Tror jag. Eftersom vår kommunikation inte funkade ringde jag vårdcentralen också. Även hon bekräftade det jag har läst – råden är två plus minimum sju. Därmed får jag alltså visa mig bland folk nu.

Halleluja.

Jag ska ju fortsätta vara försiktig. Inte minst hemma, makens test i veckan kom ju tillbaka negativt. Skit. Eller… ja, skit. Det hade varit skönt att kunna beta av det. Men jag får lämna karantän, jag är en fri kvinna.

Det första jag gjorde var att gå med barnen till affären och köpa glass.

Jag försökte men det sket sig

Standard

Jag ville verkligen vara positiv idag men allt gick åt skogen. Idag har jag varit ordentligt risig. Maken har försökt få igång mig flera gånger men jag kom inte loss. Varje gång jag försökte lyfta rumpan och ta ut barnen till lekplatsen började det regna.

INGEN av de talanger jag har funkar i det här läget. Jag kan inte baka med barnen – inte för att sysselsätta dem – för en sockerkaka skulle inte roa dem. Däremot chokladbollar. Men det känns inte rätt med tanke på eventuell covid-smitta. Chokladbollar kokar inte långt och länge i ugnen.

Jag kan inte ta dem till IKEA och valla på övervåningen eller ens gå till lokala ICA för att köpa en glass. Vi kan inte fika hos mormor eller farmor. Vi kan inte åka till Universeum eller andra regnig-dag-aktiviteter. Jag har försökt locka dem till att leka med all skit de har på sina rum, bilbanan som huserar över hela vardagsrumsgolvet eller måla.

Så nej. Nada.

Till slut satt jag och stirrade på tvättmaskinen i 45 minuter. Då avslutade maken sin arbetsdag och tog ut dem till lekplatsen. Han försökte övertala mig till att åka iväg några dagar och vila upp mig. Men vart kan jag åka med covid? Vem vill ha mig inpå knuten?

Han blev arg, riktigt sur på min oförmåga att komma ur min funk. Jag tror jag rev huvudet av honom. Det finns inget utrymme för mig att klappa ihop, hela familjen brakar när jag brakar. Jag får liksom inte lov att inte orka. Alla blir så otroligt påverkade när jag inte klarar av det. Maken går i baklås och blir jätteorolig och barnen på konstigt humör.

Jag hade hur som haver en ruskigt dålig dag och kände mig ledsen och bitter över situationen ”men varför kommunicerar du inte med mig då?”. FÖR I HELVETE JAG HAR JU SAGT DET FLERA GÅNGER IDAG! Men han har inte hört, inte uppfattat. Han är i sin egen stressbubbla och fixar inte riktigt att ta in mig också.

Om jag har semester i 4 veckor och är i karantän 1-1,5 vecka av dem. Vad har jag kvar av mina 4 veckor? 2,5? Jag kommer inte få förskjuta min semester till augusti – på grund av principbeslut hos vår högsta ledning. Kul fucking sommar. Instängd på grund av nästintill obefintliga symptom – men ändå där- och en bajssemester på grund av någon idiots idiotbeslut. Ovanpå det regn nonstop som gör att jag faktiskt inte KAN göra så mycket med barnen. Värdelös jävla skitmorsa och värdelös jävla skitsommar.

Andra dör av det och det är självklart mest synd om dem. Men. Det här är min återhämtning, min familj och mina barn. Och då spelar det liksom ingen roll hur alla andra har det. Det här suger och jag mår skit.

Fem positiva idag oxå.

Standard

Ett; jag älskar nätshopping! Sakerna kommer till och med hit, jag behöver inte ens lämna min karantän för att få hem mat, prylar och kläder. Förutom senaste Coop-leveransen har jag handlat hos apohem och testar nu en ny deodorant. Utvärdering pågår!

Två; vi testar lite nya recept här hemma. Eller rättare sagt jag testar. Normalt lagar maken all mat hemma men jag har lekt lite. Ibland blir resultatet ”det här kan bli bra om vi gör såhär istället” – men no pain, no gain osv. Inget avancerat. Jag har tappat mitt självförtroende vad gäller matlagning eftersom maken är så otroligt bra på det. Så jag låter det glida iväg. Jag jobbar på att ta kontroll över egna fjantiga rädslor.

* Köttfärssåsresterna blev paj med glutenfria tortillabröd som bas och lite lättcreme fraiche med riven ost ovanpå. Sallad till.

* lite skinka, vitost, paprika och stekt lök blev basen till en riktigt god omelett. Serverade med sallad och resterna av vitlökssåsen maken gjorde till köttfärspajen.

* skivade potatis, morot, lök. La i en panna med olja, salt, kryddor och balsamvinäger. La på kycklingfiléer och körde i ugnen. Lyckligen blev torr, grönsakerna galet goda. Göra igen men på annat sätt!

Som sagt – inget avancerat, men jag har styrt upp det och framförallt jag har kryddat det. (Det är ju där jag brister. Dessa eländiga kryddor.)

Tre; päronsplitt är visst bara 3 sp. Dvs någorlunda viktväktarsnäll. Jag blev änna väldigt glad där…

Fyra; min HellBunnyklänning var så galet fin på att maken övertalade mig att köpa en i en annan färg. De är på rea och båda exemplaren var sista exet i min storlek. Det var visst meningen att den skulle bli min.

Fem; lillfian gick upp inatt och kissade på toa (!!) innan hon kom och kröp upp hos mig i sängen. Denna bestämda lilla dam har definitivt haft en liten milstolpe. Hon hämtar annars alltid oss – men nu kissade hon och spolade. Sen talade hon om för pappa att han fick sluta spela nu för ljuset och ljudet störde. Jag sjöng henne till söms, och gick sen o la mig i hennes nu tomma säng och sov som en gris.

Officiell semester nu dårå. Fast sjukskriven.

Standard

Jag må gilla min arbetsgivare men jag tänker inte ge bort mina semesterdagar på det här… jag står och går visserligen utan problem men så länge jag inte ens kan ta barnen till affären och köpa glass kunde jag lika gärna varit utslagen. Så jag har sjukskrivit mig.

Idag har jag varit seg och trött.

Jag tänker att förr eller senare måste oron över maken komma ut på nåt sätt. Trötthet kanske inte är så konstigt. Eller? Jag reflekterar ofta över det kanonknasiga i den här smittan att jag mår toppen förutom lite envist halsont medans andra dör en plågsam död.

Men för att inte fastna i det negativa så ska jag närmsta tre blogginläggen (gärna fler) fokusera på fem bra.

Ett; om man nu ska vara i karantän är det rätt trevligt att det är sommar. Jag har suttit på altanen och njutit!

Två; när det varit olidligt varm är det väldigt skönt med åskväder två dagar på raken. Känslan av rening och nytt är underbar! Första dagen var det mest finsk bastu efter, men ni skulle varit härinne igår… lycka!

Tre; jag kämpar fortfarande med vikt och ätande. Kläder passar inte och humöret är därefter. Jag är nu inne på tredje dagen med… jag ska inte säga ”bra viktväktande”, men jag har en känsla av kontroll. Skönt, skönt, skönt.

Fyra; fis somnade rekordsnabbt ikväll. Fem rundor med först Sov du lilla vide (eller sov du lilla vider som lillan säger 😂) och därefter vargen sover. Jag älskar att mina barn gillar när jag sjunger, att jag kan lugna dem med min stämma. Det får mig att känna mig trygg, att jag kan ge dem trygghet.

Fem; kläderna passar inte, var det ju. Jag har fått lön. Jag KAN möjligen ha köpt en ny klänning. Vippig, somrig, HellBunny. Retail therapy FTW.

Japp, det funkar.

Vet mer – men ännu mindre

Standard

Sent igår natt, eller möjligen väldigt tidigt imorse beroende på hur man väljer att räkna, plingade det in ett sms till maken med hans provsvar.

Negativt.

Jag trodde vi skulle bli lättade men istället är det faktiskt tvärtom. Konstigt nog. Eller kanske inte så konstigt.

Vi är ju fortfarande tvärsäkra på att han får det, men istället för att liksom ta tag i det får vi vänta och se om det kommer och i vilket skick. Blir det samma milda som mitt? Eller nåt annat? Inkubationstiden lär vara 2 till 14 dagar, så nu får vi väl räkna ner helt enkelt.

Så skönt och avslappnat med semester. Bajs.

Lillfian och jag hängde med dagiskompisen och hans mamma på lekplatsen en stund. Jag insåg att det var första gången jag lämnade hemmets väggar på en vecka. Frihet! Eller nåt. Hon är syrra på covid-IVA och är inte speciellt rädd att träffa mig. Framförallt inte utomhus på en meters avstånd. Det var ofantligt skönt att få se ett annat socialt ansikte än makens.

Mamma var förbi med jordgubbar. Hon vet hur en människa blir lycklig!

Sonen har hittat en ny kompis. För närvarande i alla fall. Den här pojken hänger annars med den värsta sortens översittare och brukar bete sig likadant när ”den andre” är på plats. Tydligen är han väl iväg på semester eller nåt för fis och grabben har hängt två hela dagar i sträck. Vi fasar lite för vad som händer när översättaren med stort Ö kommer tillbaka, men just här och nu har han en kompis. Så roligt!

Ja men ett stressmoment till när vi ändå håller på. Bajs-covid

Standard

Jag hade lite ont i halsen i helgen, inget anmärkningsvärt. Jag har ofta torr mun och ont i halsen på mornarna – men sen kom besked att en kollega fått positivt på testet med bara halsont så jag gick till vårdcentralen.

Sent igår kväll kom resultatet.

Satans jävla skit.

Fis skulle iväg en vecka med farmor – årliga tennisskolan. Han har LÄNGTAT! Och nu får vi ställa in. Han som tar förändring så bra, eller hur var det nu?

Maken i princip planerar sin begravning. Överviktig, medelålders man med nedsatt immunförsvar och organ som är påverkade sen tidigare. Men shit, varför inte oroa oss för det oxå?

Hade jag vetat det här hade jag inte jobbat hemma sen typ mars utan sett till att utsätta oss för skiten lite tidigare. Om det nu måste komma alls – varför nu? Varför när den enda veckan vi har riktig avlastning med sonen? Enda veckan som HAN har något riktigt roligt att se fram emot? Varför fucking nu?

Jag är så superledsen.

Imorgon blev en annan dag

Standard

Jag satt imorse framför jobbdatorn i köket och tittade på ett klipp på fejjan – och grät. Aha. Jag hade förvisso sovit gott, men lite skakig ändå. Visst var klippet BRA men inte gråtvärdigt. Faktiskt.

Jag har inte varit så produktiv idag som jag hade bort varit. Jag har varit för trött helt enkelt. Men jag betade av en del av min lista och det kändes riktigt bra.

Efter dagens slut kom barnen hem och med dem grannen. Kaffe för vuxna och barn som roar varandra. Perfekt.

Fis hamnade i gräl med sina kompisar och kom hem lite lagom upprörd. Jag satte honom i soffan med neddragna persienner och en telefon – han behövde landa lite. Emellanåt behöver han få stänga ner och bara vara. Jag hoppas han en dag kommer så långt att han kan inse och verbalisera sitt behov själv.

På nåt sätt fick vi i barnen lite mat och ner i varsina sängar. Lillstrumpan somnade med pappa på tre röda som vanligt men fis skulle inte somna. Jag vill att pappa ska natta mig!! Detta från ungen som normalt vill att jag ska natta. Han fick en fix idé och jag fick honom inte att somna. Till slut tappade jag hatten helt, han skrek att han hatar mig och stormade ut. Pappa tog över och skitungen sov på två minuter. Bajspotta.

I soffan sen med lagom dåligt samvete eftersom jag blivit arg. Jag sa till honom när han gick att det är okej att bli arg och hata mig, jag älskar honom ändå. Men min självkänsla som förälder är inte på topp. Men mamma börja ta de där tabletterna dårå!!!

Jag kämpar på men just nu känner jag mig mest misslyckad. Jag har gått upp så mycket i vikt nu att inga kläder passar, jag mår lätt illa, ingen mat är någonsin god och missnöjet med mig själv är större än någonsin. Inklusive kort humör, stressreaktioner och allt annat är jag inte mitt nöjdaste jag.

Och kaffet är slut. Maken glömde köpa.

(Jag tror iofs det tog hårdare på honom än på mig)

Breakdown Tuesday

Standard

Idag har varit en påfrestande dag. Den började med en usel natt där vi båda trängts med varsitt barn i sängen.

Vi försov oss ordentligt – vaknade 0755 och lyckades ändå på något sätt ha ungarna på plats 0815-ish. Jag kan säga att vinden var impad av vår speed imorse!

Sen började telefonen ringa. Herrejösses. Jag har denna veckan kvar innan semestern och känner mig rätt stressad över allt som måste hinna göras. Självklart har jag blivit kallad på möte på fredag som kräver supermycket förberedelser. Mellan telefonsamtalen och diverse förberedande manövrar har jag hunnit göra precis 0,2 och en halv procent av det jag behövde för att avsluta terminen med gott samvete. Torsdag är en mötesdag så jag har liksom bara imorgon för en jävligt lång lista.

Så småningom hämtade maken barnen och samtidigt kom grannarna på besök. Vuxna drack kaffe och barn roade varandra. Maken vallade stora på Pokémonjakt och jag fixade middag. Puh. Därefter gick grannarna, jag nattade den lilla och såg fram emot en stilla kopp kaffe på altanen. Stora fick ett fullständigt bryt över att speltiden nu var slut. Han vrålade efter mig, slängde saker omkring sig, smällde i dörrar… fullständig och total förtvivlan med en extra gnutta trötthet.

Det var bara att krypa ur min lugna vrå och fånga in tornadon av känslor och försöka grunda honom. På tredje försöket lyckades han långt om länge landa – på något sätt fick jag världens sandigaste unge både in i och ut ur duschen och så småningom i säng.

Han berättade för mig att det finns en grej han inte gillar med oss föräldrar. Vi blir arga på honom och ni är faktiskt större än jag! Ja, när man är stor ska man vara snäll. Men du måste hjälpa mig hjärtat, vi måste hjälpas åt. Inte göra dumma saker, slåss eller låta bli att lyssna – för då blir jag arg. Men mamma, kan du inte ta dina tabletter mot humöret igen så du inte blir så arg?? Lilla hjärtat.

Så småningom sov även stora lilla skrutten. Och jag brakade. Satt i soffan som en urvriden trasa och bara grät. Jag har för mycket ansvar, för mycket att hålla reda på. Jag är i stor grad familjens projektledare och just nu är det för mycket.

Imorgon är en annan dag. Jag hoppas den känns bättre.

En grej att jobba på!

Standard

Jag har under så lång tid varit kort i humöret och dränerad i orken att jag märker att jag drar mig för att göra saker med barnen själv, jag är rädd att det blir jobbigt. Att jag ska bli frustrerad för småsaker och att det ska bli skälligt.

Så jag övar.

Idag hämtade jag barnen från förskolan med föresatsen att gå till affären och köpa glass. När det är tusen grader varmt ute behöver alla en glass. Minst. Jag hade föresatt mig att tycka det var mysigt. Inte bli frustrerad. Inte bli sur. Och tyck det är mysigt för fan!!!!

Det funkade.

Vi hade en toppenpromenad, en liten halvsvettig näve i varje hand. Två pratglada, knallröda och fuktiga små människor som bubblade om sin dag. De var så otroligt varma och så otroligt trötta. Men det gick. Vi köpte varsin glass och vandrade långsamt hemåt i ökenhettan. Den lilla flämtade som en guldfisk. Mamma, jag äter isglass och är ändå jättevarm! Stora suckade fram att han ville inte vara ute mer i eftermiddag, kan han snälla få vara inne? Lillhjärtat. Detta alltså från ungen som man får bända in med kofot allt som oftast. Han är ett naturbarn som helt klart inte ärvt mina gener vad gäller det.

Min ständigt hoppande unge

Jag kände mig så lättad när jag kom hem.

Ja, det är en liten skitsak att gå till affären. Men jag vill kunna njuta av mina barn, inte bara gömma mig hemma där det är enkelt. Vissa saker kommer jag inte ge mig på i brådrasket – som långa bilresor med fis, det blir katastrof. Men jag måste komma över min oro.

Första veckan på semestern ska strumpan och jag åka på tur och bo i en stuga på en camping. Det är oxå en del av övandet – bara vi två. Vi kommer hänga med min klan, men i stugan, på nätterna och allt runtomkring så är det bara vi. Jag längtar faktiskt.