Försäkringskassan släng er i väggen. 

Standard

När man har lagt en plan med föräldradagar och sen sjukskriver sig så försvinner hela planeringen i försäkringskassans system. 

För det mesta, tydligen. 

Min mans hela planering låg kvar trots sjukskrivningen, vilket innebar att han fick utbetalt föräldradagar 25 september, vilket i sin tur innebär att jag inte kan ta ut VAB för samma dagar. 

Shit happens. Det borde väl gå att lösa ganska enkelt, eller? 

Första gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Det var ett ganska långt samtal som i slutändan och grovt förenklat landade i; Vi fixar det med lite enkel internöverföring.

Andra gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Nån enkel internöverföring finns inte men vi fixar det här. 

Tredje gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Sen minns jag inte vad de sa. 

Fjärde gången fick jag en jävla kärring i luren som vägrade berätta för mig vad som stod i ärendet – hon ville baaaraaaaa prata med min man. Att förra handläggaren (eller förrförra?) kunde prata en hel massa med mig sålänge som maken stod bredvid och godkände samtalet brydde hon sig inte om. Hon nästan småskrattade åt mig i luren. Till sist hamnade vi hos en kollega som minsann kunde prata med mig så länge maken gav sitt godkännande. Återigen blev vi försäkrade om att problemet ska lösas. 

Eftersom jag aldrig får nån återkoppling på mina inlagda dagar så ringde jag idag. Igen. 

Hon säger att ”jag ser att det finns journalanteckning men ingen har gjort nåt”. Men suck. 

I det här läget är jag redo att sätta mig på golvet och gråta. Jag har ännu en trevlig och engagerad person i luren – men det är ju helt uppenbart inga garantier för något. 

I slutändan ringer hon tillbaka och berättar att nu är det löst. 

Halleluja. 

Hur många timmar jag väntat i telefonkö och på handläggare för att få löst något som ska ske per definition vete fan. Men nu kan vi beta av det iaf. Tröttsamt. 

Annonser

Såhär ser den ut…

Standard

…västen som ska rädda min man om nåt händer.

Jag jobbar fö med listan över sånt jag måste ha kontroll på om något händer;

– Fullmakt att hantera bankärenden, tex vårt gemensamma banklån. Prata med banken om vad som händer om det plötsligt bara är en som kan betala lånet. 

– Fullmakt att hämta ut mediciner (klart!)

– Sätta varandra som förmånstagare för pensionssparande. 

– Lösenord till mail, fejjan, annat väsentligt?

– Behöver vi testamente? Vi har ingen enskild egendom. Vad vi har är gemensam bostad och gemensam bil och därutöver våra sparkonton. 

Har jag missat något? 

Ps. Jag har bokat en familjefotografering. Om det värsta händer vill jag ha bilder på oss tillsammans, vi har inte speciellt mycket av den varan idag. Vi har däremot några tusen bilder på barnen, haha. 

Lite mer info. Lite mer hjärtesorg. 

Standard

Jag är TRÖTT på att vara ledsen, utmattad och sliten hela tiden. Jag är trött på oro och ångest, bristande matlust, bristfälligt tålamod och kass sömn. Men men. What to do. En fot framför hela tiden och så går en till dag. 

Idag var vi på sjukhuset och träffade makens läkare. Vi fick ett visst utrymme att ställa frågor och jag tänkte försöka sammanfatta en del av informationen här så att jag själv kan bena ut det i hjärnan. Varför jag skriver ”visst” är att läkare ET i princip klämt in 25 minuter åt oss istället för att äta lunch. 

Kanske låser jag inlägget sen…

* Att han inte har någon matlust är tydligen vanligt förekommande vid hjärtsvikt. De hoppas att ökningen av medicin E ska hjälpa flödet för hjärtat – därmed energi i kroppen – därmed lust och ork för mat. Jag frågade om näringsdryck för de där dagarna när nästan inget går ner men fick egentligen aldrig nåt svar. Vi får helt enkelt köra ett eget rejs med modifast eller dylikt. Samtidigt tror jag att han har magkatarr och vi ska höra med reumatologen om omeprazol funkar med hans andra mediciner. 

* Att pacemaker är uteslutet nu har att göra med hans EKG. Något i det visar att operera in en PM är en risk (operation/infektionsrisk) utan att den tillför tillräckligt mycket hjälp för att det ska vara värt det. 

* Att transplantation är på tapeten är helt klart, men man vill göra klart utredningen först. Först ska biopsi på hjärtat göras och eventuellt även en kranskärlsröntgen. Detta ska ske inom sex veckor. Då kommer även beslut tas om huruvida en defibrillator kommer opereras in. När utredningen är klar kommer hans fall lyftas till en ”board” som diskuterar huruvida han uppfyller kriterierna för transplantation. Hur fort eller långsamt det kan gå efter det kunde vår doktor inte svara på, han jobbar inte med transplantationer. 

* Att min makes värden har förbättrats ser de som otroligt positivt. Att hans hjärtkapacitet halverats vägs på nåt sätt upp av förbättringen av sviktvärdet. Provtagning längs vägen visar tydligen att försämringen från 20 till 11% inte har kommit helt plötsligt utan är kopplat till hjärtinfarkten i somras. 

* Att en infektion kan vara knäckande för honom är rätt uppenbart men man kan inte sluta leva för det, säger doktorn. Så en förkylning/magsjuka eller dylikt får hanteras så försiktigt som det går. 

* Att vi har växt till oss i en teknikålder är guld när det kommer till defib.västen. Det är helt klart lättare för en typ-40 att förstå än en äldre person. Jag försökte föreställa mig min 93-åriga mormor med den och det hade inte gått så bra. 

Den är utformad lite som en sportBH utan kupor. Baktill mellan skulderbladen sitter två rejäla metallplattor. På framsidan strax under bröstet sitter en till platta och runt om några elektroder. Den är kopplad till en låda man bär som en handväska runt livet och den i sin tur är kopplad till en basstation som har kommunikation med vårdenheten. 

Principen är att den mäter konstant EKG och om nåt uppför sig illa så börjar den larma. Om man inte stänger av larmet kommer den fyra av en hästspark á ”några tusen volt”. I hans fall är det perioder av intensiv arrytmi som när hjärtat återställer sig till normal rytm kan leda till hjärtstillestånd. Okej den meningen blev konstig men jag fattar hur jag tänkte

Patientkortet som han ska bära med sig känns slightly brutalt men jag vet inte hur annars man skulle formulerat det.

Jag kände mig så nöjd med mig själv att jag kunde ta mötet med dr E utan att bryta ihop. Under genomgången av västen däremot brast det. Jag VILL inte ha det så här. 

När vi åkte hem från sjukhuset stannade vi till på Backaplan för en sen lunch. Jag såg en ursnygg kavaj i en affär men hade ingen lust att köpa. Jag provade en helt fantastisk klänning på Johannas Rockabilly i förrgår utan att vilka ha den heller. Jag har alltså ingen lust att shoppa. Det är nästan lika ledsamt som bristen på matlust. Jag är fullständigt osugen på att kolla på film, kan koncentrera mig korta stunder bara. 

Ovanpå allt har vi lite ekonomiska bekymmer. Vi har båda sparpengar så allt löser sig men att behöva dras med den oron ovanpå allt känns som ett onödigt aber. Hans sjukpenning är inte så hög och ersättning en för VAB på heltid är fan ett skämt. Vi behöver bland annat köpa en helt ny uppsättning av nya vinterdäck. Jag har frågat min chef om jag kan vara föräldraledig på deltid och dryga ut kassan på så sätt men hon behagar inte svara. Så viktig är tydligen hennes personal. 

För övrig tänker jag begära tidig inskolning av lillstrumpan, typ mitt november, sen sjukskriver jag mig. Jag orkar inte med det här så länge till, men ska försöka hålla ut ett tag iaf. Jag är inte redo att sätta henne hos dagmamma riktigt ännu. 

Dråpslag

Standard

Ja alltså jag vet inte vad jag ska säga. Min man var hos läkaren idag och beskeden är väl inte så muntra. 

Läkaren pratar ”lite slarvigt” om ”sviktvärde”. Vi vet inte riktigt vari värdet består men det ska ligga nånstans 400-800, över 900 är hjärtsvikt. Min man hade innan hjärtinfarkten i somras 1900, efter infarkten 6000 och nu 3000. Så den biten verkar väl gå åt rätt håll. 

Alla blodprover visar i övrigt på riktigt bra värden. 

Men. 

Hjärtat är nu nere på en kapacitet á 11%. I somras låg det på runt tjugo. De vill att han bär en life vest, dvs en bärbar defibrillator som spänns runt bröstet, i väntan på att få en defibrillator inopererad. De tror alltså på fullt allvar att hans hjärta riskerar att stanna när som helst. 

Man har tidigare diskuterat pacemaker men det har man räknat bort i det här läget. Vi vet inte riktigt varför, men jag tänker att hjärtat är så dåligt nu att det inte är en fråga om hur det slår utan om det slår alls. 

Det som jag inte förstår i sammanhanget är (förutom ALLT) varför han inte blev inlagd? Och varför pratar man inte redan nu om hjärttransplantation? Det som surrar i min skalle är rädslan att de räknar bort transplantation eftersom han är för dålig. Så med en defibrillator drar man ut på livet bara. Förhoppningsvis skulle de säga det rakt ut i så fall, men jag är ändå rädd. 

Riktigt rädd. 

Jag är rädd att jag kommer hitta min man död i sängen. Jag är rädd att jag ska få begrava honom. Jag är rädd att han inte ska få se sina barn växa upp. Jag är rädd att de ska få växa upp utan sin pappa. Jag är rädd att jag inte ska få bli gammal och grå vid min gubbes sida. 

Helst av allt vill jag krypa in under en filt och inte komma ut igen. Men barnen behöver mig på fötter. Jag behöver mig på fötter. 

Deppig dag. 

Standard

Min man körde mig till Viktväktarna imorse, jag skulle ju bara in och väga mig lite snabbt och sen åka hem igen ihop så han slapp ta barnen själv. 

Det gick ju bra. 

Vi var ju i stan lite efter nio men demonstranterna hade tillstånd från 11 så redan då var avspärrningarna på plats. Man kan väl säga att det tog ett tag att komma dit. Maken släppte av mig vid polishuset ungefär, så fick jag gå förbi och igenom alla avspärrningar vid Heden och sen komma fram. Hemresan var en studie i kreativitet när all kollektivtrafik i min riktning påverkats av demonstrationerna. Jag tycker jag kunde ha kompenserats för det på vågen men den visade på plus ett hekto. (Jag är fö inte speciellt ledsen över det, jag har räknat med platåer förr eller senare.)

Väl hemma har vi mest hängt framför tidningarnas livesändningar… scenerna är obehagliga. NMR är galningar. Men det är ju inte bara de. AFA i svarta masker som slänger gatsten på polisen. Svartklädda demonstranter som plötsligt slåss med varandra (????) 

Bilderna är lånade av GP.se. Den nedersta har faktiskt ett huvud från början, men jag lägger inte ut någons ansikte utan har klippt av det. Mysiga killar och tjejer som invaderat stan, eller vad tycker ni? 


Demonstrationstillståndet upphörde klockan femton, men det är ju inte så att alla magiskt försvinner för det. Det kommer hålla på hela kvällen antar jag, och scenerna är obehagliga. Jag har vänner som bor i närheten av det pågående tumultet utanför Liseberg och de är ju helt belägrade…

Usch. Dubbelusch. 

Nazister i Göteborg. 

Standard

Imorgon blir det fullt ös i Göteborg. Bokmässa, fotbollsmatch och nasssej*hostar* som demonstrerar.

Vad händer i Göteborg? Mitt lugna och trygga bo?

Jag har inte riktigt ord att uttrycka den vanmakt och det obehag jag känner inför morgondagen. Inför att dessa galningar kommer hit och vädrar åsikter som, som bäst, hör hemma i ett annat århundrade. Åsikts- och yttrandefrihet hänger löst för mig när åsikten som sprids handlar om att förminska andra och deras rätt att existera.

Det känns på ett sätt som att stan håller andan. Eller så är det jag. Poliser i rörelse. Folk med diverse identitetsbrickor runt halsen, bland annat press. Polisbilar parkerade en masse, ”mobilt häkte”.

En av mina käraste planerar att delta i motdemonstrationen och skriver vi är vana vid våldsamt motstånd vid demonstrationer, är väl förberedda. Ska det vara så?

Jag är så trött. Min lilla utflykt från verkligheten slutar med att jag är tröttare och ledsnare än när jag åkte in – för verkligheten där ute är fan hemskare än vad jag vill veta av.