Möte med BVC och en skön dag

Idag hade vi vår dejt med BVC – det var dels dags för vaccin och allmän koll, dels var det vår inbokade avstämning.

Ungen är 122 cm och väger 23,nånting kilo. Han ser bra och kan visa på god balans. Han svarar på frågor och ger god respons. Han tog sitt vaccin som en kvittrande fågel utan att ens verka märka själva sticket.

Efter pratade vi vuxna om läget. Jag orkar förstås inte återge allt, jag kommer knappt ihåg allt. Men i grunden säger tant I att hon inte tror på en bokstavsdiagnos men hon utesluter inget. Spontant tror hon att det handlar om att det uppstått en knasig familjedynamik efter allt som varit som spiller över utåt. Jag ska prata med socionomen på måndag och boka en tid för uppstartande samtal.

Anledningen till varför hon inte tror på att det finns bokstäver i sammanhanget är att han inte är utagerande i bla mötena med henne. Jag ville så gärna höra trösten hon ville framföra att jag inte konstaterade att vi har barn i närheten som aldrig agerat ut utanför hemmet. Det är inte hela sanningen att man måste ha det jobbigt socialt.

Tyvärr går vår underbara förkämpe i pension nu, men hon ska se till att vi får träffa en läkare innan hon slutar så vi får en remiss till BUP.

Vi får se vart det leder men det är skönt att vara på någon form av bana.

Efter BVC åt vi frukost på Stora Coop och åkte sen till leksaksaffären för att fixa den traditionsenliga efter-blodprov/spruta-presenten. Vi avslutade med att komma hem, krypa upp i soffan och titta på Bamse tillsammans.

Vi hade en riktigt, riktigt bra dag.

Jag hämtade lillfian på förskolan 1530 och pratade länge med pedagogerna som alla ger allt stöd de kan. Det är skönt att vi har dem, även om det bara är en termin till.

Både maken och jag är helt dränerade. Vi har ju inga batterier och eftersom vi dels oroar oss för fis, dels hela tiden kämpar med våra egna reaktioner (som påverkas mycket av att vi är dränerade), så är vi väldigt väldigt trötta. Maken pajade helt igår och kom inte upp ur soffan. Han fick bädda ner sig och vila. Idag var han med på BVC men intog sen horisontalläge medans vi åkte ut. Jag hade gärna sovit en dag eller sjutton också men tiden finns inte riktigt. Vi måste hitta vår inre ork och ta en dag i taget.

Jag har nämnt tidigare det här med att hitta guldkorn i vardagen, så här kommer ett; vår slowcooker, vår kära potta.

Middag ikväll; jag skivade lök och morot, rörde ihop det i pottan med kycklingfilé i bitar, kryddor och lite vatten och satte igång den. När det var en halvtimma kvar hällde vi i lite grädde och kryddor med en doft av Indien. Herregud vad gott det blev.

Bra dag och det där med humör

Vi inser ju att det vi måste börja med är vårt eget humör och hur vi reagerar på fis beteende. Han jobbar hårt på att provocera tills vi exploderar. Vi är inte på det klara med varför det är så men på något sätt söker han väl uppmärksamhet. Eller?

Vi känner att vi fastnat i vinkelvolten och låtit oss provoceras, så nu är vårt löfte till honom och oss själva att hålla inne med ilska och frustration vad som än händer. Idag är Dag Ett.

Jag var på jobbet och hade en tröttande men fantastiskt rolig dag medans maken var hemma med studiedagslediga barn. Han har varit helt jäkla fenomenal. Inte tappat hatten. Mött provokationer med lugn, humor och avledning. När jag kom hem var han lite sliten i kanterna, men fortfarande lugn. Mellan oss har vi haft en lugn och trevlig kväll trots en liten kille som periodvis gjort gosat livet ur en och periodvis retat livet ur en.

Jag hade gärna velat ha fotobevis på kramarna men han vill verkligen inte att man fotar honom numer. Skitunge. Jag vill ju ha nåt att hänga på studentfotot.

Han har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna nu. Det tar ett par timmar att lägga, ofta får vi avlösa varandra minst en gång innan han däckar. Hjärnan går och han har så mycket han tänker på – orden rusar ut och hoppar från Noas syn på rymden till monstret i minecraft till bamse i sagan till fröken F som sa… Ikväll välte vi honom i säng vid 2130-nånting. Då hade han till slut, till slut somnat i knät på mig i fåtöljen framför TVn medans jag läste högt ur En världsomsegling under haven. Inget som kan sänka en envis sexåring som Jules Verne. Igår sänkte vi honom i vår säng, med löftet att få sova där med mig hela natten (f ö otroligt mysigt!) men idag gick han inte på den lätta.

På jobbet har jag provat ett nytt grepp för att genomföra en typ av analys – och det verkar falla otroligt väl ut. Jag är så glad! Det var dessutom jätteroligt. Ikväll går jag på ångor, dels tom-tank-ångor, jag brände reserven idag. Dels är-det-nåt-konstigt-i-luften-ångor, jag är fortfarande uppspelt och trots tröttheten har jag svårt att somna. Nåja det ger sig. I säng ska jag iaf.

Godnatt!

Samtal ringda, process igång?

Idag gick jag in till min splitter nya chef (sen en vecka typ) och grät mig igenom samtalet att jag skulle missa morgonmötet eftersom BVC skulle ringa. Bra sätt att skrämma slag på en främmande karl…

Hur som. Jag har bokat tid åt oss på BVC, vi hade tur och fick en återbudstid redan den här veckan. Jag har oxå pratat med socionomen. De två kommer prata ihop sig och stämma av med förskolan innan vi ses, så får vi se vad vi landar i sen.

Jag har gråtit massor idag och deppat resten. Jag känner mig som den mest misslyckade morsan som inte klarar av att varken hantera eller hjälpa mitt barn. Men men.

Söndag kväll, crockpot, vin, oro och tvätt

Söndag kväll och ett avsnitt till av The Witcher med ett glas vin och lite kex och ost. Känslan av lyx är total!

I köket står vår nya slowcooker och jobbar – en högrevsgryta med turkiska influenser. Första försöket luktar fenomenalt.

Lördagen ägnades åt tvätt och oro. Fis har betett sig illa på förskolan och det är nästan så vi väntar på en anmälan till soc… inte för att han skadat någon eller så men känslan av misslyckad förälder väger tungt och med den kommer oron.

Tvätten får bli mekanisk avledning. Tusen sockar som ska sorteras och förhoppningsvis paras med en kompis. Sist jag försökte det satt vi med sextio singelstrumpor haha. Olycksfian med nedkissat täcke fick iaf rent täcke, hela familjen fick rena lakan och vi ser botten på vår tvättkorg igen!

Idag har vi hängt med farmor, tömt hennes gran och käkat lite god middag. Helgen har sprungit förbi och imorgon är det dags för vardag igen. Jag har en otroligt spännande jobbvecka framför mig och ser mycket fram emot det!

Men först ska jag ringa socionomen och be om hjälp med vår son. Suck.

Då var det verklighet!

Att komma upp imorse var sannerligen inte helt lätt, för någon i familjen. Fis sov oroligt inatt på grund av sin tandsprickning och maken sov oroligt bredvid orolig fis. Jag sov i lilla sovrummet och kunde breda ut mig utan att någon klättrade på mig eller väckte mig. Magiskt! Ändå är mornar inte helt min grej haha.

Fis hade en jobbig lämning. Han vill inte, jag tänker aldrig gå dit, jag hatar dem! Han hatar dem inte alls förstås men var allmänt osugen att klä på sig och komma iväg. Det slutade självklart med komplett sammanbrott för alla parter och en än mer motsträvig lämning. Stackars lilla killen… jag ringde efter en halvtimma och då var han fortfarande upprörd. Maken och jag diskuterade som bäst hur vi skulle göra för att kunna hämta tidigt när fröken F ringde och berättade att nu var allt lugnt igen, så du kan sluta ha en klump i magen. Fina F.

Jobbet är ojobbigt. Massor av mötestid som reserverats försvann ur kalendern så här sitter jag och rullar tummarna just nu. Eftersom jag börjat nysa mer och mer och öronen känns mer och mer susiga så tror jag en förkylning är på ingång. Attans. Varför NU liksom? Men jag lever fortfarande på lördagens badkar med badbomb och rödvin. Så det känns helt okej.

Bråkig dag, ledsen läggning, dax för vardag

Imorgon är det dags att ställa klockan igen. Det är nog bra att få tillbaka lite rutiner även om fis tycker det är en galet dålig idé. Vi har haft väldigt mycket bråk de senaste dagarna och som alltid står vi handfallna. Det enda vi vet är att vi hanterar det dåligt, vi har ingen aning om hur vi ska göra det bättre. Situationen slutar ofta med att vi känner oss misslyckade som föräldrar.

Fis hade förstås hellre fortsatt ha lov och leka med kompisarna, han köper inte riktigt att de också ska till vardagen imorgon…

När nattningen kom somnade han tätt intill mig i stora sängen, tjohoo tänkte vi! Men ungen vaknade sen igen. Att få tänder gör lika ont som nästan-sexåring som i bebisåldern. Vi har lyckats peta i honom lite flytande Alvedon. Lite. Inte en full dos. Jag hoppas det räcker. Förutom att det är fruktansvärt synd om honom så MÅSTE JAG FÅ SOVA. Just nu gosar vi nära. Han försöker somna om och jag drömmer om att få sova. Det är skönt att få vara såhär nära med tanke på vilken skitkväll vi hade. Vi kan ändå känna trygghet hos varandra. Vi somnar inte som ovänner.

Lillstrumpan sover gott i sin säng. Hela december kom hon och hämtade mig v a r j e eviga natt men nu har hon sovit igenom fyra nätter på raken. Vi hoppas och ber att hon fortsätter med det, att ha två barn som samtidigt kräver min närvaro och uppmärksamhet nattetid har inte gjort underverk för mitt humör direkt, hashtag sur fru. Stackars min man.

För att ändå sluta med något bra;

– i helgen fick vi en liten minisemester med hotellnatt, lyxmiddag och bada badkar med ett glas vin i handen.

– jag har nu för första gången på… nånsin?… sett botten på min tvättkorg. Konstigt nog har den samma färg som resten av korgen. Who knew?

– vi har äntligen köpt en slowcooker! Hittade på rean och eftersom vi pratat så himla länge om en sån slog vi till. Nu ska vi bara våga oss på att testa den också… vi googlar recept och finurlar.

– barnet har somnat om och jag ska gå ut och dricka upp sista skvätten kaffe (även om det är kallt) och kyssa min man godnatt.

Gott slut, gott nytt och allt det där 💕

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Senaste veckorna har försvunnit i ett både behagligt och superfrustrerat töcken. Frustrerat för att barnen inte låter mig sova, jag går på knäna nu. Behagligt för att vi kunnat umgås som familj och ha det rätt bra utan ständiga bråk. Fis är ju fis och bitvis hemsk att ha att göra med – och vi tacklar det inte bra vilket knappast hjälper men är samtidigt en sån go och klok kille. Strumpan är en kränkt dramaqueen utan dess like men skrattar och pratar nonstop. Det är tydligen karma, jag lär ha varit likadan som barn…

Om jag ska försöka mig på ett bokslut så har det varit ett bra år. Vi har fått chansen att börja läka som familj. Jag vet att maken fortfarande kämpar med mycket som han inte vill dela med mig, men JAG mår bättre. Jag har fortfarande dåliga dagar och gudarna ska veta att de är fler nu när jag är så trött, men i det stora hela har jag börjat kravla mig ur mitt svarta hål. I höst brakade jag ganska ordentligt och jag tror faktiskt att det var i nedtrappningen mellan jobb som jag fick chansen för första gången att slappna av sen maken blev sjuk. Psykisk och fysisk ork hängde på en smal tråd, jag orkade inte hela dagar. Som tur är var jobbet funtat så att jag kunde anpassa ansträngning efter arbetsbelastning, dvs jag kunde gå långsamt. Jag är fortfarande inte stabil, jag kan få pyspunka ganska fort, men k det stora hela känns det som att det vänt. På kuppen har jag tio pluskilon som svider hårt men det är bara att göra.

Just nu ser vi fram emot kommande helgen, farmor tar barnen och vi ska sova på hotell Avalon i stan. Semestra i egen stad, äta god mat, sova en hel natt. Efter det börjat vardagen igen och jag ser med tillförsikt fram emot att gå tillbaka till jobbet. Det var intensivt inför helgen och jag har lite att bita i när jag kommer tillbaka. Start i flygande fläng, det gillar jag!

Årets största överraskning; jag är en bullmamma. Jag. Jag har utvecklat en bak-tarm som är livsfarlig. Kolla bara in årets nyårsefterrätt nedan och en sockerkaka med frosting kan jag slänga ihop på en höft

Årets bästa val; att flytta barnen till förskolan. Vi älskade dagmamman, men shit vad stora blommat ut.

Årets bästa val 2; att jag klippte av mig håret igen. Jag är inte vuxen nog för att ha långt hår. Än mindre utväxtlängden som får mig att se ut som en tant.

Årets roligaste uttalande; fis säger om sitt spel ”pappa jag köpte en kvinna men jag vet inte vad jag ska göra med henne”

Årets bästa minne; den är svår. Vi har lagt en massa tid på överlevnad så vi har blivit ganska bra på att njuta av det lilla såväl som det stora. Därmed blir det svårt att välja en enskild händelse. Att få resa med klanen. Att få förlåtelsekram från en liten liten människa när jag ber om ursäkt för att humöret sprungit iväg med mig. Att upptäcka en viss talang för kakbak. Det är inte alltid vackert, jag lär mig fortfarande, men det är alltid gott. Att få älska och älska med min man istället för att begrava och sörja honom.

Jag önskar er alla en riktigt härlig kväll och ett gott nytt år