Monthly Archives: juni 2014

Milstolpe

Standard

En stor milstolpe i längtansbarnets korta och min längtans långa liv. En milstolpe som på nåt sätt definitivgör hans närvaro i mitt liv och i min famn – dopet. I och med att skattemyndigheten och kyrkan nu är överens så är det officiellt hos alla parter att han finns och har ett namn. Att han äntligen finns.

Vi är ju inte troende, någon av oss, så att låna någon annans tro känns på något sätt lite hycklande – men för oss var ceremonin och traditionen viktig. Jag har alltid upplevt att kyrkor erbjuder en sån frid och värme. Jag satt en stund på en bänk i den tomma kyrkan innan allt drog igång och bara insöp den varma doften. Det är något som jag kände att jag ville att vår son skulle uppleva. Som prästen sa; lillfis kommer självfallet inte komma ihåg sitt eget dop, men vi kan ge honom minnet.

Vi kan berätta för honom hur vi stod framför våra samlande nära och kära och fick uppleva en oerhört mysig och engagerad präst. En man som vågade vara avslappnad, som vågade skämta lite, som vågade komma av sig när sambagrodan stirrade ut honom med stor fascination, som erbjöd en liten kille ett ansikte att känna på och ett skägg att dra i.

Han ställde frågan till församlingen ”vad tycker ni är viktigt att skicka med barnet”? Min första tanke var kärlek, trygghet, skratt och musik.

Efter dopet hängde prästen av sig sitt ämbete för att istället hala på sig manchesterkavajen och cykelhjälmen för att dra vidare till nästa äventyr. Resten av oss gick över till den bokade lokalen och dopfika. Det blev en mysigt bullrig tillställning med smörgåstårta, kaka och kaffe. Svärmor hade bakat till tusen och resten kom från ett lokalt bageri. Gudarna ska veta att utan all hjälp som vi fick från våra respektive föräldrar så hade vi legat pyrt till. Det var lite mer logistik än vad vi hade räknat med – eller vaddå räknat med. Ingen av oss har någonsin arrangerat nåt sånt här, vi hade inte en susning om vad som behövdes göras *fnissar*

Men tro det eller ej, ALL fika gick åt. Presenter kom från högt och lågt och var den ena fantastiska prylen efter den andra. Det var allt ifrån superdupertraditionella tallrikssettet till den ack så otraditionella champangekorken (ja jag tyckte väl oxå att avsändaren var ute i lite vääääl god tid…).

Vi dränktes i gratulationer och kramar. Det är ju så otroligt många som vet om min långa längtan, så innerligheten och den uppriktiga glädjen hos besökarna värmde. En av dem kom intressant nog med frågan om när syskonet kommer. Jaaaaaa……………… lillfis är alltså fem månader knappt. Och det tog sin lilla jävla tid att komma därhän – och du frågar om syskon??. Sa jag inte förstås – utan svarade vem vet om det ens går? ”Jaja en räcker förstås”.

Men oavsett förflugna kommentarer så var eftermiddagen otroligt lyckad i våra ögon. Vi kom hem möra, trötta och själaglada. För att inte säga hungriga! Inte åt väl vi speciellt mycket? Hanns lixom inte med… Tacka vet jag indisk takeaway *nöjd*

Just nu ligger lillfis och storfis och sover i sängkammaren. Fina H är på ingång och vi ska ägna kvällen åt TVn. Perfa avslutning på en kanon helg!

Annonser

Högmod går före sömn

Standard

Tre nätter på raken nu har vår sambagroda sovit både gott och länge igen. Han har varit utslagen från nio till fem-halv sex, plus att jag fått honom att somna om igen efter. Hallelluja!!

Men jag har knappt vågat säga det högt, what if I jinx it?? Men när jag kröp i säng inatt tillät jag mig att tänka whohooo det har vänt!!

Men som bekant går högmod före fall.

Lillfis sov, förvisso oroligt men han sov. Han snusar förvånansvärt högt. Min fina man snarkar mer än vanligt. I mitten ligger jag – klarvaken, irriterad och med en växande huvudvärk.

Till slut la jag mig i soffan bara för att få tyst. Men självklart vaknade lillfis nån halvtimma efter jag till slut lyckades somna. Ledsen bebis => amma bebis => bebis sover. Mamma klarvaken. Pappa snarkar.

Mamma sur.

Ett hårt liv

Standard

När lillfis inte vill somna av sig själv i vaggan får man ibland uppoffra sig och krypa i säng med honom. (I min säng alltså, vaggan tror jag kan bli en utmaning för mig.) Sannerligen en tuff avslutning på kvällen *ler*

Så jag har just nu en varm liten kropp tryckt mot mig. Andetag som snusar tryggt och (äntligen) i drömmarnas land. Jag läser bloggar och lyssnar på min fina man som stökar i köket.

Ett hårt liv. Kan det bli bättre?

Meltdown

Standard

Ja vart ska jag börja… inatt var ytterligare en sån där tokig natt. Lillfis levde upp till epitetet sambagroda – han behagade nämligen hoppa in och ur sömnen med viss regelbundenhet. Till slut visste jag inte vart jag skulle ta vägen, jag hade blivit väckt efter ungefär en halvtimma från halv tre till sju på morgonen. Jag vet att det finns folk som har det betydligt värre med sina små, men jag fixar inte det här.

På förmiddagen fick jag ändå ett lite ryck av positiivtet! Solen sken så vi tog oss en liten promenad. Målet var affären – en flaska ramlösa (vattnet var avstängt idag) och en glass.

Vi hann komma halvvägs när glatt joller övergick i hysteriska skrik. Affären behövde jag dock och lilla killen med de stora lungorna tjöt hela vägen dit, hela vägen hem. Sen skrek han hysteriskt medans jag värmde på min lunch, kissade, bytte hans blöja och öppnade vattenflaskan som självklart exploderade ut vatten över halva rummet. Nån glass blev det aldrig.

Jag ammade en för tillfället lugn lillfis medans jag tryckte i mig min lunch.

Sen gick det utför. Ännu mer alltså. Jag hade en läkartid på sahlgrenska och på vägen dit brast det helt för mig. Jag satt i bilen och fulhulkade medans tårar stod i alla riktningar.

Jag. Orkar. Inte.

Tack och lov väntade kära svärmor på oss uppe på sjukhuset. Hon skulle umgås med liten så jag slapp ta med honom in. Men först fick hon umgås med mig och mina tårar, som ju började rinna så fort jag såg henne. Men det kändes så bra att se henne, jag var inte ensam längre. Hon kramade om mig och torkade mina tårar. Vi åkte i samlad trupp hem till henne för lite farmorsmys och ompyssling. Hon lagade mat, klappade mig på kinden och jollrade åt en nu plötsligt jätteglad bebis.

När mannen kom för att hämta oss satt tårarna fortfarande nära under ytan men det stora kaoset hade gått över. Jag är trött och sliten, men jag har fått vila lite idag. I alla fall lite.

Mannen skrämde jag nog slag på när jag bara grät och grät, men jag tror han har insett att jag nog inte är på väg att göra som flaskan och explodera. Sambagrodan ligger i säng och kommer förhoppningsvis SOVA inatt och inte skutta. Men tiden får utvisa.

Nu ska jag gå och lägga mig.

En ”första”

Standard

För vad som känns som en evighet sedan satt jag hos BM och pratade om förlossning. När hon frågade mig vad jag hade för målbild med förlossningen så var ”första glassen” det första jag kom på. Jag kom ihåg den soliga sommardag när syrran var hemma hos mig med sin äldsta (då inte så stora) och jag fick nöjet att dela hans första glassupplevelse. Det är ett så glädjefyllt minne!

Det ögonblicket såg jag framför mig ❤

Jag grät när jag visualiserade en liten kropp i min famn, en liten person som upptäcker den där konstiga världen hen hamnat i.

Än så länge är väl inte glass högst på listan – fick höra idag att mjölk och nötter ska undvikas innan han är året gammal? – men puré på äpplen och katrinplommon, det är grejer det!!

En liten, liten sked.

Hysterisk kille, skitsur, arg, förbannad. DU TOG MITT GODIS SKITKÄRRING!!!

En liten, liten sked till.

Förundrad blick. Små fingrar som griper med full kraft om mina, skeden SKA in i munnen. Fingrarna hjälper till, kletas ner. Klet överallt. Plötsligt är den egna handen oväntat god och gör skeden sällskap i munnen.

Experimentet avslutas med ett bad. Den blivande gourmanden saneras medelst varmvatten, gummiankor och en frottétrasa.

Det var en rätt så nöjd kille som petades i säng ikväll ❤

Sommar sommar sommar *trallar*

Standard

Dagarna går i ett trött töcken. Vår lillfisklumpsambagrodapruttbebis har lagt om sovvanor. Istället för att sova så att andra mammor blir gröna av avund så är det nu jag som avundas. Han har fått spader och väcker mig gärna fyra/fem gånger per natt istället för två. Och det märks, vill jag lova.

20140616-161537-58537989.jpg
Fast det är klart, vi har förstås alltid ugnsvanten i kylskåpet.

Liten börjar dock bli stor! Han kör rally genom storlek 62 och är snart inne på 68 – det känns som om han aldrig landade! Jag hinner inte meeeeeeed…

Ute strålar solen och det är fem arbetsdagar kvar innan min fina man kommer hem på lite semester! Tjohooo! Det är visserligen bara 2.5 vecka men jag längtar! Semestern förra året var ju inte mycket att hänga i granen tyvärr. Vi smygstartar med långhelg nu över midsommar. Tjohooo!

Klumpen är inte så klumpig numer. Han söker kontakt, pratar nonstop och skrattar mycket och gärna.

Vårt mirakel!

Tröttmössa

Standard

Bara för att jag beklagar mig över att jag är trött så vaknar han tidigare än någonsin… Halv tre låg han och tjostade!! En klapp på kinden och ett tillrättat täcke senare så sov vi alla igen. Nästa gång var halv fyra. Då var det helt klart matdax.

Håll tummarna för att det var sista uppvaket på ett tag… Jag undrar så vad det är som fuckat upp hans sömn såhär.

Ps. 0358. Lillfis sover. Fina mannen sover. Båda snusar/småsnarkar. Ute kvittrar småfåglar medans måsjävlarna gastar. Nån enstaka bil åker förbi. Jag är omgärdad av ljud, klarvaken och skitsur. Somna om nu lixom?

Ps2. Somna? Näh. 0527 nu. Jag har käkat frukost, legat i soffan. Bebis vaknade i flygande fläng för en stund sen. Han är sövd igen men sover oroligt. Jag ligger påklädd på sängen och längtar till ikväll så jag får sova.