Monthly Archives: augusti 2015

På darriga ben

Standard

Vi är så kallat symptomfria sen i lördags, men vi är ordentligt spaka. Det där med att stå upp längre stunder tycker kroppen är ofantligt onödigt. Jag är så slut i kroppen att jag hade svårt att somna igår – hela kroppen låg i spänt försvar.

Idag kom jag iaf äntligen iväg till jobbet. Det var gott med lite miljöombyte! Men gudars att det tog emot. Lillfis tyckte nämligen att 0300-0430 den gångna natten var ypperlig tid för att vara vaken,  snurra och stöka. Det tyckte kanske inte jag 😛 

Lilla grodan levererar fortfarande flytande blöjor, så han har varit hemma från förskolan med pappa idag. De är inte så pigga på att ta honom. Grejen är att hans mage alltid är svårstartad efter en sån här smäll – jag vet inte vad vi ska göra för att få igång den 😔 Han äter ju!

Simskolan lär vi behöva hoppa över, igen, på fredag. Det känner jag mig faktiskt lite ledsen över – vi fick ställa in våren eftersom vi bara var sjuka. Nu kommer vi ha missat två på raken. 

Bröllopsplaneringen har återigen hamnat lite på is. Vem orkar tänka tårta nu lixom? Men vi måste tänka tårta. Och lite till. Jag känner mig dock inte så orolig, de stora grejerna är klara och resten löser sig!

Annonser

Bland det vidrigaste.

Standard

Vår lillfis föll på onsdag kväll som sagt. Mellan 21 och 00 gick lilla magen varm. Tackolov sov han mellan varven men herregud vad han var ynklig. Det var en välsignelse att det ändå inte höll på så länge.! Kräkorna blev sen diarré och nu är lilla rumpen röd och skinnflådd. Men det är på nåt sätt lättare att hantera.

Precis som jag förutspådde fick vi sen vårt. Jag vaknade torsdag natt 0130 och sen var det full rulle till sex på morgonen. Min fina man följde efter ungefär en timma senare. Man kan väl säga att det är tur att vi har två toaletter… 

Tur är det oxå att det inföll nattetid. Ingen av oss var knappt ens kontaktbar – hade det varit dagtid hade vi över huvud taget inte kunnat ta hand om fis.

Det är det vidrigaste jag varit med om. Kroppen jobbade för fullt åt alla håll samtidigt, jag har ont i muskler jag inte visste existerade. Jag gjorde runt 15 turer till toa med huvudet före. På 1,5 dygn har jag tappat 3 kilo i vikt. 

Gårdagen var sen riktigt obehaglig. Jag klarade alltså inte av att ta mig ur sängen. Jag vaknade sporadiskt och försökte hjälpa min man med sonen, men jag damp i säng lika fort. Jag har ingen aning hur min kämpe till man klarade av att jaga en tillfrisknande och frustrerad son ensam en hel dag.

Idag märks det att vi är på väg åt rätt håll. Vi står, vi går. Ingen av oss har ännu ätit nåt vettigt dock. Urk. 

Vi var ut en sväng idag i solen. Tog en långsam promenad, insöp lite syre, tittade (på avstånd!) på folk. Ikväll hoppas jag att min älskade groda somnar tidigt, för jag håller på att dimpa.

Två dagar fick vi iaf…

Standard

Förra veckan blev inskolningen på dagis inställd då ett aggressivt utbrott av kräksjuka fällde hälften till två tredjedelar av barnen och alla pedagogerna på vår avdelning. Av en lycklig slump var förskolan sen stängd i tre dagar – och ovanpå det var vi hemma en dag till. Tjohoo we are safe – yes?? 

Men nej. Det kom in ytterligare några fall natten som gick och ikväll kom iaf en till. Vår lillfis. 

Faaaaaaan.

Han mår inte så bra. Mellan varven  sover han, tackolov. Vårt ynkliga lilla hjärta 😦 

Min fina man och jag  tackar tvättmaskinsgudarna att de finns samt uppskattar det faktum att vi har svårstörda grannar! 

Min fina man och jag fasar. Vår tid kommer. 

Satans jävla förbannade förskolehelvete. Två hela dagar. 

Och den som tog in smittan? Borde skjutas. Långsamt. När ska folk lära sig att man ska vara SYMPTOMFRI i minst 48 timmar innan man visar sig bland folk. 

Premiär!

Standard

Vi åkte på tur idag i solskenet till släktingarna på ön. Förutom alldeles för mycket god mat ”men en till kan du väl ta” blev det badpremiär!

Jag hade fötterna i havet! Närmsta jag kommit vatten utanför en inhägnad area såsom en pool eller en dusch på typ 20 år… Lillis däremot slängde sig i med liv och lust. Kära hjärtanes en sån liten badanka vi har! 

När vi med stor möda och mycket besvär till slut fick upp en blåkall och överlycklig-blev-skitförbannad liten kille blev det hemgång till stan igen. Lillkillen somnade så snart vi börjat gå. Han har ju haft en så bra dag!! 

 

Fransig vurpa

Standard

Jag vill så gärna få känna mig lite fin, och det är få saker som gör sån skillnad som lite smink. Man – iaf jag – ser genast piggare och fräschare ut. 

Men ack vad det är tråkigt! Först ska eländet på och sen ska det av. Ungefär lika roligt som att tömma diskmaskinen. Dessutom har jag en förmåga att få till och med den mest hårdnackade vattenfasta mascaran att fälla. Så pandalook it is. Jättesnyggt, jag lovar. 

Med annalkande bröllop och vad det medför i form av förmodade vattenfall från ögonen så bestämde jag mig för att prova fransförlängning. Och jag löööövar det! Det är inte ofta jag gått ur sängen och känt ”wow” jag ser ju nyfräsch ut 😛 

Det är fö mer än vad jag kan säga om sonen. Lillfis ser ut som han nallat i sagda smink. Han är lite röd och blå på väl valda ställen, med en redig bula i pannan och en vackert svullen läpp. Klätterapan drattade av balkongmöbeln och landade med ansiktet före på golvet. Lilla klanten! 

Han mådde ju bra efter det att den akuta rädslan/smärtan släppte men  han blödde såpass mycket ur munnen och vi har saknar erfarenhet av slag mot tänder – så vi tog vägen om hisingsakuten. Det tog ungefär en halv minut att konstatera att det inte var någon fara. 

På eftermiddagen/kvällen sen har vår Fis varit en glad, sprallig och lycklig liten skit som pratar, sjunger och skrattar. Läggningen gick hur enkelt som helst men han har studsat. Han vill inte vara själv inatt, lilla killen. Så nu ligger vi och kramas i stora sängen. Tätt, tätt ligger vi. Han har ett fast grepp om mitt linne, jag får inte gå. Jag lyssnar på det lugna snusandet och njuter. 

Men jag är fasligt kissnödig 😀 

Fortsättning på gårdagens tanke 

Standard

Jag sitter i ett nedsläckt sovrum och försöker natta lillfis 💚 passar på att blogga lite.

Jag är livrädd att stå så småningom och se tillbaka med tanken ”tänk om vi inte hade väntat – det kanske var mina sista ägg”. Men jag är inte redo.

Jag känner mig illamående i själen vid tanken på att (potentiellt då förstås) börja må illa inom tre veckor. Jag känner ett jättebehov av att få njuta av bröllopet och planeringen därav. Skulle vi bli gravida nu är det egentligen bara att ställa in alltihop… Så nej. Men framförallt, jag är inte redo. 

Alla säger att graviditeter inte behöver vara likadana. Men om jag fattat det rätt så är det hormonerna som gör en illamående. Med tanke på hur tydligt jag känner alla hormonella övergångar och att en vanlig mens kan göra mig illamående så tvivlar jag på att graviditet kan ha nån annan effekt på mig än dugnetruntochmånaderisträckblä. 

Sen var det det där med vikten. Men min käraste vän och blivande tärna på bröllopet har föreslagit en kurs i pilates. Och vet ni – vi har skrivit upp oss! Nu hoppas jag bara att det finns platser kvar. Jag som är världens mest oflexibla och otränade människa ska (förhoppningsvis) gå på kurs i höst. Wiii! 

Jag har en yoga app som jag försöker köra här hemma på kvällarna. Det är bara tjugo minuter, men imponerande svårt att få till. Det är i alla fall otroligt roligt, inte minst med tanke på hur ofantligt usel jag är. Vissa övningar ger mest träning åt magmusklerna – dvs jag skrattar ihjäl mig 😛 

För övrigt tänkte jag börja tänka framåt. Apoteket skafå tillhandahålla folsyra. Vad mer kan jag tänka på? 

Nu somnade mitt mirakel, det är dags att lägga bort telefonen och peta honom i säng. Sen är frågan – förmiddagsvila även för mig eller en stund framför tvn? Hänga tvätt? Läsa en bok? Hmm. Alla dessa beslut.

”Du har inte tid att vänta”

Standard

Jag har precis haft världens konstigaste samtal med gynekologen. 

Först kan jag säga att cystan är kvar, men i princip halverad – återbesök om två månader.

Sen kom vi att prata framtida graviditet. Han uppmanar oss å det starkaste (läs; gav mig en liten åthutning) att inte vänta till bröllopet med att försöka igen. Jag är för gammal, jag har en dålig historik och möjligen endo. Vänta inte!

Men gudars. Jag är inte redo. Jag vill gifta mig i vacker klänning, jag vill dricka vin, äta mat, äta tårta, dansa och inte minst stå upp framför prästen. Skulle vi bli gravida på den här ägglossningen skulle jag troligen börja spy om ca tre veckor och det klarar inte jag. Jag skulle ligga raklång på altargolvet och hyperventilera…

Jag kanske har fel prioriteringar men jag vill vänta. Två månader bara. Två potentiella ägg, förvisso, men bara två.