Category Archives: livet

Äsch prutt.

Standard

Vi har sovit jättebra hela julledigheten. Bättre än på månader. Det har varit obeskrivligt skönt att få komma ikapp lite!

Imorgon börjar jag jobba.

Bara därför vaknade jag när fis studsade strax innan två – och är fortfarande klarvaken nu vid fyra trots att både fis och min fina man sover sen länge. Om 2,5 timma ringer klockan, jag längtar. Verkligen.

Jag funderar på hur tidigt man kan vara på jobbet. Jag kanske skulle sikta på sju?

Annonser

Krympande garderob

Standard

I höstas köpte min fina man en kappa till mig, han motiverade det med att det var första gången han sett mig prova något utan att gråta. Det sas med ett leende, men det fanns allt en stor portion allvar där. För visst har klädprovande inte legat överst på fanvadkul listan.

Jag tror att något kilo till har försvunnit, jag ligger kanske på 86-87 snarare än 88-89. Men så fort jag äter något magen inte tycker om är det som att sätta en tryckluftspistol mot en ballong och magen säger swooooosh. Plötsligt försvinner den där känslan av potentiell smalning 😉 Jag antar att the moral of the story är att inte äta dumheter.

På så sätt är jag ofantligt glad att klockan kommer ringa cirkus sju imorgon. På jobbet äter jag regelbundet och det finns inget skräp i sikte, någonstans. Sen är det några meters promenad varje dag som min lata ändalykt inte kommer undan. Sammantaget tror jag att min nya kjol kommer kännas väldigt mycket bättre. Snart.

I skrivande stund sitter jag och lyssnar på min lilla familj som lyssnar på musik tillsammans. Min fina man sjunger en melodi och fis hojtar med, glatt och ljudligt. Det är ett otroligt mysigt ljud. Och väldigt roligt.

JVJK vs tvätthögen

Standard

Av någon märklig anledning växer tvätthögen exponentiellt. Den ökar på längd, bredd och höjd med oanad hastighet och intensitet. Jag förstår inte hur.

Men jag tror att jag har kört 15 maskiner under ledigheten. Plötsligt är linneskåp, underklädeslådor och garderober överfulla. De sprängs nästan! Problemet kan kanske möjligen eventuellt förvärras av en viss brist på organisation i sagda skåp och lådor men det är inget jag tänker erkänna högt.

Jag klappar mig istället på axeln och berömmer mig för min nit.

Julen är undanplockad och våren börjar inredas. Gud jag hoppas att det inte dyker upp en plötslig vargavinter nu i februari…

Botten på tvättkorgarna börjar anas. Eller anades i alla fall. Plötsligt ligger där kläder igen, gaaah!

Det där med känslor

Standard

Jag har insett hur påverkad jag har varit av mina usla TSH värden – det märks sån otrolig skillnad nu när tabletterna äntligen och till slut börjar kicka in.

Jag känner glädje, jag känner mig mer connectad vid mitt liv och jag känner lycka.

Imorse promenerade jag med liten fis till affären och halvvägs dit slog det mig – jag är ute och går med en barnvagn. (utan att ha snott den dessutom!) Jag genomfors av ett sånt lyckorus.Jag är glad att promenadstråket var folktomt denna trettondagsmorgon för lipsillen sprang läck 😉

Hemma igen vaknade det (äntligen!!!) insomnade barnet och dagen fortsatte den rivstart som inleddes klockan sju imorse. Men vet ni? Han hade ett uppvak inatt. Ett.

Ändå är vi lite slitna här, så ikväll blir det till att natta tidigt. Kanske kramas lite. Gosa lite.

Angelägna ord från en klok kvinna

Standard

Det här är inte mina ord, jag har lånat dem från en god vän. De känns dock ofantligt angelägna så läs.

För kanske 3 år sedan flyttade en kvinna och hennes lilla dotter in i en lägenhet i mitt hus.
I början såg jag dem väldigt sällan, däremot väcktes jag ofta om nätterna av flickans gråt och skrik. Hon kunde skrika en timme i taget, och detta ackompanjerades av kvinnans upprörda röst. Ibland hördes även en mansröst, och jag fick senare veta att mannen var kvinnans bror.

En sen kväll ringde jag på deras dörr.
Nervös och med mobilen i handen, ifall jag skulle behöva larma ambulans eller polis.
Vad var det egentligen med barnet?
Flickan grät, tyckte jag, mer än ”vanligt”. Hon lät oerhört rädd och i trapphuset ekade hennes skrik, genom lägenhetsdörren, slog mot väggar, fönster och trappor.
Efter vad som kändes som tusen år, öppnades dörren. Svettrufsiga hårslingor hade fallit fram från under slöjan, hettande kinder och ledsna ögon. Bakom henne, i nattlinne och med lockarna på ända, flickan.
Tårar och snor, knutna arga små händer.

På långsam, knagglig blandning av engelska, franska och enstaka ord på svenska förstod vi till slut varandra.
Jag framförde min försiktiga fråga, uttryckte min oro och kvinnan berättade. Flickan, då knappa 3 år, hade sett saker som inget barn någonsin ska behöva se. Då, innan de flytt från kriget, hade farmor och två bröder dödats framför henne, rök, eld, damm och blod överallt runtomkring.
De hade inte hunnit få någon hjälp med bearbetning än, och flickan drömde samma drömmar varje natt. Lägenheten kunde de bo i tack vare hennes bror som bott här några år, hade jobb och även förstahandskontrakt.
Störde de?
Förlåt!

Ikväll, medan jag ligger i soffan och läser, hör jag mannens underbara sångröst. Jag hör skratt från kvinnan och någon mer.
Och det vackraste av allt,
ljudet som kommit allt oftare det senaste året – hennes lilla skratt, pärlande och utan minsta tvekan, växande fötter som springer genom rummen, en sprallig liten kropp som hoppar och leker, och möts av uppmuntrande vuxna röster, skratt och ibland applåder.
Jag gläds i vetskapen att den här lilla familjen funnit sin trygghet i min trapp.
Flickan går i förskolan och, har jag fått berättat av mamman, får hjälp med sina traumatiska minnen. Det är sällan hon vaknar numera, drömmarna är hanterbara, dagarna fyllda av lek.
Det var länge sedan jag hörde henne gråta.

Och just sådana här familjer är världen fylld av.
Barn och vuxna med färska trauman, med en lång flykt bakom sig, och kanske även framför sig.
Var de är och var de kommer att hamna vet de inte.
Bara att det är okänt, annorlunda.
Kallare och mörkare än det de kallat för hemma, det där hemma som kanske inte längre finns.
De kommer ensamma eller inte, med familjen intakt eller i spillror.
De kan inte språket och gesterna.
De är vilse, med såriga kroppar och sinnen.

Gå några steg, åtminstone för ditt inre öga, i deras skor. Möt deras blickar och hör det de inte ännu kan uttrycka i ord du förstår.
De är av kött och blod, precis som du.
Av själ, hjärta, gråt och glädje, som du.
Dina systrar och bröder.
Välkomna dem med samma respekt och omtanke du själv hade önskat dig i en livsomstörtande situation.

Ta en sekund att reflektera.
Vad säger du,
hur hade du önskat bli bemött?

Gott nytt år!

Standard

2014 har varit ett bra år för mig, det är väl det minsta man kan säga.

Jag fick uppleva en förlossning, vilket ju ändå måste sägas är en av de mest häftiga och (på nåt sätt) primitiva händelser jag har fått privilegiet att uppleva. Det är svettigt, kletigt och åt helvete smärtsamt men när det plötsligt säger plopp och en liten människa kikar ut så är allt glömt och förlåtet. Ett nytt liv tar sin början, både bildligt och väldigt väldigt bokstavligt. Jag kommer ihåg känslan efter min första insemination – allt är förändrat, men varför ser världen likadan ut? Nu ser inget likadant ut.

Första gången jag fick möta den där sömniga blicken tror jag själen hajade till lite. Det kändes så rätt att just denna lilla person blev en del av mitt och min fina mans liv. Det har varit fantastiskt att se glimtar av personlighet och humor utvecklas från bara några dagars ålder till dagens envisa, glada lilla pruttunge som busar, kryper och kramas.

Min fina man och jag älskar. Varandra och vår son. Vi har på riktigt börjat skapa oss ett hem och ett liv tillsammans. Att flytta är nog det bästa vi kunde gjort, inte nog med att vi fått något eget gemensamt, jag är dessutom ofantligt kär i lägenheten i sig.

För att göra livet lite extra bra, tryggt och glädjefyllt har jag ovanpå allt fått en anställning. Det är slut med visstidsanställningar och vikariat – det är en riktig tillsvidare anställning hos den arbetsgivare som jag längtat så efter att  så efter att få tillhöra ”på riktigt”.

Hur kan ett enda år innehålla så mycket? Så många livsomvälvande händelser på en och samma gång?

Jag önskar att det kommande året får innehålla kärlek, glädje, trygghet och familj. Jag skulle väl önska att livet och eventuella förändringar får gå ett lite lugnare tempo.

Jag önskar er alla möjligheten att få uppleva drömmar. Det är verkligen häftigt.

Gott nytt år ❤

Jag har en kusin

Standard

Ibland dyker tanken på mig, jag har ett barn. Jag. Annandagen var ett sånt tillfälle. Vi hade ju klanen samlad här hemma. På julafton var syrran och jag med våra familjer hos våra respektive svärfolk, varför annandagen blir vår julsittning nummer två.

Grabbarna grus intog soffan och tvn medans vi vuxna annekterade köket.

Jag älskar annandagssittningarna, den är aldrig belagd med den intensitet och de måsten som julen har. Man har ingen tid att passa – Kalle klockan 15 – och eftersom hela julbordet är avsmakat en gång redan kan man hålla sig till favoriterna. Mammas rödkål, tex. Ingen jul utan rödkål! Och en glutenfri skinka som griljerats med senap beströdd med malda pumpafrön istället för ströbröd. Mums.

Och vi får chansen att hänga med varandra.

Presenterna haglade. Likaså dåliga rim och skratt. Men behållningen var faktiskt att se min lilla kille med sina kusiner. De är så goa med honom! Omtänksamma, uppmärksamma. De leker med honom och visar honom saker. Framförallt minstingen – kanske för att han inte längre är minst? Nu får han chansen att vara stor kille.

Jag älskar att jag har en kusin och en fin man.