Monthly Archives: augusti 2011

Mysteriet löst?

Standard

Ett stort tack till Emma som kom med förslag på namn på min inflyttade grönis – troligen inte en gräshoppa utan en vårtbitare :o) Låter inte så sexigt det heller förstås… men nu ska man inte vara grinig! För visst är han fin?

Vårtbitare (Tettigoniidae) är en familj i insektsordningen hopprätvingar som tillhör underordningen långhornsrätvingar. Familjen innehåller över 6 400 kända arter, varav de flesta finns i tropiska delar av världen. I Sverige finns 10 arter.

Vårtbitarna liknar gräshoppor men har betydligt längre antenner. Kroppslängden hos de svenska arterna kan variera mellan 9 och 45 millimeter. De flesta arter livnär sig av blad, blommor, bark och frön men det finns även predatorer som äter andra insekter samt sniglar, ormar och ödlor. Som andra hopprätvingar har vårtbitare ofullständig förvandling och genomgår utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago.
Vårtbitarna har fått sitt namn genom en folklig föreställning om att de kan avlägsna vårtor genom att bita av dem. Stor vårtbitare, Decticus verrucivorus (där verrucivorus betyder ”den som äter vårtor”), har en längd av 25 till 45 millimeter och fick detta namn av Carl von Linné sedan han uppmärksammat att allmogen på Gotland använde den till att ta bort vårtor med.
Under sommaren och tidiga hösten talar man ofta om att ”syrsorna spelar”, men så är det inte. Vad vi vanligen hör är gräshoppor och vårtbitare. Den ena svenska arten av syrsor, hussyrsan, håller till inomhus och på soptippar. Den andra arten, mullvadssyrsan, finns bara i södra Sverige.
källa till både text och bild; wikipedia

När jag fick Emmas kommentar så gav jag mig ut och googlade bilder. Och jag sitter och halvkisar på dataskärmen för att inte behöva titta ordentligt. Jag ryser upp och ner längs hela ryggraden… Insekter är verkligen inte min favorit. Speciellt inte när man kommer till såna här bilder…


Bild lånad här


Han som kom in och hälsade på mig var lixom lite mindre. Hade den här dykt upp hade jag nog vänt och sprungit till närmsta garderob och ringt till brandkåren…

It’s official!!

Standard

Jag som är beroende av frisk luft tänker aldrig någonsin mer igen ha öppet vare sig balkongdörr eller fönster!!!

Hittills har jag slängt ut jag vet inte hur många pappa långbenar, nästan varje dag! Och frågan kvarstår – är det en enveten jäkel eller är det många? Men fy. Flygande spindlar, är vad de är.

I förrgår – en gräshoppeliknande sak. Vacker men sanslös felplacerad inne i min lägennhet. På min dator.

Igår var det dax igen.

Jag satt vid datorn och ser plötsligt i ögonvrån något som rör sig alldeles för snabbt över golvet. Ett löv brukar inte röra sig mot luftdraget i den hastigheten… Alltså en spindel. Och ingen liten femöres spindel heller, nejdå. Kroppen var väl som en femöring bara den och benen ungefär två centimeter långa. Gaaah!! Den där var helt klart på gränsen vad jag klarade av att gå i närheten av. Men min trofasta platskopp med tillhörande vykort hade konstigt nog inte vandrat iväg av sig själva till skåpet, så de fanns kvar sen kvällen innan inom snabbt räckhåll. Duktiga spindeln hade satt på gardinen precis vid golvet så det var ingen konst att fånga in och slänga ut. Men fy satan. Fy och dubbelfy satan!

Sen kom han vandrandes inneifrån lägenheten, så lite undrar jag vart han gömt sin familj någonstans. Jag ser framför mig att hela släkten kommer komma knatandes här någon kväll…

Kanske dax att kolla upp det där med ny lägenhet, omgående?

En bitter kvinnas "rätt till ett barn"

Standard

Hittade den här artikeln hos Wilda. Jag tänkte först inte läsa den, för jag insåg att jag med all sannolikhet bara skulle få ont i huvudet. Ytterligare en artikel som spär på fördomar hos de som inte förstår, inte vill förstå bättre. Men jag hamnade där till slut ändå.

Vad jag ser är en olycklig kvinna som känner sig ratad av den far hon växte upp med. En man som uppenbarligen inte hade förmåga att älska båda sina barn lika mycket, en man som inte var karl nog att ta hand om sin familj även om det skar sig med barnens mor.

Istället för att skaffa sig en bra terapeut lyckas hon föra över den bitterheten på donationer och män i allmänhet…

- Eftersom jag inte vet vem min biologiska far är har jag tyvärr aldrig kunnat rikta min ilska och min besvikelse mot honom personligen. Under många år bar jag i stället på ett allmänt manshat, säger Alana

– Personligen tycker Alana att känslan av att vara helt betydelselös för sin biologiska far har varit tyngst att bära. ”Om man blir övergiven av sin förälder, kan man ju inte vara mycket värd”. Så såg hennes inre logik ut under många år

Hon pratar vidare om fertilitetsbranschen som en miljardindustri, ett påstående som inte möts av reportern (källkritik, någon?). Det må vara hänt att pengar flyttas runt i USA, men inte sjutton får en donator 10 000 dollar här inte, för då hade köerna inte varit så långa!!, och det är inte så enkelt som att vara snygg och universitetsstudent heller… Och om jag inte misstar mig så publiceras artikeln HÄR som ett led i en debatt HÄR. Som barn är det lätt att känna sig som en handelsvara när man kommer till under sådana förhållanden.

Hon fortsätter med att Samtidigt lägger de själva så stor vikt vid de biologiska banden att de ofta väljer att skaffa donatorbarn i stället för att försöka adoptera. Kära apskaft. Vad tror du adoptioner kostar? Snacka om att ”köpa” barn. Vem får de pengarna tror du? Och varför är det ofrivilligt barnlösas lott att lösa alla föräldralösa barn? Och nej, jag kritiserar inte adoptioner. Tvärtom. Men personligen vill jag vara gravid, vill jag bära ett barn och jag har dessutom inte rådatt adoptera.

En adoption kan f ö gå hur bra som helst –med barn som växer upp lyckliga i vetskapen om att någon kämpade för att älska just dem!! Men det kan också landa i ”jag blev ratad”, ”jag blev till genom våldtäkt och min mamma ville inte behålla mig.” Just ja, för liknelsen med våldtäkt gör hon ju dessutom.

Men utan donatorinseminationen hade du inte varit född i dag. – Nej, och det är ju inte så att jag går runt och funderar på att ta livet av mig, men jag är ändå kritisk. Om jag hade kommit till genom våldtäkt, hade jag antag­ligen också föredragit att leva än att inte vara född. Men jag skulle ändå inte försvara våldtäkt.

Vid det här laget i artikeln så ryker det ut genom öronen på mig. Inte för att hon är så urbota korkad. Eller ja, jo. Men människor har ju (tyvärr ?) rätt att vara dumma. Men för att journalisten i det här läget gör ett sånt uselt jobb. För att journalistens sensationslystnad levererar illa underbyggt hån mot alla dem som kämpar.

 Som donatorbarn bär man på en extra sårbarhet och man behöver därför en extra stabil familjesituation. Jag tycker att ofrivilligt barn­ösa kunde få ansöka om att få bli föräldrar med hjälp av donation, ungefär som vid adoption. Om de godkänns ska ingreppet ske vid professionella kliniker med donatorer som ställer upp utan ekonomisk ersättning och utan krav på anonymitet, säger Alana, som för egen del dock inte kan tänka sig att bli förälder på det viset

Här sätter jag kaffet i halsen.

Körkort för ofrivilligt barnlösa?

Dra åt skogen.

Det finns dock en punkt som jag ger henne rätt i – och det är att det finns en sårbarhet. Som hos alla barn. Jag var själv en mobbad unge; jag hade glasögon, jag hade en rutig skjorta, jag… det krävdes inte så mycket för att bli utsatt. Men det kräver helt klart en bra familjesituation. Det kräver dessutom en uppmärksamhet från omgivningen, för det är den och bara den som kan tala om för mitt framtida barn att h*n är ovanlig. Det är bara den som kan försöka inbilla mitt framtida barn att h*n är onormal. Och där har jag ett ansvar, att se till att min onge mår bra. Och att se till att henoms lärare förstår situationen och kan bemöta den. Så att inte barnet tvingas fylla i ett familjeträd på dagis – där ordet ”pappa” måste lämnas tomt.

Sen sörjer jag för Alanas skull, att hon blivit så drabbad. Men hennes donator bär inte skulden för att hennes sociala far övergav henne.

*en liten edit; jag tycker att det är bra att de negativa historierna tas upp, så att vi är beredda den dag barnet börjar ställa frågor och ifrågasätta. Tonårstrotset kommer dyka upp; du är inte min mamma! varför misslyckades du med att ge mig en pappa?? varför är inte jag som alla andra?? MEN jag skulle önska att dessa historier balanseras med de goda exemplena, där allting har fungerat. Där alla mår bra. Så att även de utanför vår krets förstår hur bra det här kan bli!

I am a winner!!!

Standard

Fick SMS idag från Postkodlotteriet;

Grattis! I Lotteriets senaste dragning vann ditt postnummer. Det betyder att du vunnit 150 kronor per lott! Pengarna har du som vanligt inom 4 veckor på kontot.

Whaaaaa. 150 kronor!! Vad ska jag göra med dem? Köpa tuggummi? Trisslotter? Eller, jaaaaa, bjuda syrran på MacDonalds :o)

”Pengarna har du som vanligt…” Vaddå som vanligt? Skulle ju antyda att man faktiskt vinner på de där jäkla lotterna med jämna mellanrum, eller?

Men visst, jag vann något :o)

Somliga straffar Gud med detsamma…

Standard

Jag har suttit hela kvällen med öppen dörr för att kunna njuta av kvällsluften, men med insikten att jag egentligen borde dra igen den, för; mörkt och kallt ute + varmt och ljust inne = sexbenta och/eller bevingade besökare. Meeeen jag kom mig inte för att göra något åt det.


Så här satt jag i godan ro och lyssnade på en fantastisk Glee-version av Tina Turners Rivers Deep Mountains High och hjärtat hoppar ur kroppen!!


För på min datorskärm sitter plötsligt en två centimeter lång grön sexbent sak med vingar och kontemplerar livet. Jag tyckte det såg ut som en gräshoppa, men har jag såna här? (Som jag sagt till FC ett antal gånger så är jag ju stabo in i själen, inte farao vet jag vad insekter heter…)


Snabbt som f*n tre händelser;

  1. öppna upp balkongdörren ordentliget
  2. slänga igen sovrumsdörren för jag tänker INTE sova här om jag inte får ut eländet
  3. och hämta en plastkopp och ett vykort för att kunna fånga in och släppa ut.



Halleluja. Mission Accomplished. Bugg utslängd och dörrar låsta.


Hjärtat bankar fortfarande. Bläääääääääääääääääääääääääääääääääää!!!


Tröstar mig med Glee, igen



Regn på brölloppsdagen = lyckligt äktenskap…

Standard

sägs det i alla fall…

Då kommer dagens brölloppare ha vääääldigt långa och vääääldigt lyckliga äktenskap.

Mina föräldrar bor i närheten av ett av Göteborgs mest uppbokade (tror jag) kapell. Jättefint!! Men så står oxå brudföljena på kö. De har väl i princip en halvtimma på sig för ceremonin, med en skvätt innan och en skvätt efter innan nästa grupp. Idag handlade det defintivit om skvättar. Bokstavligt talat.

Vi var ute och tittade på följena eftersom det någonstans i kön var bekantas bekanta som skulle gifta sig och vi ville se klänningen :o)
bild lånad här
Vi missade ju dagens brudpar nummer ett, det enda vi såg av dem var fötter under alla paraplyerna. *ler* Men brudpar nummer två (”vårt”) tråcklade sig så småningom ut från kyrkan med värdigheten upphissad lika långt som klänningen – en romantisk och älvlik klänning som svävade ikapp med slöjan i vinden.
Under tiden väntade brudpar nummer tre i taxin med marängbakelsen, förlåt klänningen, uppdragen under hakan och ciggen i munnen, med sina (för att citera Charlaine Harris som skriver True Blood serien) oh-fuck-me-now shoes desperat uppdragna för att inte blötas ner i förtid.

Tänk vad olika en dröm kan se ut!


bild lånad här



Jag hoppas att de fick en riktigt, riktigt fin dag!!!