Category Archives: Uncategorized

Guldkorn i tillvaron

Standard

Som så ofta förr påmins jag om vikten av att se guldkornen i allt det grå – och verkligen njuta av dem. Så here goes;

* Igår var strumpan och jag i stan och hängde med mormor och morfar. Jag kan ha råkat köpa en til klänning. Ooops. Det var en fantastisk känsla av normalitet!! Fis var hos dagmamma och jag var i stan med mina föräldrar och tittade i affärer. Underbart. 

* På kvällen sen fick jag hänga med älskade storasyster och dricka lite bubbel. Sug på den! Bubbel OCH syrran! 

* Idag åkte vi till min kusin så lillstrumpan fick hänga med sin syssling lite. Strumpan kletade ner större delen deras lägenhet med frukt i diverse stadier av upplösning. Ooops, haha.  

* Ikväll har jag gått ut en promenad för att nå mitt lägstamål á 6000 steg. Det slutade med 7000. Jag är sjukt stolt över mig själv! 

Jag hoppas att ni oxå har glädjeämnen i vardagen 💚

Mörkerrädsla

Standard

Jag har aldrig varit speciellt kaxig i mörker… jag blir fort rädd om jag hör oväntade ljud eller ser oväntade rörelser. Som ni förstår går jag inte gärna nattliga promenader runt området. 

Hemma har jag dock alltid känt mig trygg.  Jag har kunnat vila i att alla eventuella ljud kommer från grannen. Oavsett varifrån de kommer, haha. Sen jag lämnade singellivet har jag ofta svårt att komma till ro utan min man hemma, men jag är sällan rädd. 

Förutom nu då. 

Oroskänslorna kryper på mig när jag sitter här på kvällen. Jag måste tänka mig för vad jag tittar på, fel film/serie för med sig ett krypande längs ryggraden som jag har svårt att bortse ifrån. Det brukar sluta med att jag får slå på något übersnällt som Bamse eller liknande efter för att liksom sudda bort känslan innan det är dags för att sova. 

Tyvärr kommer de även med maken hemma. 

Igår tittade vi på film när det kom ljud från sonens rum. Hela min själ drog ihop sig så maken fick gå och titta trots smärtor i kroppen. Det var lillfis som gått ur sin säng, dragit i dörren och sen lagt sig på golvet. Herregud vad vi fnissade! Men det blev så uppenbart att min hjärna uppför sig illa… 

Jag tror att det har att göra med den allmänna situationen. Olustkänslor och oro ligger nära ytan och kryper fram vid de mest onödiga tillfällen. Det är frustrerande. 

Ikväll är maken ute på äventyr och märkligt nog lyckades jag sänka båda barnen innan 20. Så jag har suttit här själv sen dess, i total tystnad med TVn på, haha. Jag tittar på en tompan film; Edge of tomorrow. Harmlös action som jag sett förut ett par gånger om. Plötsligt känner jag att nej, det här går inte. Nu tittar jag istället på Vaiana. 

Jag känner att jag oftast klarar min vardag hyfsat bra. Men jag har inga resurser, min ork tar slut extremt fort. Igår fick vi ringa ut svåger i panik, vi behövde hjälp att klara av resten av dagen. Det finns definitivt inte plats för excesser.

Folk tror att allt är bra – eller snarare åtminstone bättre – eftersom maken är hemma och det har gått en tid. Jag känner mig som en gnällig typ när jag får förklara att det egentligen är sämre. 

Situationen slår ut min man helt. När inte det försvagade hjärtat eller lederna stoppar honom så gör medicinen det. Han flämtar och kämpar, känner sig svag och får smärtor i bröstet. Biverkningar från t ex den blodtunnande medicinen gör att han vaknar på nätterna i panik för att han inte kan andas. 

Kroppen blir stelare och ömmare för varje dag. Vissa mornar kan han inte böja på fingrarna ordentligt. Fötterna smärtar svårt, ryggen är ett jätteproblem, ena knät har börjat svullna upp till snart det dubbla. Han har svårt att böja sig och lyfta sin dotter (ryggen får honom att flämta och kvida av smärta och hjärtat gör att han flämtar efter andan som en fisk på torra land.) Han bär på henne så mycket han kan men inte sällan får jag skutta fram och ta henne ur armarna på honom när hans rygg låser sig. Sonen kan han knappt lyfta över huvud taget. Ibland får jag hjälpa honom av med strumporna på kvällen eftersom han inte når sina fötter. Det finns ingen smärtlindring att ge. 

Jag försöker att inte tänka på det. 

Inte konstigt att hjärnan är oroligt lagd. 

Ps. Första veckan på Viktväktarna gav -2.1 på vågen. 

Sommaren går mot sitt slut…

Standard

Det är konstigt, plötsligt är det augusti och terminen har börjat igen. 

Igår hoppade fis sig utmattad på studsmattan hos kusinerna och idag var det på med regnstället och promenad till dagmamma. 

Så fort det går. (Plötsligt fick jag en sån där neeeeeeej känsla – jag vill vara hemma med mina barn längre! Jag är inte redo att jobba igen!! Fast det är ju ett tag kvar.)

Viktväktandet går framåt, det har gått en hel vecka nu! Jag utgick från startvikten på mammas våg men officiellt blir det ju vikten från i måndags när jag skrev in mig. Nästa vägning blir nu på lördag morgon – lördag ska vara min ”normala” vägningsdag framledes. 

Mamma har lånat mig sin fitbit och det är lite kul att följa flödet. Jag blir lite peppad att gå några steg extra, haha. 

Lördag ska bli spännande.

Viktväktarna, dag fyra och invägning! 

Standard

Jag är inne på dag fyra nu och än så länge går pointsräknandet hur bra som helst. Vi har inte direkt så mycket pointsvänliga livsmedel i skafferierna så jag har fått trolla lite med knäna, men det har gått. 

Varje dag har jag en matbudget på 30 sp/smartpoints. Man har räknat ut hur mycket varje livsmedel är och sen är det upp till en själv att hushålla. 

Det som fick ryka först var mina rostade mackor med ost på till frukost… det svider. Jag är brödoman men har jag lyckats sätta sprutor i magen för att försöka bli gravid måste jag väl klara av att avstå från brödet för att försöka bli smalare. Jag menar, vilket är lixom svårast? Ja ja då. Brödet, helt klart brödet. Nåja. 

Jag började räkna intaget med hjälp av appen för fyra dar sen men först idag var det officiell invägning. Den stora humorn är att när vi kom dit var stället stängt… de hade sommartider även idag men inte uppdaterat hemsidan. Vi var typ tio pers som stod och drog i den där dörren på klockslaget halv. Frågan är hur många som kom sen. Pinsamt Viktväktarna!

Men shit happens. Vi hoppade på närmsta buss och åkte till det andra stället som skulle ha öppet denna blöta kväll. Vi kom fram med hyfsad marginal och fick till slut väga in.

*spänningen stiger* 

För att prata klarspråk (uuusch!!) vägde jag strax över 91 häromdagen på mammas våg. Idag på invägningen landade jag på 90.2. Beroende på hur överens min mammas våg är med den på VV har jag tappat mellan ett halvkilo och ett kilo på de senaste fyra dagarna. Det känns bra. Lång väg kvar men det känns bra. 

Lite grinig blir jag dock att jag MÅSTE ha målvikt på som mest 74 kilo annars kan jag aldrig bli sk guldmedlem. Men hörni, jag tror inte 74 är rimligt. Mirakel kanske sker men jag tror inte på det. När jag är normal/smal så har jag small/medium upptill och large nertill. Det är begränsat hur mycket jag kan gå ner och fortfarande se frisk ut. Jag vägde 78 när jag blev gravid med fis och då ville jag väl egentligen ner till 75. Så jag har satt 75 som mål men VV vill alltså ha mig under det. Och det gör mig sur. Kan jag inte få bestämma själv vad som är mitt mål? Vad som får mig att må bra? Bah. Humbug. Nåja jag hänger kvar så länge det funkar för mig. 

Men men. Det börjar bra och jag är nöjd. 

Lillstrumpan ett år! 

Standard

Idag minns jag den urknasiga känslan att sätta sig i bilen för att åka till sjukhuset och föda barn. Bara sådär. 

Jag minns inte förlossningen med någon större värme men jag fick världens goaste lilla tjej i utbyte. 

Vår lilla solstråle, en envis liten madam med hål i magen och en röst som kan väcka döda när hon ser något hon vill ha… 

Idag är hon ett år gammal. 

Wow. 

Stänga av

Standard

Jag har nog egentligen haft en väldigt bra dag men nu på kvällen gick allt söderöver. Jag vägde mig hos mamma och fick svart på vitt. 91 kilo. Jag har gått upp nio kilo sen oktober förra året varav sju det senaste halvåret. Jag väger alltså lika mycket nu som när bebis ff låg i magen.

Och jag hatar det. 

Jag hatar min kropp.

Det är faktiskt något nytt, jag har varit rund och missnöjd förut men har alltid i grunden ändå velat ha min kropp. Om än med finputsning. 

Den här kroppen vill jag inte ha. 

Inte ens mina fina klänningar kan maskera så jag känner mig fin ändå. 

Jag äter fel och rör mig för lite, det köper jag rätt av. Men jag tycker inte jag förtjänar den här uppgången. Det går lite för fort. Jag känner inte igen mig. 

Förutom en svullenhet som dessutom känns ända ut i tarmarna tappar jag hår, är trött och orkeslös och har pissigt humör. Jag ska ta och kolla upp mitt TSH. Men även om det skulle vara knas och man justerar mitt levaxin kommer jag inte plötsligt rasa i vikt. 

C’est moi.