Månadsarkiv: februari 2020

Hej fredag!

Standard

Den här veckan har gått rasande fort. Jag har haft givande möten, träffat en gammal vän och lyckades undvika strömavbrottet som lämnade kollegorna fast i hissen i EN OCH EN HALV TIMMA. Herregud, jag hade garanterat blivit kissnödig och råkat ut för en olycka… Jag har till och med äntligen äntligen äntligen fått maken att söka upp en kurator. Alla andra omkring honom har fått bearbeta psykiska men efter transplantationen men han har fortfarande inte dragit i den biten. Jag förstår att han inte gärna lyfter på det locket men precis som ånga ur en kokande kastrull så pyser det ändå ut. Det är long overdue.

Sen kom torsdag. En man som närmast kan kallas extrapappa till maken under åren skulle föras till sista vilan. Mannen i fråga är ingen jag egentligen haft en relation till, han var sjuklig sista åren så jag har kanske träffat honom två eller tre gånger under tiden vi varit ett par? Egentligen ”borde” jag inte beröras alls men jag grät floder. För min man som sörjer men inte visar det. För kompisgänget. För bästa vännen som förlorat sin far. För änkan som förlorat sin älskade efter mer än 60 år. För mannen som betytt så mycket för min man när han saknade vettiga fadersfigurer hemma. Jag blev otroligt berörd när det här sms:et kom.

Idag fredag hade fis sin årliga kontroll för celiakin. Först sittning med doktorn och därefter provtagning. Som vanligt var hela blodprovsbiten rätt traumatisk för honom och jag fick bära honom ut. När han lugnat sig tog vi bilen till affären för presentshopping och gofika. I sedvanlig ordning såg han hyllor fulla med smarriga godsaker han inte får äta… han har verkligen ingen större nytta av sin celiaki. Enda fördelen han faktiskt har av sin diagnos är att vi tar en heldag i samband med de här besöken – köper något fint och hänger tillsammans.

Maken ska på AW ikväll så nu sitter lillfian och jag och gosar framför en film. Fis är ute och springer med efterlängtad kompis. Snart kommer han hem och då blir det middag och kvällsmys. Imorgon är det dax för Viktväktarna… eeeh inte. Den här veckan har varit katastrof så jag avstår.

Apropå make och provtagning förresten visade proverna i måndags… något. Ingen aning om vad dock, bara att han skulle komma in för fler prover. De är nu tagna och återigen väntar vi.

Kvällstankar

Standard

Det är måndag kväll och jag har haft en riktigt bra dag. Jobbångesten infann sig aldrig, jag har betat av på min todo och jag fick jättefin återkoppling! Jag hade blivit omnämnd på ett möte som smart och kommer med många bra inspel. Två kollegor som varit med på mötet i fråga bemödade sig var för sig om att komma till mig och berätta. Så glad!

Orosmomentet nu är annars makens mående. Vi har båda gått upp runt tio kilo i vikt och hans trasiga leder klarar belastningen dåligt. Under helgen har han dessutom haft en oro i kroppen, har samlat mycket vätska och det har pirrat och känts obehagligt kring hjärtat. Hjärtat i sig har ju ingen känsla, har inga nerver kvar, så det är inte i själva hjärtat det sitter – men runt om. Han tycker pulsen känns konstig, har mycket huvudvärk och känner sig ostadig för att inte nämna allmänt ynklig. Ett par gånger har han till och med funderat på att åka upp till akuten.

Han är så rädd. Så galet outsägligt rädd. Det gör ju att han spänner sig och får mer ont i kroppen och mer spänningar i bröstkorgen. På nätterna har han legat och försökt hålla en jämn andning och letat efter sin puls. Skovet i artriten späs på av spänningarna och oron så smärtnivån ökar ännu mer. Det gör mig ont.

Inför honom håller jag en trygg och lugn fasad. Jag tröstar och lugnar. Jag har legat på tills han ringer mottagningen och ber att få komma in. Han ska dit imorgon är det sagt nu. De kommer kolla EKG, ta lite prover och vadvetjag. Vi får väl se om de släpper hem honom igen eller om de lägger in för observation. Han är så otroligt rädd. Jag har inte riktigt utrymme att vara rädd så jag kör på, lugnar honom, rattar barnen och låtsas som inget framför farmor. Tills dess att de säger att vi har ett problem tänker jag leka struts och tro att allt är okej, han kanske har en infektion i kroppen bara?

Men lugn är jag inte. Jag åt choklad och kaffe till middag idag. Mina tio kilo lär inte försvinna med den här kosthållningen, haha. Efteråt har jag mest ont i magen men ibland får man skylla sig själv.

Ikväll är gubben min på kurs, så jäkla bra med uppstart av något nytt som avledning!! Farmor hade barnen till simskolan och jag har städat köket. Lillfian somnade som vanligt på några minuter men stora agerade i sedvanlig ordning väderkvarn – men skam den som ger sig och till slut somnade även han. Tjohooooo!! Tror det får bli en tidig kväll för mig, mina fem-sex timmars sömn i snitt är inte helt hållbart. Skulle vara fenomenalt att sova en hel lång natt… längtar….

Hopp om vår.

Karantänhäng

Standard

Igår vid lunch var sista officiella symptom från barnen. De har varit pigga och glada och ätit normalt sen igår morse, så det har varit underbart att se utvecklingen. Sen väntar vi med skräckblandad skräck för att se om det återkommer eller om vi blir dåliga.

Idag njuter vi dock av vår karantän. Farmor vågade sig ut till oss med lite förnödenheter och en termos med kaffe. Så vi är just nu ute i solen, lyssnar på fåglarna och hänger på lekplatsen. Jag som egentligen inte gillar att vara utomhus har nu varit ute i snart 1,5 timma och njuter av den friska luften. Barnen är extatiska. Jag har verkligen försökt att anstränga mig och leka med dem men farmor har helt klart mer ork så just nu vilar jag en stund.

Hopp om livet

Alla har vi våra styrkor…

Standard

Pyssel är inte en av mina haha

Men barnen är glada för ögonblicket.

Vi är inne på dag två av VAB. På tisdag ringde de hem oss från förskolan – stora var hängig. Mer än så var det inte och jag kom sedermera hem med en pigg, glad, leklysten och hungrig kille. Han hade klagat på magont under dagen men det såg vi inget av på kvällen så jag messade förskolan att han troligen skulle komma in. När vi fixade med påklädningen av ytterkläder morgonen efter blev han lös i magen och då blev VAB ett faktum. Vi lät lillasyster gå ändå, de hade ju inte mötts i det sjuka liksom.

Ack så fel vi hade. Antar jag.

Bara ett par timmar senare ringde de och berättade att hon kräkts ner sig och allt runtomkring. Jävlar. Det hade jag inte väntat mig! Jag var stensäker att fis fått i sig gluten i och med att det utvecklats som det gjorde. Istället VABade jag två magsjuka barn. Oh joy.

Som tur är har ingen av dem varit okontrollerat explosiv utan har kunnat springa på toa vid behov. Lillan kräktes en gång på golvet och jag har tvättat mängder med trosor/kalsonger som haft småolyckor men det känns helt klart ok i sammanhanget. Vi har förstås undrat vart det kommer ifrån och tänker att det måste vara från förskolan i måndags iom att de blivit sjuka samtidigt. Men ingen annan där är dålig… så vem vet.

Idag har jag påbörjat saneringen hemma. Båda är pigga, glada, äter jättebra och behöver sysselsättas. Bästa sättet att få dem i rörelse är faktiskt att städa haha. Tvättmaskinen går varm, golven är skrubbade, skräpet ihopsamlat och… och… och… Vi kommer förstås dra över alltihop igen när alla är officiellt bacillfria men det skadar inte att gå på dammjakt. Solen har strålat idag dessutom så tvätten hänger på balkongen och vajar i vinden.

Nä nu hör jag att tvättmaskinen visslar att den är klar. Dax att dra nästa varv då.

I-landsproblem kanske

Standard

Vi håller på med semesterplaneringen. Inte helt oväntat vill 3/4 av gruppen ha semester samtidigt – i en normal organisation hade det varit okej. Men här har man bestämt att vi ska ha en bemanning á 50%. Detta då under en period som INGET händer. Jag hade planerat för fem veckor semester (egentligen sex men jag ändrade mig) och får nu ta bort en ”så det blir rättvist”, dvs får ledigt i fyra veckor.

Min chef gör sitt bästa, kan inte lösa direktiven uppifrån förstås, men jag är riktigt upprörd. Det här är första gången på tio år som jag inte får den semester jag vill ha, som ger mig vilan jag behöver och som ger barnen den vila de behöver. Jag kan ta ut en ytterligare semesterperiod lite senare men då är inte de andra barnen lediga. Mina små får alltså en svinkort sommarlovsledighet och jag är så arg. För mig är det en hygienfaktor att besluten inom en organisation inte fattas ”av princip” och att jag får styra min tid.

Jag har verkligen börjat trivas här och börjar landa i rollen. Men ärligt talat… jag får nog börja titta mig omkring. Jag vill vara här, det är en organisation jag tror på men fan för alla udda beslut.

Edit, vår chef har lyft det uppåt igen men de är benhårda. 50%. Det kommer sluta med att h*n kommer få beordra flera av oss att bryta semestern. Jävla skitkärringar.

Mamma, imorgon kan pappa och jag morgongosa riktigt länge medans du sätter ihop tårtan!

Standard

Ja… ungen har ordning på prioriteringarna. Att kramas med pappsen och dra ut på uppvaket så länge som möjligt är en av de viktigaste bitarna i lille herr nästan sexårings liv.

Att få göra det medans jag sätter ihop en tårta är dessutom en bra arbetsfördelning tydligen. Smart kille!

För imorgon fyller mitt stora hjärta sex år! Om fem minuter ungefär inleds hans dygn. Om fem minuter för sex år sedan kom vi in till östra, jag hade så täta värkar att jag knappt kunde stå. De vallade in mig medans jag hängde på makens axlar och blundade hela vägen in. Ja, hela vägen till 0334 när allt var klart faktiskt.

Jag minns värkarna, känslan av att prata i en fiskskål och den slurpande sensationen när ålen gled ut. Upp på magen kom en kletig liten sak som antingen hade testiklar eller en mycket udda skapt snippa.

Min kille. Nåja, vår dårå. Helt perfekt med dubbla kefalhematom som en av skurkarna från Mars Attacks (sann kvalitet men ack så rolig 90-talsdänga)

Om lite mer än tre timmar för sex år sedan kom mitt mirakel. Av hans sex år hittills har iaf 3,5 varit riktigt jobbiga för honom. Jag hoppas vi kan ge honom en bättre statistik framåt.

Älskade fis. Grattis 💚💚💚