Månadsarkiv: januari 2018

När locket krackelerar

Standard

Igår var en ljuvlig kväll med fis. Vi lekte inne på hans rum, läste massor av sagor och långt om länge somnade han i min famn…

Första kvällen på evigheter utan bråk.

Natten var hemsk, men det är en annan historia. Han vaknade och vrålade som av smärta igen och igen – men vi fick lixom inte kontakt och kunde komma fram till vad problemet var. Till slut somnade vi (utan att vara det minsta klokare) tätt intill varandra i gästsängen.

Det var mysigt.

Inte lika mysigt är att dagmamman berättade att fis sen några veckor agerar ut bland de andra dagbarnen. Han bråkar/tjafsar och beter sig dumt. Han gör elaka saker som att på pin kiv välta nåns duplotorn och helt enkelt förstör för de andra.

Maken och jag har pratat om vad vi kan göra och har kommit fram till att försöka ge honom så mycket tid och uppmärksamhet som möjligt såväl som att vara stenhårda med alla rutiner. Vi kom oxå fram till att vi vill ta hjälp av en psykolog; så mycket som händer kring min lilla prins nu så är det kanske nåt mer vi behöver göra för att vara honom till bäst hjälp.

Jag pratade med psykologen i förmiddags. Som vanligt när jag pratar om vår situation med någon som påverkar mina känslor så börjar locket glida undan. Mellan att känna mig som en misslyckad förälder och att diskutera pressen vi lever under så sprang locket läck helt och hållet. Pyspunka deluxe lixom.

Jag fick gå från kontoret. Med tårarna sprutandes åt alla håll. Det gick inte att trycka fast locket igen.

Nu ligger jag i soffan och vill helst av allt bara sova. Om en timma ska jag hämta mina små hjärtan igen.

Annonser

Hur en dag kan få ny riktning!

Standard

Vi är som vanligt lite långsamma… men undrar nu om den ändrade regimen vad gäller kvällsflaskan kan vara det som förstärkt hans pottighet så?

Morgonen var hemsk. Efter en natt med 3.5 timmas sömn så knäcktes jag rätt fort och satt på golvet i köket och grät en kvart innan jag lyckades ta mig in i duschen. Nästa steg blev att släpa en illvrålande kille genom hela bostadsområdet till dagmamman. Sen grät jag hela vägen till jobbet. Tackolov kunde jag ta bilen idag…

Det första som hände på kontoret var att en för mig helt okänd tjej kom fram och sa du har alltid så fina klänningar! Jag blev superglad! Därefter hade jag ett par rätt så inspirerande möten och fick jättefin feedback för min prestation. Jag skapar tydligen en väldigt bra och avslappnad stämning och hjälper folk att prestera sitt bästa.

Förutom viss trötthet så blev dagen alltså ofantligt positiv för mig! Jag fasade lite för att hämta fis ärligt talat men jag fick med mig en glad kille som ville åka på min rygg hela vägen hem. Mina armar värker fortfarande, haha. Kvällen var inte friktionsfri men löpte ändå rätt smidigt. Mestadels hade vi en glad och lekfull fis.

Vid kvällningen har han helt klart accepterat nya regimen, flaska intogs framför TVn och tänderna borstades. Pappa har varit inkallad nattare sen ett tag tillbaka han är duktigare än dig på att läsa sagor mamma men ikväll var det mamma som gällde. Jag fick inte gå ifrån honom, du ska vara med mig mamma!, men han tänkte då inte somna i sin säng. Så jag lät honom krypa upp bredvid mig i soffan istället.

Det tog säkert fyra minuter. Lillhjärtat.

Dag 3.

Standard

Idag har varit en sån där förfärlig dag med bråk och trots precis hela dagen. I vår enfald tänkte vi att en utflykt kanske skulle ge vår motvalls skitunge lite inspiration och lugn. Men icke.

Vi åkte till lokala köpcentrat och det första som hände var att han klättrade på vagnen (sådär som vi tjatar om att han inte får) och välte den. Det var ren tur att strumpan inte slog sig i ansiktet på nervägen, men hon blev skräckslagen. Maken höll på att få en mental och defacto hjärtinfarkt av rädsla, drog ungen ur vägen och ådrog sig blickar. Jag fick lugna honom innan han knödde ner sonen i en påse och gick.

Inne i inredningsaffären klättrade fis på ALLT han inte fick, ignorerade varje tillsägelse och uppmaning och betedde sig allmänt illa.

Vi bestämde oss för att ta en fika, kanske lite blodsockerhöjande skulle förbättra situationen? Det var trots allt mellistider. Barnen fick glass. Det finns inte så våldsamt mycket annat glutenfritt tyvärr. Strumpan blev fly förbannad när jag försökte hjälpa henne, haha. Hon illvrålade tills jag gav henne tillbaka glassen i befintligt skick vilket visade sig vara svårt för henne men tydligen inte omöjligt.

Men men.

Fis åt upp sin glass och ville ha lite av hennes. Han fick en extra skvätt men det räckte inte. Han slet sen hennes glass ur näven på henne. Där började nästa kaos. Jag fick alltså jaga honom inne på kafét och så småningom släpa ut honom. Folk blåstirrade verkligen! De tyckte säkert jag höll för hårt i honom, men hur i HELVETE skulle jag få med honom annars?

Vi gav upp. Maken tog strumpan till affären och jag tog fis till bussen för att åka hem. Han skulle minsann inte ha jacka. Jag var genomsvettig och hade en sjuherrans huvudvärk när vi kom till hållplatsen… Vid det laget hade han insett att det var kallt (regnet och snålblåsten hade visst den effekten) och ville ha jacka. Bussresan var lugn men ansträngd.

Väl hemma skickade jag in honom på rummet, jag var helt i upplösningstillstånd, och började med maten.

Lustigt nog förflöt middagen under lugna former. Han hjälpte mig göra semlor och vi dansade framför YouTubes barnvisor. Kvällen har varit en blandning av stök och lek, men mer normalt motvalls nästanfyrabeteende… Flaska intogs framför Bamse och vi borstade tänderna. Nu vid 20:38 pågår nattning fortfarande. Utan flaska har hans hjärna inte samma ”somnasignal” så det tar en evighet. Tackolov orkar maken, mitt tålamod är nollställt för längesen.

Världens sämsta föräldrar

Standard

Vår stora kille har haft sin flaska med ersättning som sin snutte ända sen han var stor nog att vara någorlunda medveten. Han somnar med den varje natt. Den är hans tröst och hans mys.

Vi har länge vetat om riskerna med det, att somna med flaskan alltså, men inte fixat ta fighten. Tyvärr kom domen nu att han har hål i tänderna. Hel*ete jag kände mig uslast i världen.

Så nu måste vi hitta orken. Igår gick det hur bra som helst; vi pratade igenom innan hur och varför och så fick han flaska i soffan, därefter tandborstning, sen saga i sängen.

Idag är en annan dag.

Han skrek av ilska och slängde saker överallt och slogs.

Sen kom gråten, förtvivlan.

Han grät och grät och grät. Snälla mamma, nattflaska! Jag kan inte somna utan den, snääälllaaaa! Igen och igen förklarade jag så lugnt jag kunde varför han inte fick. Mamma snälla!! Jag försökte bekräfta hans känslor och hans rätt till dem men ändå förklara varför det inte gick.

Fy fan.

Till slut somnade han i min famn, liggandes tvärs över mig, efter över en timmas kamp mot förtvivlan. Utmattad.

Det är bland det jobbigaste jag gjort. Jag kände att jag verkligen berövade honom något. Efter jag lagt honom i sängen gick jag till makens famn och bara grät.

Riktigt glad!!

Standard

Jag har länge känt att min syn försämrats ganska ordentligt. När jag ligger i soffan och kollar på tv är textningen ofta lite suddig. Mörkerkörning är rent ut besvärlig, framförallt när det är blött och blänkigt (jo det ÄR ett ord, dumma autocorr). Jag har skjutit på att kolla upp det eftersom vi trots allt inte är gjorda av pengar.

Men jag fick bita i det sura när huvudvärken började smyga sig på varje gång jag kört bil i minsta dåligt ljus och jag har svårt att läsa en helt vanlig bok i annat än helt optimalt ljus.

Optikern säger att jag behöver ”smygprogressiva” glas, och med pågående kampanj landar glasen på nästan 5000 kronor. Jag höll på att kissa på mig. Men jag måste ju. Jag provade ut tre par bågar och tog hem för påseende. De jag föll för först och hårt visade sig vara löjligt och oförsvarligt dyra så jag har försökt övertala mig själv att gå på nån av de andra. Men jag kommer ingen stans så idag gick jag för att lämna tillbaka allihop och ta ett varv till i butiken.

Jag sa som det var att jag inte kan försvara en sån dyr båge när glasen är så vansinnigt dyra, hon sa vänta lite. Hon konfererar med kollegorna och berättar sen att till helgen kommer en kampanj; alla bågar 50%. Det är inte helt enligt reglementet – men jag fick de 50 nu.

Men va…

Då blir plötsligt bågarna överkomliga! Wohoooo!!

Så jag har beställt nya glasögon. Helt oväntad utgång av den här dagen kan jag säga. Så nu sitter jag på franska och dricker liten latte och äter nåt totalt ickepointsvänligt och firar lite. Om några minuter ska jag tillbaka till kontoret och låtsas jobba ett par timmar till.

Jag är på mina kollegor dagligen att ge mig uppgifter. Snart kommer det smälla till för mig och bli extremt mycket – men tills dess är det lite för lugnt. Jag avskyr det! Jag förslösas som resurs och fördummas på kuppen.

Det enda som är roligt med pauserna är att jag har en engelsk ljudbok i lurarna. Det är en harlequinroman som utspelar sig i skotska högländerna. Den är förstås helt horribel men ni skulle höra den rullande skotskan hos uppläsaren. Helt klart värt fjanteriet hon läser! (Jag gillar faktiskt såna böcker, min farmor hade alltid dem 💚 De är för det mesta urusla men jag kan heller inte ha nåt i lurarna som jag måste lyssna aktivt på, det blir svårt att koncentrera mig på datorn).

Nä nu får jag dricka upp det sista av mitt kaffe och ge mig ut. Jag försöker samla mod, vädret är förfärligt haha.

Det där med jobbet.

Standard

Jag är nu faktiskt inne på vecka tre tillbaka… Herregud så fort det går!

Än så länge känns det jättebra faktiskt. Jag gör nytta och jag får återkoppling på att det jag gör är uppskattat. Arbetsbördan är inte speciellt ”bördig” än, såhär i uppstarten rullar jag tummarna mer än vad jag anstränger mig men jag tror ändå att det är bra.

Jag märker att vid större samlingar, tex den gemensamma lunchen i matsalen eller en skrattig och pratig fikastund, så tar min sociala ork slut ganska fort. Jag behöver sätta mig en stund för mig själv med kaffekoppen och hörlurarna efteråt. Rätt vad det är slutar jag delta i samtalen och undviker interaktion. Även om övriga dagen inte är så intensiv behöver jag den återhämtningen.

Jag har börjat ha lite möten igen och det går skitbra. Jag känner mig glad och energifylld (och stentrött haha) efter. Jag kan komma hem till maken med energi och något att berätta…

På morgonen ringer klockan 06. Alltså… usch.

Jag fixar barnens flaskor med ersättning och sen väcker jag dem. Strumpan är rätt lättväckt, hon är oftast vaken vid den tiden ändå, men fis kan ta en kvart att väcka. Den ungen skulle nog inte vakna för ett kärnvapenkrig, haha.

I den ordning jag får upp kidsen byter jag bort pyjamasen mot dagkläder. Förhoppningsvis kommer vi ihåg tandborstningen! Sen sätter jag dem i soffan med varsin flaska och barnkanalen.

Medans de sörplar och tittar hoppar jag in i duschen. Mina och barnens kläder är framlagda kvällen innan.

Sen kommer stora utmaningen… klä på fis ytterkläderna. Jösses. Ibland går det på ett ögonblick, andra dagar är det fullt krig och en kvartslång kamp.

Runt tio i sju går vi hemifrån. Kidsen är hos dagmamman sju och jag går mot bussen (eller bilen vissa dagar).

Min älskade gubbe hjälper till så gott han kan. Vissa mornar kommer han inte ur sängen alls, andra är han väldigt delaktig. De flesta dagarna hittills är det faktiskt han som gått bort med dem! Är de bara påklädda och klara kan han gå, men han fixar inte kampen innan.

Förhoppningsvis är jag i alla fall på kontoret 0730 och kan gå 16. Vi är bara på vecka tre men än så länge får vi ihop det.

Phew.

Jag hoppas det kan fortsätta så här!