Monthly Archives: september 2015

Resa, hotellnatt och myspys

Standard

Vi har haft en tvådagars sejour i obygden, hela avdelningen samlad – alla 80! Jättekul! Men ack så sövande, haha. Jag är inte van att sitta passivt så länge. 

Men föreläsningarna var bra och vi har både pratat och skrattat massor. Igår kväll till middagen serverades det vin och jag blev änna lite smålullig. På typ 1,5 glas! Vaddå billig dejt…

Natten var fantastisk, underbar och lugn. Hotellsäng som bara var min! Ingen som sparkade, ålade, nöps eller skrek. Inte hos mig iaf. Hemmavid var det en liten kille som mitt i natten upptäckte att mamma var borta. Han letade igenom hela lägenheten innan han satte sig på golvet och grät förtvivlat. Det tog min fina man 1,5 timma att lugna ner honom så de kunde somna om. Hjärtat. 

När jag kom hem välkomnades jag av en nybadad och strålande glad nakenfis som vrålade MAMMAA! Jag fick puss efter puss. Det var tydligen något far och som hade pratat om under eftermiddagen. 

Fisen hade sagt Mamma puss

Sjukt irriterad

Standard

Tant röd kom med besked den här månaden. Det är den jobbigaste uppladdningen jag kan komma ihåg! Ont i mer än tio dar, av och till riktigt ont. Sur som en jävla ättika. Tålamod på minusskalan. 

Gårdagen var CD1 och jag var hemma med sonen. Hela dagen var en enda lång kamp – äta, sova, dricka, byta blöja, bada, stå, gå, leka… allt inbegrep skrikande kämpande barn och en successivt tröttare och ledsnare mamma.

Idag är sedermera CD2 och jag är helt slut känslomässigt och fysiskt. 

Det är konstigt att vissa cykler kan passera utan att märkas medans andra kommer med buller och bång. 

Helst av allt vill jag ha en kram. Och en god natts sömn. Och en kram.

Lite rådvill

Standard

Jag sitter just i detta nu på en parkbänk i en idyllisk liten minilekplats i farmors område. Som vanligt knyter farmor kontakter och lillfis vrålar mammmaaaaaa medans han viftar med spaden i sandlådan. 

Man skulle inte kunna tro att ungen har nästan 39 gradig feber för tredje dagen på raken och ett rinnigt öra 💚 

Två timmar på akuten i förmiddags resulterade i diagnosen öroninflammation och ett recept på kåvepenin frukt. Problemet är att få i honom medicinen. Det smakar  riktigt illa så jag förstår att han blåvägrar, sparkar, frustar, spruttar och till slut spyr. 

Jag får inte i honom det. 

Vad gör jag???

Inte så långt kvar!

Standard

Jag insåg nyligen att ”idag om en månad smäller det!”. Dagen då jag blir redbar och slutar leva i synd.

En gång i tiden skrev jag att Suzzi Tapper kan dra åt helvete. Jag hade fel. Det finns mirakel! Det ena somnade precis i mina armar och det andra är ute på vift ikväll.

Inför bröllopet tror jag i alla fall att de flesta stora beslut är fattade. Några av de små oxå, men gudarna ska veta att jag är vilse på resten. Vet jag ens om vad jag missat? Nä. Så egentligen bryr jag mig inte om dem 😜 Men det finns allt en del kvar att göra.

Ikväll sitter jag dock hemma i soffan och gör ingenting. Dricker en kaffe, mölar mörk choklad. Njuter av tystnaden. 

Otroligt berörd

Standard

Idag har jag hängt i Malmö å jobbets vägnar. Jag var uppe fem imorse och är trött som tusan. Jag längtar efter min man och min son.

På väg till tåget hem springer jag bort till salladsbaren och köper min favoritsallad med en dricka till. Bokhandeln levererar lite läsning eftersom jag glömt min bok hemma i andra väskan. 

På vägen genom centralen sen ser jag västarna. Röda från röda korset och gula för de privata volontärerna. På de gula västarna står vilka språk respektive person pratar. Det finns påsar med mat, ersättning för bevis,  frukt, vatten. Lappar om erbjuden hjälp såväl som frågor om ekonomiskt bistånd för att bland annat kunna köpa biljetter. Folk som kommer har lagt sina sista slantar på att nå en station. Men sen då? 

Jag känner mig fjuttigt priviligierad. Känner mig plötsligt gråtfärdig.

Jag pratar en stund med en av röda korset tjejerna – hon beskriver hur privatpersoner dyker upp och erbjuder husrum eller skjuts. Skånetrafiken har skickat ut direktiv att inte avvisa folk. Hon beskrev hur minderåriga pojkar samma dag tagits om hand och hjälpts till Migrationsverket. Minderåriga. Barn. Volontärerna ser till att biljetter vidare köps och mat fördelas.

Tjejen jag pratade med berättade oxå att folk samlar in pengar – men stoppar i egen ficka. Lappar med ”engagerade” swishnummer som leder till nåt successivt rikare svin sätts upp på väggarna. 

Jag ville så gärna ge ett bidrag men undrade vem jag skulle ge det till? Vågar jag lita på en gul väst? Till slut tog jag min 500lapp och gav det till en tjej som såg snäll ut. Jag bestämde mig för att våga lita. Hon tackade och stammade fram att det skulle bli biljetter.

Jag känner mig så ofantligt berörd. Nog för att jag läser om det i tidningarna dagligen, men att vara så nära… 

Jag sitter i min bekväma stol och  surfar brudgrupperna på fejjan – jag försöker avleda tankarna. Mest av allt vill jag gråta, 

Det förbjudna 

Standard

Det finns saker man inte får känna, än mindre säga… 

Men varje gång jag öppnar upp min Facebook eller någon av tidningsapparna för en stunds förströelse eller uppdatering så överöses jag av bilder på drunknade barn. Igen och igen möts jag av den lilla röda tröjan och hjärteknipande texter om att hjälpa.

Men vet ni – jag har tröttnat. 

Jag blir så otroligt illa berörd! Och även om jag fattar att det är dem det är synd om känner jag att det räcker. Jag skickar pengar och jag försöker ta det ansvar jag kan – men jag vill inte se fler döda barn. 

Snälla.