Monthly Archives: november 2017

Bajspotta.

Standard

Imorgon torsdag skulle maken diskuteras på transplantationsgruppens ”board”. Vi har väntat ängsligt i snart två veckor på att torsdag ska komma och därmed fredag och besked; kommer han ställas i kö för transplantation eller ej?

På eftermiddagen idag ringer man från sjukhuset, de vill ta ytterligare prover innan hans fall kan lyftas… jag har ett antal svordomar på lager men håller mig till bajs, bajs, bajs och dubbelbajs. Maken gick in i en vägg. Han låste in sig på toa och bara stirrade ut i luften.

Med ständiga smärtor pga gikten och olika känningar i kroppen/hjärtat så har han ett jättebehov av att se att det går vidare, att någonting händer som blir ett steg mot att få livet tillbaka. Istället sattes han på paus igen.

Bajs.

Vi vet inte när undersökningen kommer kunna göras och därmed inte heller när nästa chans att lyftas kan bli.

Dubbelbajs.

Annonser

Svarta shoppingdrömmar och lite till.

Standard

Imorse tyckte lillaste fröken att det var morgon innan ens tuppen var redo att vakna.

Klockan 04 (!) började hon härja och det tog mig till 0530 att få henne att somna om ordentligt. Efter det sov hon oroligt bredvid mig i sängen till knappt klockan 07. Att jag inte somnat förrän långt efter midnatt var förstås inte hennes fel, men en nattsömn á 3-4 timmar var inte riktigt tillräckligt för mina behov. Milt uttryckt 😉

Dagen har gått långt över förväntan ändå. Jag hade i och för sig satt ribban lågt, mitt humör brukar försvinna med orken… Men först vägning på Viktväktarna – plus/minus noll – sen kaffe här hemma med minsta barnets gudmor. Efter lunch sov lillstrumpan och vi pillade med playdough. Mina talanger som ankskapare är oanade. Och ojämna. Ena ser ut som en anka (eller snarare kalkon vilket är vad jag egentligen försökte göra) och andra ser ut som något en väldigt påtänd Batmanskurk kräkts upp. Foder för mardrömmar hos små barn och gamlingar. Men fis blev nöjd, det var hans beställning. Maken pillade fram en drake som verkligen var häftig!

På eftermiddagen kom farmor och hon vallade kidsen medans vi lagade mat och drog ett par vändor till tvättstugan.

Plötsligt är det kväll. Vi överlevde.

Plötsligt sover barnen.

Plötsligt är jag någorlunda pigg trots allt och Facebookreklamen leder mig till favoritsidan. Den förleder mig. Förför mig. Jag har inte råd att köpa trots rean men jag har råd att drömma. Det är cruel and unusual punishment att hänga kvar där men jag kan inte hindra mig själv… fniss.

Nej jag ska stänga ner nu. Lägga fötterna i makens knä lite, i ett svagt ögonblick har han lovat mig fotgos. Titta på nån film. Natta tidigt.

Hoppas ni har en riktigt skön kväll därute!

Att gå i sirap

Standard

Inskolningen går fantastiskt bra! Idag lämnade jag barnen tillsammans på morgonen klockan 09. Vid 1030 skulle de gå iväg till lekplatsen här bredvid och då lämnade dagmamman av lillstrumpan hemma (så inte fis skulle se mig hämta lillan men lämna kvar honom). Jag fick hem en trött liten donna med en nyfärsk uppsättning blåmärken i pannan. Vurpfia strikes again, haha.

I alla fall var min plan jag kom hem efter lämningen att göra en hel massa saker. Jag skulle tvätta, fixa diskmaskinen och vika kläder! Men mitt i en mening tog orken slut och jag kollapsade ner i soffan. Där satt jag sen utan att röra mig en meter till hemleveransen. Efter lunch satte jag mig i soffan igen och bara somnade… det är en riktigt obehaglig trötthet som slog ut mig helt.

När lillfis kom hem från dagmamman bestämde vi oss för en Ikeautflykt – två trötta och gnälliga barn och två trötta föräldrar slutar ofta i osämja. Men åker vi till Ikea får alla sysselsättning och input och lite energi. Och mat. Det var mysigt som alltid att valla ungarna runt, men tusan att det varit tungt. Jag har suckat och stönat i tysthet för varje steg av segheten.

Just nu har jag gömt mig på toaletten och lyssnar på familjen som rör sig därute. Strax ska jag ut till frontlinjen och ta tag i kvällsbestyren. Förhoppningsvis blir det iaf en enkel läggning idag!

Inskolning och utredning

Standard

Tja vad har hänt sen sist? På ett sätt – ingenting. På andra – hur mycket som helst.

Vi knallar på. Min man avskyr uttrycket ”det knallar” eftersom han tycker det är ett ickesvar, men jag tycker det är bra. Det är inget drastiskt åt något håll, livet rullar på. Huvudet upp och fötterna ner kan man väl också säga. Det är stabilt dåligt är väl det jag oftast säger.

Maken mår ju ganska så dåligt.

Minsta ansträngning och hans svikthosta försöker ta livet av honom. Han orkar inget och förföljs av svåra smärtor. Medicinerna har stor del i envis och numera kronisk gikt som sitter i tåleden och i fotleden. På grund av felbelastning när han går har han ruskigt ont i ryggen. Gastroskopin visade på bråck vid magmunnen och tre öppna sår i magen och vid tolvfingertarmen. Psykiskt är han en trasa, ständiga smärtor uppblandat med oro över hjärtat och frustration över situationen gör att han lever i ett ganska konstant mörker.

Men vi har inte haft någon akut försämring i hjärtat. Det är väl vad som räknas.

Transplantationsutredningen har rullat på och vi gjorde sista steget idag. På torsdag om två veckor kommer vi få domen – är han godkänd för att ställa sig i kö eller inte. Vi vet att han måste få ett nytt hjärta för att klara resten av livet, men vi kan inte räkna med att få det. Om han blir godkänd väntar nästa steg; väntan på miraklet.

Samtidigt pågår nu lillstrumpans inskolning hos dagmamman. Vi är bara på dag två men än så länge verkar det hur bra som helst. Strumpan flirtar med dagmamman och kräver att bli upplyft för att bli kittlad eller titta ut genom fönstret. Hon är helt trygg.

Så snart inskolningen är under kontroll kommer jag sjukskriva mig. Jag hoppas jag får en bra läkare som sjukskriver mig året ut. Annars vete fän vad jag gör, jag kan inte jobba nu.

I övrigt utvecklas mina små mirakel precis som de ska. Fis gör oss gråhåriga och vi undrar om det är vårt föräldraskap som är problemet eller om det helt enkelt är en jä*piiiiiip*ligt jobbig (och oändlig två-)treårsfas. Samtidigt är han världens goaste och mysigaste unge. Han är klok och han är fruktansvärt rolig.

Lillstrumpan går under namnet Vurpfia här hemma, hon ska göra allt storebror gör vilket inkluderar klättring/hoppande i soffan. Ibland går det fortare ner än upp bara, haha. Idag när vi gick hemifrån vinkade hon och sa hä-å, hä-å… snuttan.

Apropå småkorvarna är det dax att dra igång nattningen. Önska mig lycka till!

Sen? (Editerad)

Standard

Alltså jag är aldrig nånsin sen… jag lär ju inte vara gravid – det krävs fungerande apparatur för det 😉 Så nåt annat är det. Kan det vara viktnedgången? Knappt 11 kilo på typ tre månader? Jag tycker inte att det är så mycket att det borde påverka? Nåja det är dagens spännande fråga – när kommer tanteländet.

Edit; just därför kom käringen ikväll. Till slut.

14447

Standard

Idag på väg till viktväktarna och dagens vägning blev vi påbackade på parkeringen.

Jag körde långsamt, hade knappt rullfart än, när maken plötsligt tjoar till ”aktaaaa” och så gungar hela bilen till. Väldigt odramatiskt. Men jag höll på att kissa på mig i ögonblicket; hade jag kört in i raden med bilar utan att märka det? Var jag plötsligt blind???

Men så var det förstås inte. Någon hade rullat bakåt utan att se sig för. Eftersom hen träffade mitt i bakdörren och jag körde så långsamt bör hen ha börjat backa när jag var precis bakom. Det var ingen diskussion över huvud taget, hen bad så oroligt mycket om ursäkt och sen bytte vi uppgifter och körde vidare åt varsitt håll.

Nu på kvällen la jag in en skadeanmälan på tryggs hemsida och bestämde mig för att kolla upp min ”motpart” för att se att uppgifterna stämmer. Sen kollade jag mig själv – jag har tydligen levt i 14447 dagar. Coolt.

Vägningen idag var -0.4 vilket enligt Viktväktarnas officiella statistik ger mig en total av -9.9 kilo. Enligt min egna startvikt som jag hade när jag började med programmet (fyra dagar innan första invägning) ligger jag på -10,7. Galet.

Jag är stolt över mig själv! Och jag har pms. Jag har sneglat på dajmpåsen och funderat på dess öde många gånger ikväll…

Sticka mig lite 

Standard

Ikväll är min fina man nåt så sällsynt som inte bara sjuk. Han är ute med sin bästaste biokompis och kollar på en ny film. De är på Bergakungen och sitter i VIP salongen och njuter. Hon har stränga order att ta hand om min gubbe och få honom att skratta lite och känna sig lite normal. Han kommer vara utslagen imorgon men det får det vara värt. 

Mina föräldrar kom hit och åt middag med barnen och mig och hängde med oss. Det var mysigt 💚 

Lillstrumpan har fortfarande inte fattat det där med bestick och hon vill gärna frisera håret med kladdiga fingrar. När maten var uppäten var ungen täckt i ris och en massa annat… så det fick bli ett bad i handfatet. Farlig mark för min del, alla  badförsök hittills har resulterat i panik och skrik. Ja mina alltså, pappa har tydligen rätt badhandlag. Men mormor var med och sufflerade och alla överlevde. Puh! 

Efter middagen jagade mormor fis runt lägenheten tills han skrek av skratt. Han välte lillasyster en gång men hon lyckades i alla fall inte vänta sig själv. Igår gav Vurpfia sig själv näsblod när hon drattade av soffbordet och imorse trillade hon av sängen. Jag vet faktiskt inte hur hon lyckades med det sistnämnda – jag hörde en duns och ett vrål. Hon låg med hela överkroppen under sängen och rumpan/benen utanför. Hmmmm… 

När båda barnen sedermera sov satt jag med mina föräldrar och pratade en stund, mamma visade mig hur jag skulle sticka aviga maskor och sen så småningom åkte de hem. Kvar är jag med Zumbos just dessert på Netflix och min blivande halsduk. Jag har köpt IFs reflekterande garn. Mest för att det är mysigt men oxå för att det är skitviktigt! Har ni reflexer i mörkret gott folk??