Monthly Archives: juli 2017

Baaad Idea 

Standard

Nej att sätta på Bröderna Lejonhjärta nu när situationen är som den är och jag har mens samtidigt. Inte mitt smartaste drag.

#storliparefterfemminuter

Annonser

Bröllop! 

Standard

För lite drygt en vecka sedan messade jag en kompis och frågade hur de mår och när giftermålet blir av – enligt fejjan hade möhippan nämligen precis gått av stapeln. Svaret blev en inbjudan till bröllopet idag  😂 

Hon skrev det att hon gärna bjudit oss från början men hennes mamma hade fått skrämselhicka när hon såg hur mycket folk det handlat om så de hade måst sålla. Nu en vecka innan eventet hade de mer överblick. Haha stackarna jag vet precis vad hon talar om och blev uppriktigt glad över inbjudan. 

Det hela gick av stapeln en dryg halvtimmas körning härifrån i en mysig liten bygdegård. Vigselförrättaren var en grymt sympatisk lokalpolitiker som med humor och värmde förde ihop de unga tu. Bruden var barfota med blomranka i håret 💚 

Efter vigseln följde bland annat poängpromenad i ösregnet och diktskrivning till parets ära. Skitroligt. Jag har inte skrattat så mycket på länge! 

Jag har haft span på maken hela kvällen för att se hur hans ork räcker. Innan vi åkte trodde jag inte han skulle klara vigseln ens, han har mått riktigt uselt idag. Det gick mycket bättre än jag nånsin trott, han fick lite luft och ork nånstans ifrån och har skrattat han med. I slutändan var det jag som bröt, jag orkar inte mer. Pinsamt. 

Jag märkte hur min hjärna successivt började packa ihop… vi hade engelsmän i vårt lag och från att ha samtalat obehindrat på engelska blev det till slut svårt att få ihop en mening ordentligt. 

Natten får utvisa sen hur maken defacto mår. Det är när han ska börja slappna av som kroppen visar sina rätta färger. Ångest, oro, andfåddhet… och en kropp som börjar meddela sin missnöjdhet med att vara utan medicin. Varje kväll för mig är oro. Jag har svårt att somna eftersom jag lyssnar efter honom. Oftast sover han numer i andra rummet så han kan stånka, vrida och flämta i fred. Det är jobbigt. 

Men dagen har varit skitkul, verkligen. Jag älskar nördar! Nördar är vi allihopa, men just dessa vi hängt med idag har en annan inriktning än jag så diskussionerna blev riktigt intressanta. Och jag har fått vin. 

Nu ligger jag i soffan med fötterna högt och surfar på nätet. Min shoppingbudget är sen länge slut men shoppingsuget har inte fattat vinken. Jag drömmer om framtida tillskott till garderoben… 

Vad gör ni ikväll? 

En viktig fråga 

Standard

Det var visst några dar sen sist. Här är livet som vanligt – vissa dagar upp, andra ner. Strumpan har börjat gå och är så söt där hon töltar fram att det inte är klokt. Fis är rätt mycket potta dagtid men kurar allt som oftast upp mot mig nattetid och gosar. Jag njuter.  

Jag fortsätter att gå upp i vikt. Merparten är om magen, jag har en fluffig och degig kudde som kan kramas och manipuleras runt precis som direkt efter en förlossning. 

Och jag fattar inte. 

Ja, jag rör mig för lite och äter väl fel. Men nästan tio kilo på ett halvår? Det känns som att nåt är galet. Såååå jävla illa äter jag inte. 

Kläder passar inte och jag känner inte igen mig i spegeln. Extra bra känns det en dag som igår när expediten i affären ville ha mig till att vara gravid eller åtminstone nyförlöst. Tack. Apa. 

Jag undrar hur mycket Premalexen spelar im. ”Viktökning eller viktminskning” står ju som vanlig biverkan. Fö står bl a även diarré eller förstoppning – skönt när de helgarderar sig. 

Faktum är att jag överväger att sluta med tabletterna bara därför. Jag är inte helt säker på att det är en bra idé men det här känns inte bra. 

Just nu nattar jag lillstrumpan som snart fyller ett. Herregud, ett år. Redan. 

Att välja sina strider 

Standard

Lillstrumpan är en väldigt bestämd liten donna. Hon har ett par favoritsysselsättningar – den ena är att riva ut alla kläder från hennes låda under skötbordet, den andra är att kräva tillträde till kylen… Kläderna får hon gärna riva i, kylen helst inte. Men helt plötsligt var hon där haha. 

I övrigt knatar livet på. Det händer både trevligt och vardagligt men orken är sådär. 

Varför singel i ett par?

Standard

Jag läser gång på gång inlägg i diverse föräldragrupper från kvinnor som beklagar sig över att deras män inte är närvarande föräldrar. De tar aldrig en natt, aldrig en morgon så deras andra hälft får sova ut, de prioriterar sin egen nattsömn och egen lektid. Jag kan inte ta barnet, jag ska spela spel med polarna. Ikväll ska jag ut och festa. Jaså du vill ut med tjejerna, har du fixat barnvakt? Nej du får göra…

Men ärligt? Vad är det för män som de skaffat barn med? När en av dem säger han var likadan med sina stora men jag trodde det skulle bli annorlunda den här gången, så vet man ju dessutom vad det är för en typ. 

Tjejer ni är värda så mycket mer, mitt hjärta gråter för att ni ställer upp på det! Det är ju superbekvämt för de här grabbarna att bo med en kvinna som tvättar, städar, fixar och donar – och som särar på benen vid behov. 

Har vi pojkmorsor curlat sönder så många män att de inte klarar av kraven i ett förhållande? Varför är det så här? Varför tror ni tjejer att ni inte är värda mer?

Jag frågade en tjej om hennes sambo verkligen är värd det. Om hon svarar ja vill jag helst säga men sluta gnäll då för du väljer ju det!!! Men det kommer jag självklart inte göra. 

Min man har saker som driver mig till vansinne. Men det är inga dealbreakers. Han kommer hem från två veckor på HIA och tar barnen på morgonen så jag får sova lite granna. Att han tar sin del av föräldraskapet och av hemmet så långt han förmår är inte nåt han avstyr bara på grund av lite hjärtproblem. 

Lycka, hemgång, gräsänka med maken hemmavid

Standard

Åh halleluja han är hemma!! 

Vi har alla längtat som tokar efter att ha make och pappa inom kramhåll. Problemet är att det är extremt enkelt att tro att allt nu är bra bara för att han kommit hem.  Men det är det ju förstås inte. Nu börjar nästa utmaning – en rehabiliteringsprocess som kommer ta väldigt många månader. 

I hans och vår utmaning ligger i att bromsa honom när han vill mer än vad kroppen orkar. Delvis kommer han upptäcka mitt i en aktivitet att orken tar slut, delvis måste jag bromsa honom innan. Han blir ju sjukt irriterad men ibland tänker han inte… Han har längtat LÄNGE efter att göra lasagne så det har han bestämt att göra idag. Idag. Han orkar knappt stå tio minuter och vill laga mat som tar ett par timmar. Mmm. Det kommer bli tufft för honom, han är ju van vid att vara den som alltid orkar. Jag är van vid att han är den som är stark och som orkar när inte jag gör det. Nu är det jag som måste orka. 

Skrotfia har idag ätit köttbullar och makaroner till lunch. Nams!