Monthly Archives: april 2015

TSH och fortsättning följer 

Standard

Den gångna natten var vidrig. Huvudvärk, ledsen, arg, nedslagen, tankar i hundranittio. Somnade till slut. Vaknade imorse med huvudvärk och ledset hjärta.

På förmiddagen hade jag ett besök hos bästa doktorn på vårdcentralen. Det var förvisso bokat sen länge länge, men timingen kändes så rätt. Inte minst för att jag slapp åka till jobbet direkt på morgonen…

Syftet med doktor VC var att stämma av levaxinet men jag kom därifrån några liter (tårar) fattigare och ett sjukintyg rikare. Jag sjukskrivs på 25% till nästa mätning av TSH, dvs om två månader. Det känns otroligt skönt.

Självfallet reagerade min chef på sjukskrivningen. Det hoppas jag förstås att hen hade gjort ändå, men hen ringde så vi har pratat. Igen.  Jag berättade bla mer om hur jag upplevde den pågående soppan. Jag fick på nytt höra att förtroendet har blivit skadat. Jag vet dock fortfarande inte hur. Konsekvensen till slut blev att vi ska ha ett möte i gruppen inom ett par veckor eller när vi nu får tid till det… Kul. Nyttigt, säkerligen. Men kul. 

Jag har suttit med stängd dörr hela dagen idag och inte pratat med nån av mina kollegor. Förutom den som är lika oförstående som jag och som mår riktigt dåligt över situationen. Jag har inte ätit lunch med dem, har inte alls interagerat med dem och vid fikadax tackade jag nej. Jag kan leva såhär ett tag, men om vi inte får löst det så kommer jag förtvina.

Ps. just nu ligger vi alla tre o gosar i sängen. Min fina man snarkar gott och det likaså sovande barnet ligger på nåt spännande sätt tvärs över oss båda. Han har oss i besittning!! Jag hade inte tänkt somna innan nio ikväll, men vi får väl se om jag lyckas tråckla mig loss… 😉 Mys.

Ja men så bra då

Standard

Träffade min chef idag och det visar sig att hen också vill ha ett samtal med mig. Mina fina kollegor hade lyft förra måndagens ”händelse”  och därför behöver vi prata. Förtroendet har fått sig en törn får jag höra. 
 
Det handlar dels om frågan i sig. Kollega 1 känner sig utnyttjad för att jag bett om hjälp. Jag har ju frågat förut. Jag säger att det här faktiskt var första gången det gällde sonen, tidigare har det handlat om att JAG varit ur spel. Chefen säger att jag kanske inte varit tillräckligt tydlig med att jag varit sjuk? Ähmehvafaen, jag är magsjuk är det nån som kan ta det där mötet med NN? Hur tydlig kan man bli på en skala? 
 
De tycker dessutom att jag är för dålig på att tala om vart jag är och sen svarar jag inte i telefon. Jag kan villigt gå med på att jag borde bli bättre på att informera på jobbet; det har varit några gånger i det senaste när jag har glömt skriva på tavlan på dörren eller har ändrat planer i sista sekund (dvs inte kommit åt dörrfan) –  kollega 1 har redan bett om det och det har jag börjat göra. Att jag ”inte går att få tag i” är däremot bara bullshit, jag svarar så fort jag kan. Jag kan ju för fan inte svara när jag sitter i möten… Att de sen själva inte informerar i parti och minut vart de är spelar visst ingen roll. 
 
Så från och med nu är jag ombedd att inte distansarbeta utan sitta på kontoret och dessutom rapportera min tid till chefen. Om jag måste gå pga sonen ska jag ansöka om ledighet i systemet istället för att använda min frihet under ansvars-tid.
 
Kul det här känns. Verkligen. 
 
Att de sen BÅDA har pratat med chefen om det utan att nämna det för mig tycker jag är rätt så uselt. Eller att de gjorde det innan de pratade med mig. Eller att de tog upp det med mig alls när de ändå ventilerat med chefen. Eller så nämner man inte sånt för varandra? Jag har aldrig funderat på saken. Jag har aldrig lyft nånting till min chef på det sättet. Däremot har jag nu beskrivit gårdagen för chefen och berättat hur jag upplevde det.  
 
Det ska sägas att jag väntade mig faktiskt att samtalet med chefen skulle vara av det tristare slaget, hela hens bemötande generellt var lite svalare än vanligt. Det märktes att hen ville prata om nåt. 
 
Men som jag sa till min chef. Min lärdom är; nästa gång, försök inte lös. Ställ in, gå hem, anmäl sjuk, strunta i företaget och lojaliteten och dra. Jag sa också till henne ”du får ha med i beräkningarna att det här både känns och sägs i affekt, men just nu är det vad jag känner”. 
 
Min mamma har alltid sagt ”ha ryggen fri” dvs gör ditt bästa i alla lägen. Och just nu känns det som att inte be om hjälp är en del i det. 

En sån jävla skitdag

Standard

Imorse kom jag glad i hågen till kontoret – första dan på plats på nästan en vecka. Högen har ju inte krympt, men lusten att GÖRA var stor. Jag möttes av glada kollegor som frågade om vi skulle ta en kaffe ihop.


Vi hann inte mer än sätta oss innan kollegan säger att hon vill prata med mig om en sak. Det där förra måndagen, när jag bad om hjälp för att kunna åka med mannen och grodan upp till akuten, hade hon tolkat illa.


Vi är väldigt fria i hur vi lägger upp vår arbetstid, det är sk frihet under ansvar. Hon upplevde att jag missbrukade upplägget genom att be någon annan ta mina uppgifter så att jag kunde åka iväg. Eftersom jag ändå stannade kvar på jobbet, ville inte avboka mitt möte med 20 minuters varsel – det är ett sånt otroligt meck att få ihop kalendrar och vi hade externa folk som skulle komma in – så kan det inte ha varit så allvarligt. Dvs jag frågade ”i onödan”. Hon menade också att ur ett arbetsgivarperspektiv så var ju min fina man hemma, så han får klara det själv såvida det inte är livsavgörande.


Jag förstår att det värker i mammahjärtat när barnet skriker säger hon. Jaså det förstår du?


Jag KAN faktiskt se det ur deras synvinkel. Faktiskt. Vad jag inte kan förstå var tvåfrontsangreppet över kaffekoppen – utan någon som helst förvarning att det var nåt annat än en gemytlig fika måndag morgon. Jag blev skitledsen. Naturligtvis hade jag för en gångs skull sminkat mig idag så snart nog såg jag ut som en panda som rullat sig i lera.


Lite senare kom hon in till mig och ville kolla läget. Hon såg ju naturligtvis hur ledsen jag hade blivit och ville försäkra sig om att jag mådde bra. Det jag sa till henne var att jag faktiskt respekterar att hon tog upp det hon funderade på. Men att jag tagit jävligt illa vid mig, det var AKUTEN jag ville till och inte kaffekoppen på stan. Jag sa också till henne att min ledsenhet kommer att lägga sig, men jag kommer framledes inte att be dem om hjälp om det är så att sonen är anledningen till behovet. Hon blev riktigt ledsen där, det var ju inte vad hon ville att jag skulle ta med mig. Men vet ni, det ÄR vad jag tar med mig. Framledes kommer jag att boka av grejer med väldigt kort varsel för att kunna dra när det krävs. Jag kommer inte försöka lösa det med hjälp av kollegor eller andra till buds stående medel. Jag kommer skita i lojalitet mot företaget och istället vara lojal enbart mot min familj. För uppenbarligen är det så det ska funka.


Hårddraget?


Ja självklart. 


Självklart kommer jag att slappna av och be om hjälp när behov uppstår. Men inte i första taget. Just nu har jag inget behov av att inte vara varken vuxen eller mogen.


Jag känner mig överrumplad, överkörd och påhoppad. Det tog ett tag innan jag insåg att ledsenheten hade flera parametrar

– jag känner mig orättvist behandlad, det var AKUTEN

– jag känner mig påhoppad, två mot en

– och möjligen viktigast av allt? Ingen förvarning. Inget ”kan du komma in på mitt kontor sen, jag har funderat på en sak som jag vill tala med dig om”. Ingen chans att dra på mig rustningen sas och vara beredd på nåt annat än att morgonkaffet skulle vara nåt annat än en trevlig hurvarhelgen stund. 


Så hur var dagen sen?


Jag är inte ledsen längre. Inte så väldigt i alla fall. Däremot har jag fruktansvärt ont i huvudet och jag vill för fan inte vara här. Jag är plötsligt glad att jag ska ut och resa imorgon för jag vill inte se dem. Alls. Jag har i ärlighetens namn inte gjort ett enda smack idag. Jag har suttit framför datorn och sett upptagen ut. Men jag har egentligen inte gjort ett skit. Nada. Det kommer jag få äta upp sen, men just nu bryr jag mig inte. Just nu väntar jag på att dagen ska ta slut så att jag kan gå hem till min familj. 

 

 

 

Söndag morgon i förorten

Standard

Klockan är strax efter nio och jag sitter med kudde, filt och kaffekopp i soffan. Sonen och mannen ligger tillsammans i vår stora säng och sover lite förmiddag. Man blir liksom lite trött framåt åtta, nio när man varit upp sen innan sex 😛 

Lillfis har haft sin tredje bra natt på raken – har för första gången på månader sovit i sin egen säng hela natten! OCH han har sovit från 20-21 till 06. Wow. Inatt hade han tydligen ett par småuppvak men det var inget jag ens registrerade och min fina man sa att de klarades av på under tio sekunder. Inget utslag på Richterskalan med andra ord… 

Efter en riktigt jobbig tid är vår lilla groda äntligen på rätt köl igen. Han har en eländig hosta och snörvlar men är vår pigga lilla kille igen. Han går runt och pratar, fnissar och skrattar. Mam mam mammmaaammaammm mam, hur mysigt som helst! 

Igår skulle min fina man och jag gå på dejt, men min blivande make har ärvt sonens förkylning och mår riktigt eländigt. Så istället för femrättersmeny på fiiinkrogen (vi hade ett presentkort) och grodans premiärtur att sova hemifrån så blev det hemmakväll i pyjamas. Jag blev riktigt ledsen, det blev vi båda två. Vi har längtat så efter detta! Men det blev rätt bra ändå, farmor kom förbi. Hon skulle bara slänga in lite hostmedicin men hade tagit med sig min blivande svåger och fika för en armé ❤ 

Även om vi inte visste att de skulle komma båda två så sprang vi runt som dårar innan och städade – det där med att det är bra att få besök ibland *fniss*  I efterhand kändes det helt fantastiskt. Pyjamas, ja. Men i någorlunda ren lägenhet, fullproppade magar (nästintill illamående) och en massa skratt. Lillfis var i sitt esse och satsade hårt på att få uppmärksamhet och skratt.


Det ÄR svårt att vara ledsen när man har en halv person som springer efter och bara skrattar. Har ni provat att byta lakan med en lekfull pruttunge som ska hjälpa till?    

Näh det blev bra, trots allt. Och nu sitter jag här och njuter. Och just det, jag är numera ett år äldre. Tänka sig. 

Hoppas ni haft en härlig helg!!

Förbannad.

Standard

Vårt lilla mirakel går från klarhet till klarhet – dvs från sjukdom till sjukdom. 

Vi har varit hemma från förskola (och jobb) sen tisdag förra veckan. Feber feber på väggen där, säg mig du vem som envisast är!!! 

Lagom tills dess att febern började ge sig litegranna började blöjorna bli lättare. Ingen riktig bajsblöja på tre dar. Inte ens microlax gav någon större utdelning. Liten fis blev ledsnare och ledsnare. Idag åkte far och son upp till östra sjukhuset och barnakuten. 

Besöket gick rätt fort för att vara akuten!! Och efter en dust med lavemang började blöjorna fyllas en efter en. 

Ikväll har vi haft en glad, nöjd och busig kille. Lycka!! 

Varför förbannad?

Jag frågade kollegorna om de kunde avlasta med ett möte eftersom mannen är i upplösningstillstånd efter en skitjobbig dag och ska upp till akuten med urdålig liten kille, och jag vill verkligen dit (nu snarare än sen).  Ingen kunde lösa på den kvarten vi hade innan mötet skulle börja. Inga problem – hade inte förväntat mig så mkt på så kort varsel! Men kommentaren jag fick (från den barnlösa)? Har han problem med papparollen? Tihi! Den fick igång mig ordentligt.

Du din jävla mara, häng med otröstlig bebis en hel dag utan att ta åt dig. Häng med otröstlig bebis en hel dag utan att ta åt dig av det faktum att han har ONT. Häng med otröstlig bebis en hel dag utan att ta åt dig av det faktum att han har ont och det finns inget du kan göra för att hjälpa. Fan fan fan vad jag blev arg. Tyvärr fann jag mig inte där och då. Önskar jag hade sagt ifrån. Önskar jag iddes säga ifrån nästa gång vi ses. Men jag är för feg och för lat.

Istället fann jag mig på en trappavsats med tårar överallt – ungefär fem minuter innan mötet skulle börja. 

Det var en lisa för själen att få se min lilla kille sen. Med ett stort leende, fniss och bus ❤ 

Skrivfeber

Standard

Varje gång jag börjar pilla med ett inlägg så lägger jag ner, trött på mig själv. För just nu och i det senaste har jag bara gnäll att komma med – och det måste vara lika tråkigt att läsa som det är att skriva…

Vi har varit sjuka sen början av februari. Det känns som en enda lång harang med snor, hosta, värk och feber. Det är förstås inte hela sanningen, men nära nog. Det tär på oss att inte få vara friska, att inte få riktig tid för återhämtning. Det tär på oss att mars och april varit lika mycket hemma som på jobbet.

I skrivande stund har vi avverkat ytterligare två dygn med febrig och förkyld son. Vi hann med en hel vecka på förskolan den här gången. Jag har skitmycket att göra på jobbet efter nästan två veckor hemma och känner stress över att komma ikapp och min fina man är stressad över att missa tid på en arbetsplats han i teorin återvände till första april efter föräldraledigheten, 

Så kontentan är att jag tänker släppa efter lite. Skriva när jag har nåt kul att berätta…

En sjuklig påsk

Standard

Efter en och en halv veckas frånvaro från jobbet ska det bli skönt att komma tillbaka igen. Den senaste tiden har varit rätt eländig faktiskt… 

Halsfluss och magsjuka om vartannat. En tvätthög som vuxit explosionsartat samtidigt som tvättmaskinen gick i förtidspension. Mittinattensaneringar av sängar, barn och tillhörande föräldrar. Vad som känns som hundra samtal till 1177 och barnmedicin. Två besök på akuten (varav ett avbröts när vi insåg att vi ”aldrig” skulle få hjälp) för uttorkad lillfis med skinnflådd rumpa. Fler sprutor fyllda med vätska har tvingats in i munnen på sonen än vad jag nånsin kunnat föreställa mig – alvedon, Kåvepenin och inte minst vätskeersättning. Många tårar från ledsen liten kille. 

Samtidigt segdragen magsjuka för min fina man. 

Fyfan.

Men påsken ledde så småningom till torra blöjor för den lille och även lugn mage för den store. Idag har vi inte lagt många strån i kors, men ändå är jag helt slut. Halv nio intog jag sängen och jag ämnar försöka somna så snart jag skrivit klart det här…

Hoppas ni haft en härlig påsk och att den kommande veckan blir god ❤