Månadsarkiv: oktober 2012

Sur. Skit-VC.

Standard

Jag gick ner till min lokala vårdcentral idag med tre ärenden;

1. jag behöver påfyllning av prednisolonet. Jag har en tablett kvar till imorgon, men ska fortsätta ta dem till testdag. (Sen vet jag ärligt talat inte hur länge jag ska ta dem om det blir positivt, men det är lixom nästa fråga. Skulle det bli positivt är det väldigt mycket jag inte vet… Jag har ingen aning om hur man gör för att vara gravid. Skulle antagligen vänta på ägglossning varje månad i 9 månader)

2. jag behöver göra ett blodprov för att kolla hcg på testdagen, kliniken vill ha mer än ett gravtest.

3. jag behöver göra ett blodprov för att stämma av TSH/T4 för att se att levaxinet fortfarande gör vad det ska. Och om det blir positivt behöver jag ha lite koll på om dosering ska ändras eller inte.

En av tre är det ett godkänt resultat, tro?

De vill alltså INTE skriva ut pred utan ordination från kliniken.

De vill alltså INTE ta hcg utan remiss från kliniken.

Jamenvadfan.

Pred.en kan jag väl förstå, de vill ha någon form av underlag. Det är trots allt ett kortisonpreparat så de är försiktiga. Men om jag kan få träffa en läkare och förklara det hela så kanske det räcker, kanske inte. Jag kan ta med min gamla burk, t om. Står ju namn och siffrof på det. Men visst. Fine. Min ena gyn har höstlov och GÅR INTE att få tag i. Min andra gyn har inte öppet fredagar och jag är upptagen hela dan imorgon.

MEN att de inte vill ta ett hcg??? Vad i HELVETE det är ju ett blodprov?

Det är sånt här jag HATAR med att vi inte räknas in i svenska vården. Ska det vara ett jävelskap att få gjort ett simpelt blodprov? Självklart kostar varje test pengar, men det här kan väl tyckas vara rätt så normalt och oskyldigt? Det är ju inget udda/annorlunda/exotiskt, eller?

Gaaaaarrrrrrrrrrhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!

Sur.

Teknikspatt.

Standard

Är det någon mer än jag som har strul med det tekniska idag? Min ajfåne kopplar ur sig mest hela tiden – jag verkar ha tillräckligt med kontakt för att prata i den, men att få något att hända på nätet är lögn i helsicke… Det tar en evighet, hänger sig och dör.

Istället plockar jag upp datorn, tänker att den ska funka bättre. Pfffffttt… 

JAG FÅR SPADER.

 

 

Det där med att ruva…

Standard

Jag tycker verkligen inte om det. Jag var glad att få tillbaka ett 6-celligt hopp – men att sen gå och hoppas i 14 dagar? Fifan.

Kroppen pratar med mig vareviga dag. Det spänner, molar, drar och bränner.

Men jag vet ju att det är progesteronet – för den har tjôtat fram samma samtal ända sen återföringen. Och inte ens flamsorna på familjeliv som käääännneeeeer allt kan påstå att de haft gravidkänningar på RD0…. Jag mår lite illa, men som sagt – det har jag ju gjort sen jag började med proggen. Tuttarna är precis som vanligt. Ork är precis som vanligt. Kaffe smakar precis som vanligt. ALLT är som vanligt. Igår hade jag några ögonblick av hopp. Idag känns det hoppet väldigt avlägset.

Så ibland studsar det till. Kanske är det min tur? Kanske? Kanske??? Jag försöker förtvivlat hålla det på en vettig nivå, för jag vill inte krascha. Jag försöker åtminstone se det positiva – och det är ATT jag fick tillbaka nåt. Det innebar att det var starkt nog att frysas och starkt nog att tinas. Det ger ju  lite hopp framåt, även om det inte säger ett skit om hur, eller snarare om, det fortsätter dela sig.

Jag har inte ens någon aning om vilken RD jag är på. Jag räknar inte ens dagarna, siktar på testdagen och glömmer resten.

Idag skulle jag träffat kära väninnan, men hon har blivit dålig. Skulle tro att det är mer synd om henne än om mig, men jag blev ändå besviken – jag hade ju sett fram emot! Och, värre, jag hade städat. Fullständgit i onödan juh! Skrubbat badkar, bäddat rent i stora sängen (yup, jag har flyttat ut ur lilla rummet), hängt upp kläder och vattnat blommor. Hade till och med duschat.

Som plåster på såren blev det utflykt till IKEA. Jag behövde bara EN sak och det var en glödlampa. Jag hade ju hittat ett presentkort i en låda så jag tänkte se vad jag kunde klämma ur det 😀 Plockade glödlampa, blockljus och kudde till gästsängen. Betalade, åkte hem och packade upp blockljus och kudde. Lampjäveln ligger kvar på IKEA. Visserligen obetald, men ensam och övergiven i den gula påsen. Och jag är putt!!

Och min lampa är fortfarande mörk.

Fika, soppa, julros.

Standard

Idag har vi haft bitterfika i stan – jag har ju skrivit om det förut, vi är ett gäng långförsökare som träffas en gång i månaden och diskuterar livets olika vedermödor samtidigt som vi skrattar väldigt mycket! Det är välsignat skönt att få ventilera med andra som förstår… (Att vi kallar det ”Göteborgs bittra” har två anledningar; att vi faktiskt ÄR bittra 😉 men även att de ursprungligen utspelade sig på restaurang Bitter :D)

Vad som inte är lika skönt är att jag inte har någon värme inne… Jag vet inte om elementen är trötta/sjuka/döda eller om de faktiskt bara inte är påslagna ännu. Men 15 grader inomhus är inte jätteskönt! Inatt sov jag med täcke, filt, fleecetröja och ullstrumpor uppdragna till knät. Visst, jag frös inte men det känns lite overkill. Jag bor trots allt i Göteborg och inte i en bergsby på ryska landsbygden… Så efter fikat blev det utflykt till portablaelementaffären. Med fina H som tankehjälp kom jag hem med en liten grej som jag hoppas kommer bli min nya bästa vän…

20121028-173119.jpg

En sak som heller inte är så bra är att jag slarvat ordentligt med maten hela veckan. Inte ätit regelbundet och inte undvikit sånt som gör magen arg… Så nu får det vara nog. Har slängt allt som är sött. Finns inga rester av godis, choklad, bulle eller glass någonstans!

Jag mumsar nyvarm soppa vilket jag hoppas både ska värma upp mig inifrån och lugna magen. Jag har sagt det förut; comfortfood.

Och till sist en fråga; julros. Jag har en, den står just nu ute på balkongen och mår prima. Men hur länge gör den det? Ska jag ta in den eller låta den stå kvar ute??? Om den står kvar ute, hur vattnar jag den sen när det blir riktigt kallt? Vill ju helst inte ta livet av den, har ändå haft den i tre år (fast då har den stått inomhus. Den fick ny kruka och flyttade ut när jag flyttade hit – och har stormtrivts!!)

Hoppas ni haft en fin söndag!!!

En dag med mycket känslor. Och socker.

Standard

Den korta varianten är att det verkar som om jag har fått ett 7, ev 9, månaders vik på min gamla arbetsplats!! Den som jag älskade så himlans mycket!

Med min nybrända själ i åtanke tänker jag inte tro på det förrän papprena är underskrivna och klara, och min rumpa är fastlimmad på kontorsstolen.

Men tänk.

Jag är glad. Stissig, och glad.

För att fira att det var torsdag, generellt, och möjliga möjligheter så var jag iväg och fikade först med inkommande finfrämmat på snabbvisit i stan!, och sen med kära B. Det blev en sockeröverdos av stora mått, som lämnade mig lätt illamående och skakig i knäna 😆

När jag kom hem försökte jag lugna min oroliga mage med en tallrik linssoppa med kokosmjölk och ingefära – det var nämligen vad som fanns i matpaketet jag plockade ur frysen. Och det funkade riktigt bra! Åtminstone ända tills jag knölade i mig en hög med malteserbollar.

Shit. Sen dess mår jag som jag förtjänar…

Tror jag ska gå och lägga mig snart. Jag har en superstark känsla av att jag har glömt något inför morgondagen; att jag har missat att jag bokat dejt med nån, eller att jag lovat göra något.

Jag hoppas att vederbörande hör av sig i så fall.

Progesteronet hälsar så gott!

Standard

Först – tack tusentals massa tack för att ni finns där med kloka ord och pepp!
It means the world to me, som det skulle heta på engelska. (Kommer inte på nån bra översättning just nu…)

Ja och nu är man ju _där_ igen. Progesteronet… Huanamig. Jag har ju använt prog en gång tidigare, ett desperat försök i samband med en insemination. Då kände jag inte av några biverkningar alls, och det kanske jag inte gör nu heller. Det där allmänna illamåendet kanske kommer alldleles av sig självt, vad vet jag?

Däremot går jag runt med en ständig känsla av att ha kissat på mig. Det finns ju olika sorter och varianter, men de jag har är vaggiatorier som på alla sätt och vis ser ut som en vanlig suppositorie. Ett suppositorie? En? Nåja. Stolpiller. Man trycker upp den där den hör hemma (vagiatorie, som sagt) och sen börjar den smälta. Jag undrar hur mycket av det där över huvud taget stannar i kroppen och verkar enligt plan?

Jag är så himlans glad över att jag fick med mig i alla fall EN liten möjlighet hem. Jag är så lycklig över att iaf ha en CHANS. En chans.

Sen fö, vet ni när man åkt samma båt för många gånger? Det är när man går till restaurangen och får ett tjena, hur är läget? Vi ger dig bord nummer fyra, där har du ju suttit förut

Serverat; tinad räka!!

Standard

Jag övervägde även; FET för att bli fet. Jag vill, jag kanske kan, men jag vågade i alla fall!? Eller kanske helt enkelt Jag ruvar.

Som recept betraktat tänker jag mig
Baktid; minimum 3 år,  förhoppningsvis inklusive 9 månaders jäsning
Svårighetsgrad; hög
Ingredienser; hormoner, färgade papperslappar med fina bilder på (pengar), en motsträvig kropp och ett sugrör med spermier.
Todo; sammanför i väl vald ordning. Skaka. Vänta. Hoppas.

Gårdagen var överjävlig. Natten änu värre.

Gick hela dagen och väntade på att få det där samtalet. Som inte kom. Åkte båt, körde bil. Kom till Hobro lagom till 23 ungefär. Tittade på film på datorn till halv tre. Kunde inte komma till ro. Vred, vände, suckade. Varje gång jag lyckades stänga av hjärnan dök det upp en ny ”tänk-om” tanke. När klockan nådde 06 gav jag upp. Jag slog på datorn och låtsades titta på mer film, när jag egentligen bara döstirrade på mobilen. Ju närmre hon kom 08 desto räddare blev jag. Det är ju då därikring som teknikerna börjar jobba. Det är då de ringer.

Men inget samtal.

Lagom till halv nio hade jag städat ut mig ur rummet och körde bortåt Århus. Jag skulle ju bli väldans tidig till kliniken, men jag tänkte att likväl som att stirra blint på telefonen i Hobro kunde jag stirra blint på väggen på kliniken.

Jag har ju fått lära mig att man ska vara kissenödig när man kommer till en återföring. För att det ska bli bättre UL-bilder eller nåt. Men jag behövde ju inte vara kissenödig… så jag roade mig med att nojja över att det här var upptakten till samtalet att det inte blir någon transfer.

Tio hämtades jag in av teknikern som förklarar att av de första två så dog ju det ena, och det andra levde fortfarande idag. Av de andra två hade båda gått hädan. Så jag skulle få tillbaka ett idag – och det var 6-celligt och klassades som en ”tvåa” på den femgradiga skala där ett är toppklassat. Det frystes in fyrcelligt och har alltså fortsatt dela på sig.

När teknikern och jag pratat en stund och jag hade fått fotat mitt lilla mirakel så flöt det bort ur bild (jag väljer att tolka det som att mitt blivande barn kommer vara extremt intelligent och välutvecklat; började simma redan i cellstadiet ju!)  och doktorn kom in. Tjoff tjoff låg jag i stolen och fick lite kateteraction.

När allt var klart låg jag kvar på britsen en stund innan det var dags för återfärd. Tack och lov fick jag bokat om färjan, jag hann med två-båten – annars hade jag fått vänta till åtta på kvällen. URK! Det enda hindret var att komma upp till båten i en bit. Fy farao vilken jobbig körning. Öppet fönster och musik på hög nivå.

Kan säga att jag somnade på restaturangen…

Nu sitter jag i min soffa och undrar hur mycket jag vågar hoppas. Men jag är glad och lycklig över att jag åtminstone fick med mig nåt hem. Något jag kan klappa på genom magen och säga snälla du, stanna hos mig!!!

”No news is good news” f@n heller…

Standard

Sitter i bilen på terminalområdet med darrande hjärta och likaså darrande knän. Söta pappa ringde och jag fick gråta en skvätt. Jag är så rädd nu.

Det är en timma tills båten går. Tänk om de ringer nu??

Såvitt jag vet har kliniken stängt vid den här tiden – vilket jag antar betyder att även labbet stängt… Så det är bara att slänga sig in och försöka ha förtröstan.

Skitenkelt.

Det är såna här dar jag tänker på orättvisan i att tvingas utomlands. Att hoppa på bussen till Carlanderska tar mig en halvtimma och kostar inget extra eftersom jag ändå har månadskort. Och framförallt. Om det skiter sig kan jag hoppa av nästa hållplats och vända hem igen.

Båten kostade hälften av vad jag räknat med och boendet är billigt. Men jag oavsett vad som händer imorgon kommer jag vara 20 mil bil + 3:15 h med båt hemifrån. I ett annat land.

När hopp byts till oro…

Standard

Teknikern från kliniken ringde precis. Av mina fyra små har hon tinat två – och det ena är efter en timma redan dött. Så hennes undran var om hon skulle tina även de andra två för att försöka öka chanserna att få tillbaka något.

Båten går klockan 18, det är lixom min point of no return. Om mina embryon ska dö, kan de väl åtminstone göra det innan dess så jag slipper sitta nere i Hobro och ta emot fler skitbesked…

Jag hade lite tillförsikt i den allmäna oron. Men den där tillförsikten krymper.

I samma ögonblick som jag skriver ovan mening spelas triss-reklamen på tv ”är det din tur nu”.

Ja, det är ju den stora frågan.