Monthly Archives: mars 2015

”Jag är fet”

Standard

Det är ju ingen hemlighet att jag är missnöjd med min vikt. Jag är tyvärr dock fortfarande i gnällochmåskitstadiet bara, för jag orkar inte göra något annat än överleva dag för dag. Att ta steget till något aktivt känns ofantligt avlägset…

Jag hade ett litet sammanbrott nyligen, på grund av vikten. 

Resultatet blev en överenskommelse; varje gång jag säger jag är fet kommer min fina man farandes som en katt till kattmynta. Han överfaller mig med kyssar, kramar och äventyrliga händer tills jag bryter ihop av skratt. Då är det rätt mysigt att vara ”fet” 😉 

Varför inte lite halsfluss oxå? När vi ändå håller på…

Standard

Både min fina man och jag började ömma i halsen i onsdags, och successivt har det blivit värre. Att äta, dricka, svälja i allmänhet, gäspa eller ens andas har varit en pina utan dess like. Herrejössesamalia att något kan göra så ont! 

Igår hade vår älskade lilla sambagroda feber och imorse var han allt annat än fräck. Så idag tvingade jag iväg min lilla familj till akutmottagningen. 

Jajemän, halsfluss. 

Men jösses vad de var effektiva! Jag vet inte om det var en ovanligt lugn dag men vi var ute på under en timma! Sköterskan som skrev in oss tog halsprover på oss alla tre – ledsen fis! – själv och på direkten ”så slipper ni vänta i onödan om proverna är negativa”. Jösses! Hela tiden solig, glad och trevlig.

De var ju då tyvärr positiva men det känns ändå bra. Kåvepenin är insatt och nu måste det ju bli bättre! Läkaren väntade vi sen mindre än en halvtimma på efter allt var provat och klart.

Just nu är grodan hos farmor. Hon tog honom från 11-18 igår så vi skulle få vila lite – och idag är han där igen. Vi lämnade av vid 14 och hon kommer med honom efter middag, så runt 18 igen. Halleluja! Vi är alltså bra risiga, vi har haft tre riktigt usla nätter på raken. Vi vaknar av halsont, feber och allmänt pissmående.

Så ryggläge är intaget. Bok, padda, tekopp, (berätta inte för nån, men även en delicatoboll), och fjärrkontroller inom bekvämt räckhåll.

Men jag känner hopp! 

Jag browsar bröllopssajter, går med i brudgrupper på fejjan och letar inspiration till bukett. 

Vet ni, jag älskar min fina man. Hur ynklig han (och jag) än är just nu 😛 

Sol ute, sol inne

Standard

en sån vacker dag det har varit! Solen har strålat, lillfis har varit på förskolan igen (dvs är äntligen feberfri!) och jag har känt mig nyttig på jobbet. Väl hemma möttes jag av en jublande glad liten kille som slängde sig i famnen på mig – och en lika glad stor kille som gav mig en ljuvlig välkommenhemkyss.

Kan det bli bättre?

Lite måndag, kanske? 

Standard

En sån där dag när jobbet inte känns varken lockande eller pockande. Tröttheten hägrar och apatin (eller snarare ointresset) lyser med sin närvaro.

 

Natten som gick var både bra och kaotisk samtidigt. Lillfis och jag sov i lilla rummet eftersom min fina man inte klarade en natt till med sömntortyr. Vi hade det rätt gott fis och jag, han vaknade fyra-fem gånger mellan 0030 och 0600 när jag lämnade över barnet till sin far. De flesta vaken gick ju att lösa ganska fort men det tar sin tribut helt klart.

 

Eftersom jag ett bra tag nu varit trött har jag gjort  mitt absolut bästa idag att verka energifylld och glad. Jag vill inte att mina kollegor bara ska bära med sig bilden ”trött, hängig, halvfart”. Framförallt inte nu eftersom vi snart ska ha utvecklingssamtalen och min tf chef sitter i korridoren bredvid 😉 

 

För en liten stund sedan hade vi ett litet internt möte och jag la fram en fråga – hur gör vi här? – och ena kollegan klippte fullständigt. Hen tyckte det var en icke-fråga. Att JAG tyckte det var en fråga spelar hen ingen som helst roll, för i henoms värld var det inte viktigt. Ergo är det inte viktigt för någon alls. Jaaahaaaaaaaaaaaaa… Inte ett av dina trevligare drag kära kollega! Jag har sett beteendet tidigare men har nog aldrig varit mottagande part för det. Märklig upplevelse att så fullständigt bli avsnoppad! Just nu vacklar jag mellan förundran och irritation. När jag läser de här raderna känner jag att förundran nog väger över. Herrejävlar vilket sätt att prata med folk! Nåväl. Tack kära blogg och kärare läsare för den realisationen. Kul! 

 

Efter mötet messade en annan kollega ”hur mår du”. Hen hade ju också reagerat på konversationen – och försökt få fram frågeställningen igen. Men hen lyckades inte heller, så vi gav upp båda två. Det där med att välja sina strider osv.

 

I övrigt kan jag berätta att bröllopsklänning är inhandlad och hänger på en galge hemma hos föräldrarna. Den är så fin! Och jag kommer känna mig både vacker och sexig i den oavsett om jag väger samma som idag eller om jag lyckats gå ner *myser* Kyrka är bokad och lokal är bokad. Menyn är nästan spikad. Nu väntar bara… resten. Fniss. Är ju lite att bita i!

 

Men hörni, tack för att ni lyfte mitt humör! Plötsligt känner jag tom lust att jobba! Jag ska nog rida på den vågen… Ha en riktigt fin dag!


Många kramar

Jag hatar.

Standard

Min starka fina kropp, magen som växte så duktigt under graviditeten. Då njöt jag av formen, rundningen och tillväxten. Jag visste på förhand att jag var en av dem som skulle bli riktigt tjock – och att jag skulle ha svårt att göra mig av med vikten.

Idag är sonen 13 månader och lite till gammal. Jag väger samma som två veckor efter förlossningen.

Jag har för längesen passerat stadiet ”det är okej”. Jag hatar. Jag är så jävla helvetestrött hela tiden att jag inte orkar göra nåt åt det. Så jag bara hatar. Och är tjock. 

Edit; långt samtal med mannen mitt på natten. Ff tjock men gladare. Och fått upp ögonen för lite saker jag måste tänka på…