Category Archives: IVF

Bra dag!! Blä-kväll…

Standard

Imorse vaknade jag vid åtta redan… fullständigt onödigt!! Jag skulle inte hoppa på min buss förrän 9:52 så ÅTTA var ju fjantigt. Jag snoozade därmed i godan ro tills jag upptäckte att klockan stod på 09:33. Åh f*n. Plötsligt så fick allting gå riktigt fort. (Det har ju förstås aldrig hänt förut)

Men jag hann, förstås, med bussen och fick finfika med S och dotera. Mysigt! Jag har introducerat dem till IKEA-världen… frukost för en tia. Jag är stolt 😛 Sen promenerade vi hem och tjôtade en stund i mitt kök. Det var så mysigt! Fick krama på bebis ju!! Jaja, S är trevlig hon oxå 😆

Men under eftermiddagen började det plötsligt gå utför. Började nojja. Rejält. Jag har ju fortfarande inga test hemma, så jag kan inte smyga iväg ens från mig själv och testa… Strutsandet har officiellt gått åt skogen.

Men jag känner mig less, trött och lite hängig. Jag vill ju så gärna! Kan det inte få vara min tur nu?

Helst av allt vill jag krypa ner i badkaret med massor av bubbelmojs – och helst ett stort glas vin – och låtsas att världen inte finns en liten stund. Men jag kan inte komma ihåg. Får man bada när man ruvar? Det måste väl vara ok?

Bläddrar på Tv:n istället och häller upp ett glas vatten. Har utvecklat en liten magkatarr verkar det som, det isar i hela magsystemet och jag mår lite lagom illa i samband med hunger/mat. Jag tror att det är kombon prednisolon och albyl (min gyn tyckte trombyl var onödigt dyrt när man kan köpa albyl minor :D) som spökar med min mesiga mage…

Mja. Hungrig nu iaf. Tur jag har soppa för en armé i frysen! Gjorde linsbiffar och två olika sorters soppor igår. Alla mina lunchlådor är slut (dvs det står typ 14 st i frysen nu) – förutom den som står med missmatchat lock i skåpet. Eftersom jag inte har en torktumlare där tomtarna kan flytta in och sno strumpor så har de tydligen flyttat in i diskmaskinen istället.

Locket är bara precis BORTA.

Progesteronet hälsar så gott!

Standard

Först – tack tusentals massa tack för att ni finns där med kloka ord och pepp!
It means the world to me, som det skulle heta på engelska. (Kommer inte på nån bra översättning just nu…)

Ja och nu är man ju _där_ igen. Progesteronet… Huanamig. Jag har ju använt prog en gång tidigare, ett desperat försök i samband med en insemination. Då kände jag inte av några biverkningar alls, och det kanske jag inte gör nu heller. Det där allmänna illamåendet kanske kommer alldleles av sig självt, vad vet jag?

Däremot går jag runt med en ständig känsla av att ha kissat på mig. Det finns ju olika sorter och varianter, men de jag har är vaggiatorier som på alla sätt och vis ser ut som en vanlig suppositorie. Ett suppositorie? En? Nåja. Stolpiller. Man trycker upp den där den hör hemma (vagiatorie, som sagt) och sen börjar den smälta. Jag undrar hur mycket av det där över huvud taget stannar i kroppen och verkar enligt plan?

Jag är så himlans glad över att jag fick med mig i alla fall EN liten möjlighet hem. Jag är så lycklig över att iaf ha en CHANS. En chans.

Sen fö, vet ni när man åkt samma båt för många gånger? Det är när man går till restaurangen och får ett tjena, hur är läget? Vi ger dig bord nummer fyra, där har du ju suttit förut

Serverat; tinad räka!!

Standard

Jag övervägde även; FET för att bli fet. Jag vill, jag kanske kan, men jag vågade i alla fall!? Eller kanske helt enkelt Jag ruvar.

Som recept betraktat tänker jag mig
Baktid; minimum 3 år,  förhoppningsvis inklusive 9 månaders jäsning
Svårighetsgrad; hög
Ingredienser; hormoner, färgade papperslappar med fina bilder på (pengar), en motsträvig kropp och ett sugrör med spermier.
Todo; sammanför i väl vald ordning. Skaka. Vänta. Hoppas.

Gårdagen var överjävlig. Natten änu värre.

Gick hela dagen och väntade på att få det där samtalet. Som inte kom. Åkte båt, körde bil. Kom till Hobro lagom till 23 ungefär. Tittade på film på datorn till halv tre. Kunde inte komma till ro. Vred, vände, suckade. Varje gång jag lyckades stänga av hjärnan dök det upp en ny ”tänk-om” tanke. När klockan nådde 06 gav jag upp. Jag slog på datorn och låtsades titta på mer film, när jag egentligen bara döstirrade på mobilen. Ju närmre hon kom 08 desto räddare blev jag. Det är ju då därikring som teknikerna börjar jobba. Det är då de ringer.

Men inget samtal.

Lagom till halv nio hade jag städat ut mig ur rummet och körde bortåt Århus. Jag skulle ju bli väldans tidig till kliniken, men jag tänkte att likväl som att stirra blint på telefonen i Hobro kunde jag stirra blint på väggen på kliniken.

Jag har ju fått lära mig att man ska vara kissenödig när man kommer till en återföring. För att det ska bli bättre UL-bilder eller nåt. Men jag behövde ju inte vara kissenödig… så jag roade mig med att nojja över att det här var upptakten till samtalet att det inte blir någon transfer.

Tio hämtades jag in av teknikern som förklarar att av de första två så dog ju det ena, och det andra levde fortfarande idag. Av de andra två hade båda gått hädan. Så jag skulle få tillbaka ett idag – och det var 6-celligt och klassades som en ”tvåa” på den femgradiga skala där ett är toppklassat. Det frystes in fyrcelligt och har alltså fortsatt dela på sig.

När teknikern och jag pratat en stund och jag hade fått fotat mitt lilla mirakel så flöt det bort ur bild (jag väljer att tolka det som att mitt blivande barn kommer vara extremt intelligent och välutvecklat; började simma redan i cellstadiet ju!)  och doktorn kom in. Tjoff tjoff låg jag i stolen och fick lite kateteraction.

När allt var klart låg jag kvar på britsen en stund innan det var dags för återfärd. Tack och lov fick jag bokat om färjan, jag hann med två-båten – annars hade jag fått vänta till åtta på kvällen. URK! Det enda hindret var att komma upp till båten i en bit. Fy farao vilken jobbig körning. Öppet fönster och musik på hög nivå.

Kan säga att jag somnade på restaturangen…

Nu sitter jag i min soffa och undrar hur mycket jag vågar hoppas. Men jag är glad och lycklig över att jag åtminstone fick med mig nåt hem. Något jag kan klappa på genom magen och säga snälla du, stanna hos mig!!!

”No news is good news” f@n heller…

Standard

Sitter i bilen på terminalområdet med darrande hjärta och likaså darrande knän. Söta pappa ringde och jag fick gråta en skvätt. Jag är så rädd nu.

Det är en timma tills båten går. Tänk om de ringer nu??

Såvitt jag vet har kliniken stängt vid den här tiden – vilket jag antar betyder att även labbet stängt… Så det är bara att slänga sig in och försöka ha förtröstan.

Skitenkelt.

Det är såna här dar jag tänker på orättvisan i att tvingas utomlands. Att hoppa på bussen till Carlanderska tar mig en halvtimma och kostar inget extra eftersom jag ändå har månadskort. Och framförallt. Om det skiter sig kan jag hoppa av nästa hållplats och vända hem igen.

Båten kostade hälften av vad jag räknat med och boendet är billigt. Men jag oavsett vad som händer imorgon kommer jag vara 20 mil bil + 3:15 h med båt hemifrån. I ett annat land.

När hopp byts till oro…

Standard

Teknikern från kliniken ringde precis. Av mina fyra små har hon tinat två – och det ena är efter en timma redan dött. Så hennes undran var om hon skulle tina även de andra två för att försöka öka chanserna att få tillbaka något.

Båten går klockan 18, det är lixom min point of no return. Om mina embryon ska dö, kan de väl åtminstone göra det innan dess så jag slipper sitta nere i Hobro och ta emot fler skitbesked…

Jag hade lite tillförsikt i den allmäna oron. Men den där tillförsikten krymper.

I samma ögonblick som jag skriver ovan mening spelas triss-reklamen på tv ”är det din tur nu”.

Ja, det är ju den stora frågan.

Mätt och belåten

Standard

Ja herregud vilken helg…

Eftersom DK-planeringen plötsligt hoppade in i mitt liv försvann allt vad tanke- och planeringsförmåga all världens väg. Så när jag drog hemifrån på fredagen visste jag bara att jag behövde förbi apoteket. Att jag behövde planera kläder, smink och hår för både lördagsdagen och lördagskvällen fanns lixom inte på kartan. *suckar* Så när lördag morgon kom och jag satt med en purrande, gosande, katt i knät och insåg att jag inte hade koll på något alls, så var det något av en rude awakening.

Efter bussresan hem blev det en studie i räcerduschandepackandefixande. Iväg på rekordtid, påklädd men inte sminkad och bärandes en väska med kvällens planering (som f ö kastades ihop i all hast. Det är ren tur att jag inte glömde nåt väsentligt. Det är oxå ren tur att klänningen inte skrynklar, för den hamnade längst ner i en hög med sminkväska och skor staplade ovanpå 😉

40-års firandet var jättemysigt! Jubilaren har ju dessutom en väldigt söt lillebror, vilket jag var alldeles för upptagen med goda maten och sällskapet för att upptäcka… hrm… Efter alldeles för kort tid fick jag rusa iväg för att rulla upp till till nästa fest.

Kom fram med en kvart tillgodo – lagom för att byta kläder, lägga på ett ansikte och ta ett glas bubbel. Temat för kvällen var hollywood-glamour. En del är mer kreativa än andra – dvs jag är totalt ovan vid att tänka i tema. Jag siktade på rödamattanlööken med svart långklänning, tolv-cm-klackarna och lite bling. Andra kom i karaktär, skithäftigt!!!, vi mötte bl a Kate Hudson, Princess Leia och Sandy från Grease… Maten var som alltid fenomenal och vinet flödade. Eftersom de andra tycktes föredra vanligt vin ställde jag upp och uppoffrade mig för bubblet Ana de Cordonieu. Det var förstås ett tungt ok att bära, men jag ställde upp. One for the team, osv. Klockan var nog en bit efter fyra innan jag fick min dejt med mäster Blund. Och tio när jag vaknade.

Sen började nästa räce. Att komma hem innan svåger och trollungarna kom hit för att sätta upp lister och fixa el/bli barnvaktade och matade. (Ni får gissa vem som gjorde vilket.) Men f*ck vad jag var trött. Efter lunchen, som jag f ö inte åt något av – jag hade ju rätt så nyss käkat frukost,  satt ungarna i soffan och kollade på tv medans svåger kämpade på andra rummet. Själv satt jag i köket på pallen lutad mot en vägg och försökte att inte välta 😆

Väl ensam igen så försökte jag somna en stund i soffan, men jag hade rätt så svårt att slappna av. Det blev ett långt och varmt bubbelbad, dels för att det var skönt, dels för att min ÄL-mage skriker högt. Så länge jag var i badet var magen så lugn, så lugn. Men så snart jag reste mig upp så föll lugnet bort och magen började gasta igen… vad fasen…

Nu vart jag iaf hungrig igen. Sisådär sex på kvällen alltså. Logiken påtalar att pizza är bästa lösningen, så även om jag bortsett från tröttheten mår alldeles strålande idag så hör det till att äta pizza. Eller hur??? Men lokala pizzerian ligger faktiskt på fyra minuters gångavstånd, så det fick bli utkörning. Och den var SÅ GOD. Men fy farao vad mätt jag blev. Allstå… godegud. Nu sitter jag och svajar igen.

Kanske dax att sova snart? Snälla?

Hoppas ni haft en fantastisk helg!