Monthly Archives: oktober 2017

Lite pyssel

Standard

Jag försöker ge mig själv lite teknikfrihet. Min telefon och jag har ett lite för tajt förhållande för min smak… Så jag försöker lära mig att sticka och att virka. 

Virkningen krävde för mycket tankekraft så det har jag pausat lite. Stickningen kunde jag med någorlunda lätthet återupptäcka efter runt tjugo år i träda – det krävdes bara att jag fick upp första maskorna på stickan vilket var klart svårast hittills, haha, jag har svårt att förstå instruktioner tydligen. 

Förvisso kan jag bara räta maskor men mamma ska få visa mig aviga. Under tiden stickar jag på en halsduk. Jag köpte ett garnpaket på stora Coop med instruktionen att lägga upp 30 maskor och sticka 2,10 meter. Enkelt nog! Känns lite fusk men va fasen nånstans måste man ju börja! Mysigt är det. 

Idag har min fina man varit på Sahlgrenska och jobbat på transplantationsutredningen som nu är i full gång. Min pappa har agerat taxi och lunchdejt vilket har varit otroligt skönt! Min gubbe har varit omhändertagen. 

Jag ska sticka ett varv till, sen tänkte jag ta min rödsnutna näsa och krypa i säng. Snart vaknar väl lillfisan och jag skulle gärna hinna sova lite först. 

God natt på er! 

Annonser

Snörvel och hjärtlig utveckling 

Standard

Som en liten bonus har jag blivit förkyld. 

Men baaaaajs oxå! Jag nyser non stop tills jag kissar på mig och huden kring näsan börjar bli skinnflådd. Fördelen är dock att jag inte orkar göra något och inte är hungrig. Vägningen igår var inte så lyckosam, jag hade gått upp över ett halvt kilo. Med tanke på hur min ork varit senaste två veckorna så kom det inte som någon större överraskning men var ändå inte så roligt. 

Min man var på Sahlgrenska i veckan och gjorde en hjärtbiopsi. Det var faktiskt lite lustigt det hela, vi hade tappat bort remissen och ringde oss blå till kontaktpunkten för att få klarhet i vilka tider som gällde. De i sin tur hänvisade till koordinatorn. När vi efter många många försök fick tag i henne i tisdags 0915 fick vi höra att biopsin var ”idag klockan 10”. Haha vi la på 0925 och 0958 lämnade jag av honom vid sjukhuset.  Jösses. 

Ingreppet och undersökningarna i sig var surrealistiska och bitvis riktigt obehagliga. Han kom hem på kvällen och berättade att läkaren som genomförde ingreppet tillhör transplantationsgruppen och hon konstaterade att hans hjärta är så himla trött. Hon sa att hon skulle förorda transplantationsutredning. 

Sagt och gjort. Redan dagen efter började telefonen ringa och remisser har börjat komma. En av de största utmaningarna kommer bli att få ner honom i vikt. Han har ju ingen förbränning och kan inte röra sig, så hur gör man då? 

Det är undebart att äntligen ha det igång. Jag kan inte se att det kan gå till nåt annat än en transplantation. Samtidigt är jag jätterädd, det går från abstrakt knasigt till väldigt konkret!

Svarta hål

Standard

Min man håller på att sjunka ner i ett svart hål och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Som han säger själv får han aldrig ett ”break”;

Giktanfall med svåra smärtor i foten avlöser varandra, han går runt med gamla trasiga sandaler för att foten inte går ner i ett par skor – jättekul i regnig Göteborgshöst. Ryggen, nacken, knät och… ja… allt annat också värker som faen i största allmänhet. Idag är det äntligen dags för ledmedicinen igen så förhoppningsvis lättar i alla fall det lite. Hjärta, blodtryck, dödsångest… ja det är ju där hela tiden. Skulle mot förmodan något av de andra slappna av så sätter magen igång och är uppsvälld, illamående och allmänt avig. 

Han mår skit. 

Och jag kan inte nå fram. 

Hur jag mår? Vi hoppar över det idag. 

Zombiedrömmar

Standard

Inatt var det zombiedags igen, men den här var verkligen en udda fågel i samlingen… Jag minns inte detaljer, bara stora drag.

Det var det klassiska; låsta hus och stängsel, vi på insidan och de på utsidan. Jag sköt, jag sprang och jag överlevde. 

Plötsligt var vi alla på utsidan och mitt i jakten landade vi på något sätt i lets all be friends! och började umgås på gräsmattan.  

Men alltså… va?

Den klassades inte som mardröm direkt. Tror inte ens den kvalificerar som stressdröm. Möjligen knasdröm. 

Inte bara gråväder! 

Standard

Idag fick jag smita hemifrån en stund och åka hem till en av tjejerna från min mammagrupp på fejjan. Vi var fyra stycken som tog ett glas vin, käkade tacos och fnissade. Jättekul!

Planen var egentligen FEST men det var en sån där dag där inget klaffade och ”alla” tackade nej. Så istället för finkläder så åkte jag dit i nästintill myskläder, haha. Jag som tom hade rakat benen… fullständigt i onödan! Fniss. De andra tjejerna hade sina barn med så det blev en hel del snack kring dem. Värdinnans sexåring annekterade mig delar av kvällen och det var hur häftigt som helst att höra hennes resonemang. 

Maten var strålande god och pointsräknandet gick åt skogen. Jag bokförde middagen som tre chokladbollar, jag iddes inte försöka räkna ut det. 

Här hemma hängde maken med kidsen  tillsammans med min svåger. 

Just nu ligger jag i min stora säng. Strumpan ligger i spjälisen och grymtar då och då. Bredvid mig i sängen ligger fis. Jag älskar att få sova med mina barn nära. 

Tack för idag! 

Försäkringskassan släng er i väggen. 

Standard

När man har lagt en plan med föräldradagar och sen sjukskriver sig så försvinner hela planeringen i försäkringskassans system. 

För det mesta, tydligen. 

Min mans hela planering låg kvar trots sjukskrivningen, vilket innebar att han fick utbetalt föräldradagar 25 september, vilket i sin tur innebär att jag inte kan ta ut VAB för samma dagar. 

Shit happens. Det borde väl gå att lösa ganska enkelt, eller? 

Första gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Det var ett ganska långt samtal som i slutändan och grovt förenklat landade i; Vi fixar det med lite enkel internöverföring.

Andra gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Nån enkel internöverföring finns inte men vi fixar det här. 

Tredje gången vi ringde in sa de OJ det ska ju gå automatiskt. Sen minns jag inte vad de sa. 

Fjärde gången fick jag en jävla kärring i luren som vägrade berätta för mig vad som stod i ärendet – hon ville baaaraaaaa prata med min man. Att förra handläggaren (eller förrförra?) kunde prata en hel massa med mig sålänge som maken stod bredvid och godkände samtalet brydde hon sig inte om. Hon nästan småskrattade åt mig i luren. Till sist hamnade vi hos en kollega som minsann kunde prata med mig så länge maken gav sitt godkännande. Återigen blev vi försäkrade om att problemet ska lösas. 

Eftersom jag aldrig får nån återkoppling på mina inlagda dagar så ringde jag idag. Igen. 

Hon säger att ”jag ser att det finns journalanteckning men ingen har gjort nåt”. Men suck. 

I det här läget är jag redo att sätta mig på golvet och gråta. Jag har ännu en trevlig och engagerad person i luren – men det är ju helt uppenbart inga garantier för något. 

I slutändan ringer hon tillbaka och berättar att nu är det löst. 

Halleluja. 

Hur många timmar jag väntat i telefonkö och på handläggare för att få löst något som ska ske per definition vete fan. Men nu kan vi beta av det iaf. Tröttsamt. 

Såhär ser den ut…

Standard

…västen som ska rädda min man om nåt händer.

Jag jobbar fö med listan över sånt jag måste ha kontroll på om något händer;

– Fullmakt att hantera bankärenden, tex vårt gemensamma banklån. Prata med banken om vad som händer om det plötsligt bara är en som kan betala lånet. 

– Fullmakt att hämta ut mediciner (klart!)

– Sätta varandra som förmånstagare för pensionssparande. 

– Lösenord till mail, fejjan, annat väsentligt?

– Behöver vi testamente? Vi har ingen enskild egendom. Vad vi har är gemensam bostad och gemensam bil och därutöver våra sparkonton. 

Har jag missat något? 

Ps. Jag har bokat en familjefotografering. Om det värsta händer vill jag ha bilder på oss tillsammans, vi har inte speciellt mycket av den varan idag. Vi har däremot några tusen bilder på barnen, haha.