Monthly Archives: mars 2014

Talsvårigheter

Standard

I mitt nya liv kretsar både solen och månen runt mitt barns behov, humör och sovvanor. Input utifrån från folk utan eget bebisliv eller åtminstone gryende bebisliv är egentligen minimal.

När jag väl träffar andra blir utmaningen att tänka utanför den berömda (bebis)boxen.

Längtansvännerna vill inte höra om vaknätter eller ömma bröstvårtor. Kollegan 40+ och utan barn vill inte höra om lukten av bebisbajs (fö yoghurt/smörade popcorn :D) eller antal blöjor på en vecka. Vännen med en kär släkting på sjukhus vill knappast höra om amningsproblem…

Det kräver en ansträngning att tänka om, att flytta fokus.

Det talas om amningshjärna. Visst, jag känner mig ju inte smartast i stan – men jag tror att hormoner bara en liten del. Bristande fantasi (det där med input!), fokusomställning och trötthet är nog mer bidragande! Kontentan är att samtal riskerar att fyllas av halva meningar och tankar som måste tänkas om. Ibland blir resultatet lite småkul *fnissar*

Jag märkte det extra tydligt när jag lunchade med fd (möjligen då snart återigen blivande) kollegorna – egentligen hade jag velat hala upp lite bilder och ooooo-a och aaaaa-a måltiden igenom 😉

När jag börjar jobba igen kommer kollegorna snart ropa in männen med fina vita rockar. Jag ser det framför mig – någon svarar på en fråga, och jag responderar med hög, sjungande ton braAAAAaaaa, duktigt!!! Om någon skulle råka fisa eller rapa så klappar jag dem på kinden och berömmer…

Ja tjena 😉

Bebis på flykt ❤

.

20140331-143058.jpg

Annonser

Lättad glädje blir oro

Standard

Jag fick ett erbjudande om en fast tjänst. Vi firade, skrattade och njöt.

Idag ringer chefen och säger att viss formalia trots allt inte var klar, hen är inte säker på att jag får tjänsten trots allt… Nu måste jag vänta upp till två veckor på besked.

Fan.

Ps. fikade precis med bästaste LU. Glad!!

Den korta versionen:

Standard

Helgen var kanon.

Bebis har varit förtvivlad större delen av föregående dygnet. Vi ammade och kramades konstant. Efter morgonens välfyllda blöja har det varit lite lugnare så kanske hade han ont i magen igår??? Men det svider i hjärteroten när bebis bara är otröstlig. Han somnade till slut mot mitt bröst och hade en lugn natt.

Idag var det kontroll hos doktorn på BVC och vi har fått order om tillmatning, han går inte upp i vikt tillräckligt fort.

Jag är på pissigt humör. Trött, frusen och känner mig tjock. Därför köpte jag glass. Logiken är glasklar.

Onöjd bebis och godkänd besiktning!

Standard

Efter en lugn och mysig morgon med lillfis/klumpen/sambagrodan/knorras började jag packa ihop oss för avfärd till Östra och slutbesiktning av underredet. Lagom till att kläderna började komma på fick bebis ett bryt. MATNUMATNUMATNU!!! Jag fick bege mig ut med en förtvivlad liten kille i vagnen. Ungefär fem minuter innan vi skulle av bussen valde han förstås att somna. Sen vägrade han vakna utan sov gott igenom hela lunchen bara för att vakna precis när BM kom och hämtade mig… Busbebis.

Efter en kortare amning på stående fot lämnades bebis hos mormor och efterkontrollen inleddes. Mina värden är som vanligt kanon och stygnen har läkt fint. Hon visade mig vart de hade sytt och det gick knappt att avgöra var det hade varit nånstans!

Efter besöket fikade mamma och jag medans klumpas fick lunch/eftermiddagsfika. Han tittade, jollrade, pratade och smilade mot mormor. Jag fascinerades av hur länge han var vaken! Sen somnade han och sov en evighet.

Sen han vaknade har det dock varit en annan historia. Tjorvig, skrikig och onöjd. Vi matar, rapar, bär, kramar, vyssjar, hyssjar och tröstar. Inget funkar. Han kommer till ro ett ögonblick eller två, bara för att inse att han ju är LEDSEN!! Till slut la vi honom i vagnen och tog en kvällsprommis. Just nu sover han förvisso i vaggan, men jag väntar på att de där små söta knorrande lätena ska bytas ut mot illtjut… Vi får se!

Stackars lillfis ❤

Snart moppe? och amning igen.

Standard

Det känns lite lustigt att efter sex korta veckor säga ”det går för fort”, men det går för fort!!! Inatt sov vår fina lilla kille själv i vaggan för första gången istället för mellan oss i nästet. Gaaah har han slutat behöva mig? *fnissar över mig själv*

Jag funderade i alla fall på det som jenny_maria skrev på mitt förra inlägg och har sen dess maratonammat vid behov – och faktum är att vi nu gått mer än ett dygn utan ersättning! Sistgång han fick flaska var 0130 natten till igår, och då var det en liten skvätt bara, 50ml. Han tjostande och lekte blind hackspett istället för att ta bröstet och jag tröttnade på att bråka.

Så kanske var det vad som behövdes?? Jag håller tummarna för att det går åt rätt håll – dvs det som är rätt för mig. Jag vill amma så länge som det går.

Just nu ligger lillfis och halvsover vid matbordet. Han snuttar och snarkar, men om jag försöker lyfta bort honom suger han tag som en igel, ska inte släppa! Godegudvadhanärsötmitthjärta!!!!

När han är färdig tänkte jag göra fler golvövningar. Han är så duktig min kille! Han jobbar och lyfter. Han har lyckats vrida kroppen ett kvarts varv – alltså tänk er att ni snurrar en pinne – och, och, och; igår låg han på mage och välte över på rygg! Två gånger på raken!!! Jösses.

Det går för fort.

Idag är det dax för efterbesiktning av underredet hos barnmorskan. Mamma följer med och tar klumpen. Jag är lite nervös, tänk om nåt inte är som det ska? Inte för att jag har anledning att tro det, men jag har å andra sidan aldrig fött barn förut…

Mens?? Tuttar, utveckling och ny(gamla) möjligheter.

Standard

Irritation i kroppen. Irritation i humöret. Blod, igen – inte fortfarande. WTF? Redan? Jag vet lixom inte vad annars det kan vara än Tant Röd som kommer på besök. Skitkärring. Jag försöker att prata rationellt med min fina man om det. Jag är tacksam att han förstår och pratar (inte bara nästan) rationellt med mig tillbaka – och kan få ner mig på jorden igen.

Lilla klumpen växer och frodas. Brösten hänger dock inte helt med. Från att ha tillmatat lite nån gång om dagen med typ 50 ml så får vi nu fylla på regelmässigt 2-4 gånger á 100 ml. Det suger. Jag vet ju förstås inte om mängden i brösten är konstant men behovet ökar – eller om brösten sinar. Jag vet faktiskt inte varför det stör mig så, men det skär i hjärtat. Han är mätt. Han växer. Han mår kanon. Så vad spelar det för roll att flaskan är en mer regelbunden del av vårt liv?

Oavsett varifrån energin kommer ifrån så blir han allt starkare. Han har ju hela tiden jobbat mycket med nacken, så igår gjorde jag ett litet experiment och la honom på mage på en filt på golvet och han kämpade, kämpade och kämpade. Huvudet åkte upp och ner som en hackspett, högre och högre. Allt medelst ett högljutt och förnöjt joller. Underbart!! Min duktiga kille ❤ Alla bebisar kanske är såna här, så här tidigt. Jag menar, vad vet jag om bebisar? Han kanske är skitsen? Men det är ofantligt roligt att se och framförallt höra honom trivas så.

Framtiden ser just nu ljus ut. Klumpen mår kanon, fina mannen och jag mår kanon. Lägenhetsrenoveringen går framåt! Och vet ni vad, jag har möjligen en möjlighet att få ett nytt vik på min kära arbetsplats! Vilket ju ger en enorm trygghet att ha nåt att se fram emot!! Runt omkring mig kommer gravbesked, nya jobb, bebisar och spännande möjligheter. Finns det trots allt hopp om vår?

Bara kärringeländet ger sig av.

PS. Bilden är visserligen suddig och suddad – men kolla höjden! *stolt morsa*

20140318-221156.jpg

Fem veckor! och sista magbilden

Standard

Tiden springer på i 110. Nu har han funnits i fem veckor, prick. Tänk att fem veckor kan vara en livstid!!

Den mesta tiden tillbringar jag fastklistrad vid min son – häftigt att äntligen kunna säga!! – antingen med honom vid bröstet eller parkerad i famnen. När han faktiskt är avslocknad och sover för sig själv så gör jag en massa. Jag hänger tvätt, äter mat, fikar med vänner, städar eller om jag har riktig tur; sover (om möjligt då gärna med honom i famnen).

Jag älskar mitt liv just nu.

Vissa dar är förstås bättre än andra, men alla har vi ju blä-dagar och så även små sambagrodor.

Min fina man är nu officiellt far till mitt/vårt barn. Vi har varit på familjerätten och skrivit på papper att han erkänner faderskap – vilket jag då oxå ska godkänna. Var ni tillsammans vid konceptionen?? Ja jösses. Som om gifta par aldrig hoppar utanför skaklarna? Om båda parterna ”erkänner” faderskapet och det inte motbevisas av ett DNA test så är det väl ointressant om vi var tillsammans då, eller? * Ålderdomligt. Arkaiskt. Märkligt.

Nåja. Byråkratin är avklarad och papprena skickade. It’s official. Jag är glad.

Den sista bilden som togs på magen togs dagen innan värkarna drog igång. Det visar sig att vi verkligen var ute i sista sekund med fotobokningen!! Vi har hämtat bilderna nu och oj vad de är fina!! Jag lägger in en av dem på bildsidan… Den är sådär tråkigt klassisk, de ändra är lite annorlunda men ack så o-anonyma så de behåller jag för mig skälv 😉

Nu ska lilla familjen försöka sova. Krama om er!!

*det jag kan tänka mig är att ett NEJ på frågan skulle betinga en utredning för att säkerställa att det verkligen är rätt far. Men vad vet jag?