Monthly Archives: november 2013

Plus minus primperan

Standard

Fick visst aldrig iväg det här…

Inför lördagen kom även den stora skälvan… vad händer när jag slutar med primperanet???

Ja inte mycket visade det sig.

Jag åt frukost vid halv tio, somnade sen och vaknade vid tolvtiden. Flyttade mig från soffan och den allt snedare ryggen för raklånghet i sängen och sov vidare till tre. Åt en alldeles försenad men ack så god lunch, kollade på film med min fina man och… somnade. Kvällen gick lixom i samma tecken. Ja tjena, jag tror nog att jag sov mer än vad jag var vaken den dagen. Men det var inte en enda gång en endaste antydan till illamående!

Söndagen var inte speciellt mycket mer spännande, men vi lyckades i alla fall ta oss ut en sväng till Frölunda Torg och lite julklappshandling. Sen på kvällen kom kräkan. Idag på morgonen fick jag rusa iväg och göra frukosten till ett minne blott ungefär en timma efter intag. Ytterligare en timma senare försvann även gårdagens och kanske till och med fjolårets samlade middagar. Tjohoo. Säger bara en sak; aldrig mera paprika.

Just nu och sen ett par timmar tillbaka sitter jag på ett ack så (o)spännande sjukhuscafé och fördriver tiden. Jobbdatorn håller mig sällskap och jag betar av det ena administrativa efter det andra. Känner mig supereffektiv! Men så klart, här finns inget annat att göra direkt… Jag håller på med lite provtagning för att stämma av att dosen på fragminet är ok. Det är jättekul, först blir jag stucken i armen, sen får jag sticka mig själv i magen och tre timmar senare bli stucken i armen. Igen. De kallar det ”för- och efterprov”.

Eftersom frukosten gick hädan tog jag med mig lergiganet till hospitalet och den intogs i samband med lunchen. Så här två timmar efter den smaklösa och allmänt ospännande maten (måste ju matcha stället juh!) så är allt fortfarande på sin plats. Jag firar med en kondisbit och en kall dricka!! Däremot är jag trött i ögat. Undrar om det är en effekt av lergiganet?? Eller är det bara kvardröjande trötthet från helgen. Skit samma. Dammsugaren är supergod och nu är det bara en timma kvar till nästa nålstick. Tjohoooooo!!

Ps. vi stannade ju faktiskt till hos svärmor en stund igår också. Jag fick krama kisse! Satt med honom i famnen, ihopkurad till en liten sovande boll, tills armarna gjorde ont. Rätt vad det var fick jag en kattmatsdoftande gäspning rakt i ansiktet medans en liten, liten tass viftade till mot den tomma luften. Mys på hög nivå ❤

Zombiefredag

Standard

Inatt var det dags igen… zombiejakt.

Vi behövde ta oss in i det stora huset för att hämta vår packning, våra väskor och våra kläder (precis det man prioriterar när man flyr för livet?) och bilen vi skulle fly i. Självfallet måste vi vara alldeles jättetysta för att undgå upptäckt. En i gänget kunde dock inte hålla inne med sin klagan så vi fick snudd på tvinga honom att både skynda och hålla tyst. Han stod mitt på golvet och tvärvägrade röra sig och gormade samtidigt högt. Klagan kom sig alltså av protest mot brådskan inte av rädsla för elakingarna…

Nånstans längs vägen räddade vi två kattungar. Och två möss.

Till slut satt vi alla i bilen, en vackert vinröd öppen veteranbil med trädetaljer och plats för alla oss femton. Packningen syntes inte till i det läget. Vi rullade ur det gigantiska garaget med parkettgolv, ljusgula välvda tak och väggmålningar. Så småningom rullade vi in i det stora planet med spetsgardiner som skulle ta oss därifrån.

Oookeej.

Dagen var lite lugnare. Inga zombies. Eller kattungar. Däremot har jag haft några riktigt bra möten och fått gjort sånt där som gör att jag fick lämna dagen med känslan av att ha åstadkommit nåt. Efter jobbet vandrade min fina man och jag hand i hand genom nordstan och lite tidig julshopping innan mysfika och hemgång.

Nu soffhäng och zombiemode – dvs trött avslappning.

Godnatt gott folk!

Tänkte titta in lite…

Standard

Min plan var att skriva ett redigt inlägg om de där roliga grejerna som hänt i veckan – bland annat att ha fått träffa en blyg treåring som inledde med ”jag vill inte prata med henne” och som avslutade med sagostund i knät OCH förtroendet att släcka lampan. *sötnos!!!*

Sen vart det utflykt till söder breddgrader och lite roligt jobb.

Lite hade jag tänkt breda ut mig om livet i allmänhet men jag kom hem och somnade i soffan… Nu har jag iofs vaknat, men jag tänker försöka göra om det hela så fort jag förflyttat mig till sängen.

Jag hoppas ni mår bra och har det bra ❤

Dejtnight!

Standard

I fredags kväll checkade vi lite smårusiga av glädje (blandat med lite bus) in på ett av stans fina hotell. Vår plan var att turista lite i egen stad och mysa till det långt hemifrån dammråttor, omålade väggar och flyttankar. Vi skulle bli lite omhändertagna, matade med lyxmat, sova gott på mjukaste bomull och avsluta med hotellfrukosten…

Rummet var kanon! Rymligt, med precis de där goa lakanen som jag hade längtat efter. Bubbelflaskan som väntade på rummet skadade förstås inte intrycket 😀 Vi vräkte oss på sängen, sörplade på vårt (alkoholfria!) bubbel. Badrummet var stort, med badkar, dusch och toa i lite lagom fräcka inramningar. Glas, helkaklat och SVART toapapper. Fniss. En långdusch senare drog vi på oss finkläderna och gick ner till restaurangen.

Där gjorde de faktiskt bort sig lite – när jag bokade bordet bad jag specifikt att få ett dejt- och mysvänligt bord så långt bort från afterworkstöket som möjligt. Hade han då sagt ”det kan jag nog inte lösa” hade det varit lugnt, men istället sa han ”vi löser”. Bordet vi fick låg precis angränsande till stöket och jag riktigt kände hur ljudvolymen vandrade längs ryggraden i irritation. När jag påtalade det för servitrisen sa hon att om det var lugn vi hade frågat efter hade vi ju inte direkt fått ett bra bord... Så jag sa till henne att maten hade lite att leva upp till.

Det tog en timma från det vi satte oss tills dess att varmrätten stod på bordet, vid det laget var jag egentligen redo att lämna, hade det inte varit för 1. viskulle ju mysa och 2. brödkorgen så hade jag nog bannemig dragit.

Men sen kom den.

Och WOW det var verkligen värt att vänta på!!

Jag hade beställt en lammrätt med getost. Eftersom man inte ska käka getost som gravid bad jag henne att ersätta det med nåt annat eller helt enkelt avlägsna det. När det kom in förstår jag att det hade tagit lite tid! De hade tagit potatisar och finrivit dem i långa remsor och sen friterat/ugnsbakat på något sätt. Det såg vid första anblicken ut som om ett stort ”fågelbo” med spaghetti ovanpå. Till och med servitrisen var lite impad! Det var såååå gott! Vällagat, välkryddat, spännande komposition av riktigt bra råvaror. Det var dels den rena köttbiten, dels en liten gryta med lammchili, serverat med betor, svarta bönor och sås.

Jag åt tills jag nästan sprack.

Efterrätt. Den så kallade Vinnartårtan – vinsten i årets konditor eller hur det nu var. En knaprig typ mazarinbotten med två lager olika chokladmousse, hagtornsklet (ni får ursäkta den tekniska termen, men jag vet faktiskt inte vad de kallade det) och sen hela härligheten överdragen med choklad. Till det serverades en färskostglass och kanderat nötkross. Namnamnamnam. Nam.

Sängarna var lika mjuka som både förväntningar och syn hade utlovat. Enda nackdelen var att de gled isär så vi fick lixom sova isär. Men sova gjorde vi. Som små barn!

Slömorgon med finfrukost, jisses vilket utbud! Jag säger bara hemgjord hallonsylt. Wow.

När vi drog oss därifrån ut på andra äventyr var vi avslappnade, glada och väldigt nöjda.

En myshelg med min fina man har det blivit. Vi har fått titta varandra djupt in i ögonen, hålla hand, kramas och kyssas och dejta som två fnissiga (mogna) tonåringar. Jag är så glad att jag har dig, käraste!

Edit; jag hittade en länk med receptet på Vinnartårtan. Jag hade inte fått det helt rätt, men klipper in länken så kan ni se själva om ni vill. Mums! Se här

Pavlov + bild

Standard

Jag har funderat på om illamåendet ibland är en betingad reflex, t ex:
Morgon + min toa = gärna en liten kräka. Eftermiddag + strax hemgång = må skunk
Gå av bussen = nästan hemma = må skunk (märk väl – att åka buss kan gå hur bra som helst!)

När jag är på resande fot mår jag ju nämligen mycket bättre även om dagarna blir långa. Jag måste ju fortfarande äta precis hela tiden, men mår inte alls lika dåligt.

Det är väl jag och Pavlovs hundar…

För övrigt en vecka kvar med primperan. Jag fasar. Min målsättning är att klara en månad utan. Det kan gå hur bra som helst och då är målet sista januari, men om inte… Snälla kropp ge mig en månad!!

Idag har jag haft en jättebra dag på jobbet!! Bra och roliga möten, god lunch och dessutom finfika efter jobbet 🙂 Glad!

Sitter på vagnen hem till min fina man och längtar efter en kyss och lite sofftid. Kanske somna tidigt.

Jag drömmer fortfarande hysteriskt konstiga drömmar. Ofta är det drömmar där jag på något sätt blir jagad – men jag vaknar aldrig oroad, utan mer med känslan vad tusan hände där??
*fniss* Inatt handlade det om en båt som överraskades av jättevågor så att vi nästan drunknade, det killade nåt enormt i magen på väg ner i dalarna. Sen fick jag ett plåster av en främling med en jättestor bil. Fullt logiskt alltihop.

Jag har förresten lagt ut en ny bild, är från igår – så vecka 27.

Hoppas ni mår bra därute! Nu är jag nästan hemma 🙂

Lite skör

Standard

Den här veckan har varit sådär totalt sett – men har haft enskilda delar som varit jättebra!! Jag borde förstås fokusera på dem, men det ligger en kvardröjande känsla av obehag i bakhuvudet.

Bra!!!
– jobbresa till annan ort och superintressant studiebesök
– bowling! Totalpajade tumnageln men strikeade flera gånger 😀 (märk väl – detta kommer från en som egentligen är rätt så pissusel på bowling…)
– lyckade jobbdagar där jag löst problem åt både mig själv och andra
– myyyyskonsert med min fina man och våra respektive mammor — och där måste jag höja Hard Rock Café litegranna!! Maten var väldigt god men salladen knastrig. I flygande fläng kom managern farande och erbjöd kaffe och glass till hela gänget som kompensation. Det hela gick snabbt, glatt och proffsigt. Heja!

Inte så bra…
En av mina kollegor fräste åt mig att jag minsann borde sjukskriva mig om jag mår illa för det är minsann oss andra det handlar om. Jo alltså. Den dag jag inte kan sköta mitt jobb längre ska jag definitivt avlägsna mig från arbetsplatsen. Men låt mig gärna komma dit innan du höjer en anklagande röst. Är det en hint om att jag varit borta för mycket? Märk väl, ingen annan sköter mitt jobb när jag inte är där, ingen drabbas av min frånvaro utom jag själv. Och den enda frånvaro jag haft har för övrigt varit alla läkarbesök, inte på grund av illamående.

Det var inte roligt.

Senare kom min chef och frågade hur det går och hur jag känner inför att sluta med primperanet om två veckor ”för i somras gjorde det inget att jag var borta mycket och jobbade hemifrån flera dar på raken”. Jaha, ska jag tolka det som att min chef OXÅ tycker jag varit borta mycket i det senaste – eller??

Kul.

Näh.

Den här helgen har jag hittills känt mig skör och väldigt trött. Sovit mycket. Mellan prat och skratt gått runt med tårar i ögonfransarna.

Mammaterapi och en kisse i famnen.