Ibland går det upp och ibland går det ner

Idag är det lördag och jag är sedan någon vecka 46 år gammal. Herregud. Jag känner mig inte ”nästan 50” eller ens speciellt vuxen – jag ringer ju för guds skull fortfarande till mamma när jag behöver hjälp med att reda ut något. När blir man egentligen vuxen på riktigt? 

Idag är en trött dag, jag känner mig håglös och ointresserad av det mesta. Syrran var här en stund och det var riktigt mysigt men allt efter det har känts… mäh. Men med det sagt har jag inte den där totala sirapströttheten där allt känns omöjligt. Faktum är att den biten känns bättre! Jag vågar knappt säga det, men mellan höjd dos levaxin och klimakteriebehandling så är jag faktiskt i bättre skick nu än för några månader sedan. Jag är egentligen inte så mycket för hormonbehandling men det har sina uppsidor, eller snarare framsidor. Mina damer har inte varit såhär pigga och perky på många år, om än någonsin. Plötsligt kommer tuttarna in i ett rum innan jag gör det och det är faktiskt lite roligt. Jag tror jag är mer fascinerad av dem än maken haha. 

Sen senast jag hälsade på i bloggen har vi faktiskt haft lite utveckling, vi var på första-samtal hos BUP i veckan som gick!! Kan ni fatta? Efter åtta jävla år har vi äntligen kommit över tröskeln! Psykologen som vi träffade lovade förstås ingenting men det kändes som att hen bekräftade att vi har det tufft och att vi HAR något som behöver utredas. Sonen visade sig från sin ”bästa” sida, det vill säga samarbetade inte alls, vilket psykologen förstås behöver se. Om han i mötet med vården konsekvent visade upp sig enligt social förväntan hade det varit väsentligt svårare att påtala utmaningarna. Hur som kommer de lyfta upp vårt ärende med teamet i veckan som kommer om planen håller och då får vi återkoppling på om vi lyfts in i  kön eller inte. Att det sen är en redig väntetid efter det är vi helt inställda på men i jämförelse med att stånga pannan blodig i åtta år så är detta i alla fall väntan på något konkret snarare än den jävla Godot som aldrig kommer. Tummarna hålles någon vecka till som sagt, men psykologen på UPH tror inte att vi blir avvisade när vi nu kommit såhär långt in.

Jag försöker ta tag i vikten igen och vecka 1 gick jättebra, vecka 2 lite mindre bra och vecka 3 en total katastrof. Nu börjar vecka 4 från och med idag och motivationen känns inte helt hundra på plats. Det faller väl in i den där håglösheten. Men jag ska ge mig fan på att räkna den här veckan ändå och göra så bra val jag kan, men jag kommer behöva be maken om hjälp.

Tvättmaskinen är igång, diskmaskinen är igång, dottern är hos sin kompis och sonen är ute med sin. Det är besynnerligt tyst här hemma och jag funderar på om jag ska… näh… eller ska jag… näh. Kanske skulle jag…? Näh, näh och näh. Vad i hela friden ska jag göra med min tid när alla sysslor är gjorda och ingen behöver matas eller roas?

Men hej kära ni!

Sen sist har vi hunnit med sommar, vår, höst och vinter – i lite blandad kompott. Igår vinter, idag vår, imorgon vinter igen. Vädergudarna har fått spatt tror jag, de kanske nallar på mjöden i Valhall?

Idag ringde psykologen från UPH. BUPs ”en väg in” har studsat oss igen, han fattar verkligen inte varför de anstränger sig så  hårt att inte ta emot oss. Men så ser jag i GP här på kvällskvisten att BUP i Göteborg kommer behöva stänga fler veckor än normalt i sommar på grund av personalbrist. Så. Ja. Inte så konstigt då. Men vi får begära in underlag från skolan och se om skolsköterskan kan skicka in en remiss hon också. Vem vet. Kanske så småningom? Om vi samlar på oss tillräckligt med underlag enligt de önskemål BUP kräver så kommer vi ett steg fram. Det är dock intressant att de inte ens godtar en bedömning från en erfaren psykolog inriktad på barns psykiska ohälsa. Va fan kräver de egentligen, liksom?

Under tiden travar vi på. Östrogenbehandlingen känns… ja men det KÄNNS som om jag är mer stabil. Men jag har gått upp fyra kilo på den här månaden och det var ju inga kilon jag behöver direkt. Jag funderar på att haka på viktväktarspåret igen och pratade med barnen idag om att vi i så fall hjälps åt med det ”det handlar i så fall om att få hjälp att äta lite bättre, om vi kan hjälpas åt med det så äter vi mer grönsaker, mer regelbundet, mer varierade recept så vi får testa ny rolig mat och att vi håller godis till helgen – vilket dessutom minskar risken för hål i tänderna” och så vidare. Alltså inte ett pip om att gå ner i vikt av det även om alla i familjen förmodligen skulle må bra av att se över kosten. Stora har ju lekt väderballong men hans forna lekkamrat dök ju upp igen på sportlovet och hon är en studsboll av stora mått – och har fått igång honom. De hoppar nästan dagligen i studsmattan eller spelar spel på Nintendot som kräver att de skuttar runt och har sig. Hon har tydligen ADHD och ”är (enligt henne själv) dum” för att hon behöver hjälp i skolan för att klara av det. Det var ju så himla bra att det kom fram, så vi kunde prata med honom om att dum är hon sannerligen inte, bara att hon inte kan koncentrera sig och sitta still – hur lätt är det då att lära sig enligt specad mall? Hans kommentar på det är ”jag har nog också ADHD”. Vi nöp ju den diskussionen där, en tioåring ska inte självdiagnosticera sig, men det gör ju att han har en förberedelse på om det skulle bli en diagnos sen. Framförallt kunde vi fånga upp hans feltolkning av det, det vore ju katastrof om han trodde att ADHD är likställt med oförmögen och sen får den diagnosen. Han som fick spader för att han BARA fick 38 poäng av 42 rätt på senaste matteprovet. Han var så arg att han kom hem och bara skrek hur misslyckad han var. Jotack. 

Jag har sökt ett nytt jobb, det är ett internt vikariat. Jag tänkte att jag förr eller senare måste våga mig på att göra annat, våga tro att jag kan ta till mig och klara av och framförallt orka med. Jag är en av fem som går till intervju så rent tekniskt har jag väl 20% chans att få det, men hur som vågade jag och det gör mig glad. Jag har fixat en elcykel via jobbet och det gör mig också glad. Den är turkos. Turkos! Den glänser och är så galet fin! Jag är förstås lite rädd att den blir historiens dyraste klädhängare, men jag hoppas använda den mer  regelbundet när vädergudarna nyktrar till och slutar busa med oss. Än så länge har den bara åkt till lokala köpcentrat och systembolaget en gång.

Under påskhelgen har jag gosat med katt, sovit jättelänge, dejtat min man med finmiddagslunch på stan och tittat på film med barnen. En bra långhelg allt som allt. Har ni haft det bra?

Hej vår!

Igår strålade solen något helt ljuvligt, fåglarna kvittrade och vinden blåste småspik – men inomhus eller i lä kunde man riktigt känna VÅR i luften. Det blev ett glas bubbel till matlagningen, bara för att jag kunde.

För några veckor sedan var vi hos psykologen på UPH och konsensus efter det mötet var att hen skulle skicka in en remiss till BUP; förutsättningen var att utreda autism men att vi kanske skulle komplettera längre fram med ADHD. Det där ”kanske” är inte så kanske direkt, men hans motivering till att göra så är att ADHD kräver en massa input från skolan, vilket autismen inte gör, och kommer han för en utredning för autism kommer ADHD att visa sig under utredningens gång ganska naturligt.

Jag var på UPH i fredags för att följa upp remissen. Då får jag höra att BUP har sett det magiska ordet ADHD och skickat tillbaka den med hänvisning till att skolan ska inkomma med en pedagogisk utredning. Det spelade ingen roll att det fanns ett ”kanske” med i brevet eller att autism är utgångspunkten. Psykologen är fly förbannad över det hela och känner att sannolikheten att skolan gör en pedagogisk utredning på en elev som funkar bra i det akademiska och presterar över målen inte är så hög. Varför skulle de, liksom? BUP skyddar sina resurser med näbbar och klor men anstränger i gengäld UPHs resurser som blir sittandes med oss i väntan på att vi ska få hjälp. UPH får dessutom lägga tid och därmed resurser på att få in oss där vi hör hemma. Med andra ord slösas deras tid, som i sin tur kunde lagts på nästa familj på turlistan. I slutändan är allt skattemedel och familjer som blir drabbade.

Maken oroade sig för att jag skulle braka av det här. Men det gör jag inte, det ligger ju på UPH att driva det nu och vår förkämpe är en arg psykolog. Vem vet hur det artar sig men just nu så andas jag ut i att någon annan gör. Jag slipper.

Jag försöker i övrigt knata på med rehabträning två gånger i veckan, det är inte så avancerat men det är styrketräning med målet att bli mer rörlig och syresätta den här stela gamla klumpen till kropp. Jag har också i dagarna börjat medicinera med HRT mot klimakteriebesvär. Det är trots allt så att med klimakteriet kommer depression, trötthet, bristande sömnkvalitet och alla möjliga andra kuliga symptom. Det KAN bero på depression orsakade av hemsituationen, men KAN faktiskt också hänga åtminstone till del på att den här tanten fyller 46 i år och har en kropp som förbereder sig för pension. Genom att skjuta till en behandling så kanske alla delar som samspelar kan få sig en skjuts till ett förbättrat mående. Mitt TSH hade gått upp också varför även Levaxinet är något justerat. Vem vet, jag kanske nån gång kan få uppleva hur det är att vakna någorlunda pigg istället för allmänt skelögd av trötthet?

Just nu i skrivande stund är barnen ute och hoppar i studsmattan, det är en fin om än något grå eftermiddag. De skrattar och har roligt. Det är stora och hans kompisar, de går ju hem efter skolan själva – är ju så stora nu!! – och jag ska snart hämta lilla. Jag har ett par timmar kvar av min arbetsdag men jag har helt ärligt noll lust att göra det jag ska. Jag har väldigt svårt att motivera mig till att göra sånt som är meningslöst och det jag håller på med nu tycker jag saknar syfte helt. Det kommer innebär en väldigt intensiv dag imorgon men det får jag leva med, haha.

Så det kan bli

Plötsligt är det måndag och sportlov och min nioåring är plötsligt en tioåring! Herregud. Han har varit tio i en hel vecka snart… vad hände? Det betyder att om tre veckor fyller maken och jag elva år som par.

I veckan som gick hade vi oxå avslutsamtal med tjejerna från familjeenheten på Soc. ”Alla” har ju gett oss rådet att kontakta dem så till slut gjorde vi ju det. Som jag skrivit om tidigare var det med andan i halsen som jag tog emot samtalet att det inkommit en orosanmälan. Men vi kravlade oss igenom obehaget med den fasta övertygelsen att det här är något vi bett om själva och det är något vi kan få hjälp av. Jag har sagt till dem hela tiden att vad jag önskar är en avlastning, en resurs som kan vara en stabil och vänlig vuxen i hans liv som ger honom lite avlastning från oss och oss en avlastning från honom  – och därtill tid över till lillfia.

Den spontana utvärderingen efter vi träffade dem sist var att de inte kan göra något för oss, det är snarast BUP vi behöver. Domen skulle däremot då levereras i veckan som gick, till dess har de skrivit ihop en sammanfattning och gått igenom det med sin arbetsledare och… vad de nu gör. Vi erbjuds en familjebehandling, dvs ”kursverksamhet” för oss som föräldrar. ”De ser att vi har massor av strategier men att det inte räcker och vi behöver bli bättre i våra roller. Resurs är däremot inte aktuellt, detligger i föräldrarollen att klara av sina barn.”

Eftersom vi har pågående samtal med UPH (vilket bör stå i deras rapport…) så har vi även föräldrainsatser via dem. Det samarbetet vill vi inte avbryta eftersom det förhoppningsvis kan leda oss till BUP sen. Vi kan inte köra två föräldrainsatser samtidigt alltså får vi helt enkelt tacka nej till vad socialen har att erbjuda. Vi har med andra ord lagt oro, magkatarr hos både vuxna och barn, arbetstid och frånvaro från skolan på… inte ett jävla skit.

Det var knappt att jag kunde genomföra resten av samtalet med dem. Man ska ju sitta där och vara trevlig, inte minst för att de genomfört sitt jobb utifrån bästa förmåga och regelverk – men jag ville bara springa därifrån. När vi kom ut ställde jag mig och bara grät. Mamma varför är du ledsen? Mamma är bara trött hjärtat, har du en kram till mig?

Det har  kommit ut ett internt vikariat på jobbet. En strategiskt inriktad roll som jag tror jag kunde gjort lysande. Precis en sån roll som jag vill ha när jag blir stor! Jag har gjort samma sak i typ 13 år och är faktiskt ruggigt bra på det. Jag älskar verkligen mitt jobb, men tänker samtidigt att jag nog ändå inte vill göra det livet ut. Den där rollen hade varit perfekt! Men när jag sitter på toa och inte kommer mig för att resa på mig för att det känns övermäktigt inser jag att en ny roll med en mängd nya… ja… allt… är inte möjligt för mig nu. Jag mailade chefen i fråga och skrev att det är lite skumt att höra av sig för att säga att man inte ska söka, men jag vill verkligen att hen ska veta att jag är intresserad. Det kanske kommer upp andra saker? Under tiden väntar min egen rehabträning, jag har äntligen lyckats boka in några successiva tider, jag har bokat in rehabträning för sonen som behöver röra på sin alltmer fluffiga kropp, maken har årskontroll för hjärtat här under våren och lilla ska ha utvecklingssamtal. Allt känns helt ärligt övermäktigt, men vissa saker kan inte skjutas på. Annat får väl stå åt sidan då. Jag får meddelanden jag inte svarar på. Jag gör det jag ska men inte mycket mer. Jag märker att jag sjunker tillbaka i utvecklingen. Det är väl sånt man får räkna med, att det går upp och ner. Det mentala såväl som fysiska batteriet fylls på och töms ut lite allteftersom. Ger man det tillräckligt med tid fylls det på snabbare än det töms, men nu ligger jag väl i vågskålen med ett nollsummespel.

Ja det var ju munternt. Helgen har haft några rediga explosioner som får alla att må röv. Men om vi bortser från dem har helgen varit jättefin! Familjekalas för sonen, myskväll med mello med honom medans lilla sov över hos en kompis. Win-win och win. 

Hoppas ni har det bra!

Hav förtröstan!

Igår åt jag lunch på lokala susherian och blev tilltalad av en äldre herre som sökte kontakt över sin dagliga och stillsamma öl. Kontakten gick ut på ”tror Damen på evolution?” för det ”står sanningen i Bibeln, det vill säga att Gud skapade Adam och Eva. Darwin hade inga belägg, eller vad säger Damen?”. Min inre femåring ville tala om för honom att den där ölen kanske inte är helt appropriate om man ska predika sanningen i bibeln och att enligt Gamla Testamentet skulle vi nog alla stenas på grund av en eller annan anledning. Men det kändes onödigt att gå i polemik med en gammal knasboll som bara sökte lite kontakt. Det tog mig ett antal försök att få honom att förstå att jag verkligen inte ville prata utan lyssna på min bok och äta min mat innan nästa möte. 

Något som jag ändå avundats alla troende under årens lopp är att det tenderar att finnas en förtröstan. Hen gör det kanske jävligt svårt för oss längs vägen, men Gud löser, Gud tar hand om, Gud har en plan. Jag har aldrig haft den Tron men jag har alltid haft en övertygelse om att allt löser sig, det blir bättre. Det måste det ju, eller hur?

Men nu har jag tappat förtröstan. Det är liksom det deppigaste med senaste halvåret nånting. Jag tror inte att det kommer bli bättre. Det här är vår gårdag, vår vardag och vår framtid, med utbrott, förtvivlan, samtal och bråk. Maken mår sunk, jag mår sunk och barnen mår sunk. Yay. Vi har i alla fall genomfört utredningen hos familjestödjarna på soc nu. Deras spontana utvärdering är att de inte är rätt instans för att hjälpa oss. Vi har inte fått slutgiltig bedömning ännu, men det lät inte på dem som att de har något att ge utan att vi måste komma in på BUP. Även om BUP är vårt slutmål så blir jag förvånad, varför hänvisar alla till soc om de inte kan göra något? Var är alla de där resurserna man pratar om att soc har att bidra med?

Julledigheten som var allmänt vedervärdig rundades av med influensa och nu magsjuka. Det känns som att året börjar på topp haha. Ekonomin nästa månad kommer inte räcka till räkningarna riktigt eftersom ränteomläggningen möter århundradets lägsta lön. Det är dyrt att ha varit sjukskriven. Ändå har jag gått upp till 100% nu får att få igång ekonomin till något vettigt igen, dock görs ju sjuklöneavdrag månaden efter.

I sedvanlig ordning är jag alltså mest gnällig, det är därför jag sällan skriver numer. Vem orkar, liksom?

Det som ändå är positivt är att jag har köpt jättefina tofflor på rean från Moheda som gosar med mina fötter på daglig basis. Tänk att filtad ull kunde vara ren lycka? Jag ”porrsurfar” vackra klänningar och smycken och njuter av att drömma. När badrummet är sanerat igen ska jag ta ett långt bad och ett glas vin, men det får dröja ytterligare några dagar tills vi vet att hela familjen gjort sin runda med att kela med toalettstolen. Mycket kelande här alltså.

Hoppas ni har någon eller något att kela med där ute också! Det gör trots allt livet lite mysigare, oavsett om föremålet för kel är en kudde eller en person. Toastolen rekommenderar jag dock inte, den är lite känslokall.

Kaffemoster

Jag har återuppväckt en liten uns av mitt sociala liv. Sånt som händer när orken smyger tillbaka antar jag?

Senaste veckan har jag haft – hör och häpna – TRE kaffedejter hemma hos grannar. Det är väldigt oavancerat och i mysbyxor, men ändå social interaktion utanför hemmet.

Vi upptäckte apropå kaffe – dvs kök – dvs matintag – dvs matbord (japp! logisk övergång) att Ikea hade familyrabatt på köksbord till och med igår 19/11. Så vi beställde hastigt och lustigt ett nytt bord!

Vi har pratat länge om att det vi har inte riktigt funkar men vi har inte hittat en ersättare som motsvarar behoven. Vårt kök är inte så stort och vi har räknat ut att antingen hittar vi ett köksbord som är 75-80 cm djupt eller så köper vi en snygg träskiva av något slag och sätter ben på. Det här bordet är 80 och jag tror benhårt på det även om maken kanske är något mer skeptisk. Eftersom vi beställt på en bild så är det dessutom möjligt att vi inte gillar det IRL men är det så har vi inte förlorat något, det är ju lätt att returnera.

Vi ska på sonens önskan ha julen hos oss i år. Första gången på en evighet och det kräver lite eftertanke. När klanen är samlad är det 11 pers som ska sitta, ha tallrikar och bestick och så vidare. Vi måste planera! För en gångs skull känns hela julpaketet inte som en sten på axlarna, snarare mer som en mindre sandsäck. Överkomligt. Vi har dock lite att ta tag i inför. Som sagt. Och en helvetes massa att rensa ut…

Vilopaus

Som jag nämnt tidigare har jag haft rejäla problem med sömnen ett tag. Jag har hela tiden tänkt att det är insättningssymptom och det ska ju väntas ut. Men till slut kände jag att det GÅR inte längre och bokade tid hos vårdcentralen för att få insomningstabletter. I väntan på läkartiden gav jag även upp försöken att vänta ut tabletterna och gick till apoteket med syfte att hämta ut en ny omgång tabletter med ”rätt” tillverkare.

Ganska omgående med tablettbytet är de hemskaste sömnproblemen borta. Alltså vilken skillnad. Men jag är fortfarande ett vrak. Jag satt i onsdags morse och bara grät på sängkanten av trötthet istället för att valla barnen.

I torsdags när jag pratade med läkaren bröt jag ihop. Jag berättade för honom att jag behöver få gå ner i arbetstid under en period för att vila och få tid för rörelse. Jag hade en förväntan på kanske 2 timmars förkortad dag för att kunna ta en promenad och vilopaus innan hämtning. Men utöver att banna mig för att jag väntat för länge med att höra av mig om sömnproblemen så gav han på rak arm en sjukskrivning på två veckor heltid, sen två veckor på halvtid.

Som du märker JVJK är min tröskel att sjukskriva dig inte särkilt hög. Du behöver det här.

Jag bad oxå om hjälp att komma i kontakt med en fysioterapeut eller dyl som kan hjälpa mig med just rörelse. Jag behöver komma igång men gör det inte själv. Jag som är lat och svårstartad från början har sjunkit ner så långt att även en promenad till min lokala Ica – hela fem minuter bort – ibland känns oöverstiglig. Jag minns helt ärligt inte vad vi kom överens om men jag uppfattade det som att jag kommer få en remiss till något som heter Sportrehab…? Minnet är lite luddigt där.

Så bra han är att ha att göra med. Som han sa första gången vi träffades – du håller alla andra om ryggen så vårt jobb är att hålla dig om ryggen.

Så här ligger jag nu. I soffan med min goa tyngdfilt. Barnen är i skolan och maken jobbar. Jag försöker ta fokus på vila men samtidigt har jag stränga order från läkaren att inte sova dagtid – jag måste få ordning på sömncyklerna.

Så jag har målat naglarna. Igen. Jag har bäddat sängarna. Jag har tagit en promenad. Jag har ätit frukost och försöker att inte fokusera på lunch för mycket, dvs inte sysselsättningsäta. Jag försöker att inte kolla av jobbmailen. Den här veckan har jag en hel hoper möten inbokade men min chef har tagit över ansvaret för att styra upp allt sånt. Hon är en verklig klippa och stöttar upp på alla rätta sätt så jag vet att hon eller någon hon lämnat över till har stenkoll.

Mitt ”fniss” i allt det här är att jag har ett projekt inbokat med en internkund som jag verkligen inte tyckt om samarbetet med. I måndags för en vecka sedan bollade jag med mina närmsta kollegor om detta och vi skojade om ”vad händer om du blir sjuk, man kanske skulle sjukanmäla kidsen hö hö”. Bara 🐛 förstås. Självklart gör ingen av oss någon sådan manöver. Att jag sedan faktiskt blir sjukskriven känns som en ödets ironi. Men jag slapp mötet idag förstås 🤣

Så. Dagens färg;

Kontakt – orosanmälan

Jag har sovit minimalt inatt, mellan sertrasnarken och stökiga barn har jag haft uppvak på nästan 3 timmar sammanhängande. Jag är ett jävla vrak. Men jag har sett glad ut och försökt sköta jobb och sociala relationer. Ikväll är det halloween och barnen är ordentligt uppspelta så jag försöker runda av jobbdagen, planera för hämtning av barn och förbereda halloweenpyntande.

Då.

Då ringer man ”hej, vi har fått in en orosanmälan”. Ja alltså det är ju BUM-läkarens brev som inkommit och när någon annan skickar reggas det som en orosanmälan. Hade jag ringt själv hade det reggats som en ansökan. Juridiskt kan man inte göra en ansökan åt någon annan. Jag fattar. Handläggaren läste upp brevet som dr Bäst skickat in och det är absolut inget konstigt i det men faaaan att hela magen knyter sig. Jävlasocialtjänst har liksom inga bra vibbar, framförallt när det känns som att saker inte funkar hemma. Hur kommer de bedöma oss? Hur kommer de döma oss? Vad kan de egentligen hjälpa oss med? Hur påverkas barnen?

Det är här ju bra. Egentligen. Men själen och magen knottrar sig av ”orosanmälan”. Jag tappade ångan fullständigt. Hon vill prata med maken också och jag sa att det här är ingen bra dag för sånt. Verkligen inte. Mellan stressa till och från jobb, sömnbrist som han också lider av och det allmänna stöket kan vi inte lägga på den oron. Inte idag. Jag vill fan inte imorgon heller, men det må vara hänt.

Nåja, ett steg framåt och sådär.

Sköna grön…host…gråa tisdag

Nämen hej på er! Ute viner vinden och vätan och inne viner just nu gapskratt. Sonen är hemma idag och är på jättegott humör, han får tid av oss och närhet och mår just nu rätt bra. Imorse var vi på Barn- och ungdomsmedicin för den årliga uppföljningen av celiakin. Doktor Bäst vägde, mätte, klämde och lyssnade. Sen skickade hon ut honom så att vi fick prata ifred en stund.

Det är ju helt klart så att hans viktuppgång oroar, det är nästan så man ser honom svälla i realtid och nog för att vi behöver lägga om kosten hemma men SÅ illa äter vi inte. Hon säger att han ännu inte trillat över i epitetet ”fetma” men att beteendet behöver brytas och därmed kommer hon remittera oss till rehab på Eriksberg. De ska tydligen ha ett par riktiga stjärnor där ”för det ni behöver nu är handfast hjälp”. Precis. Hon fattar. Ge oss inte mer översiktliga käcka tips eller kurser utan handfast handledning Gör Så Här. Punkt. 

Hon ansåg också att vi inte skulle ta några prover idag. Sonen är otroligt stickrädd och eftersom så mycket av hans liv handlar om att känna sig misslyckad ville hon inte att det här besöket skulle spä på det. Han hade ställt in sig på att åtminstone försöka, men vi vet ju att risken är stor att det blir pannkaka och stress för honom utan att sticket går att genomföra.

Det tredje vi avhandlade är vår hemsituation. Hon säger att hon ser att vi är i nöd och verkligen behöver hjälp. Hennes rekommendation är att blanda in socialtjänstens familjeenhet och se vad de kan hjälpa oss med. För att inte behöva lägga det på mina axlar (också) skriver hon ett brev till dem och ber att vi ska bli kontaktade. Vid det laget satt jag bara och grät. Jag är så trött, så trött på att vara trött och så trött på att vara ledsen. Som hon säger skulle en eventuell diagnos inte ändra på något i vår vardag ändå. Jag har nog skrivit det tidigare här att jag är väl medveten om att jag målar upp BUP som en räddande ängel på en vit springare och så funkar det förstås inte. Jag bara vill komma nånstans.

Vi har ju fått en kallelse till UPH nu i alla fall. Om ett par veckor ska vi dit och se vad det besöket kan ge för insikt eller väg framåt.

Sonen fick stanna hemma resten av dagen idag. Han mår ju bra, men de här besöken är väldigt stressande för honom. Även om sticket uteblev var han spak efter i och med hur mycket han hade spänt sig inför det innan. Jag såg ingen anledning att tvinga iväg honom. Den jäkla celiakin har liksom bara en fördel för honom och det är stickpresent (som han fick ändå idag) och att en gång om året få en ledig dag.

Mina Sertralin fortsätter störa ut sömnen och jag är så trött att jag mår illa och inte kan räta ordentligt på kroppen. Jag har ett möte nu om ett par minuter där jag förväntas le och ösa energi. Efter det ska jag fortsätta nöta geografi med sonen. Han har prov imorgon på Sveriges landskap och större städer. Han har gått från att säga att jag kan inte, jag är värdelös!! till att inse att han faktiskt kan hur mycket som helst när vi väl börjat titta på det. Jag gör som min mamma lärde mig en gång i världen, hänger upp kunskap på ankare. Gärna lite tramsiga sådana. Storsjön ser ut som ett ”paket” så jag kallade den snoppsjön. Klasskamraten kommer från Gävle och det ligger i Gästrikland – det visste han – så om man ska hälsa på henne och vinka från gränsen, var står man då? Jo i HÄLSingland. Landskapet man ångrade att man flyttade till? Ångermanland. Landskapet alla vintervita svenskar bor i? Blekinge. Vilka sjöar har Ä gemensamt? Vänern, Vättern, Hjälmaren och Mälaren. Se där – massor av Ä. Och sen är man färdig med allihop och tar KLARälven. Och Så Vidare. Vi har skrattat jättemycket och ungen kan dra både landskap och vattendrag utan nån som helst hicka. Städerna är lite motiga. Nyköping är en särdeles onödig kunskap tydligen 😉

Sov så gott hörni! 

Hälsningar från JVJK

Hösten är kommen

Ja men livet går ju framåt. Med hösten kommer mörkare himmel och helt klart mörkare inomhusklimat också. Makens medicin reagerar på det den matas med och hade vi haft en positiv tillvaro hade den kunna ge honom ett positivt lyft. Tyvärr eskalerar utmaningarna med sonen och därmed matas maken med negativ energi och… ja… han reagerar ju därefter. Mår därefter.

Stora har det successivt tuffare i skolan. Dels är det den sociala biten som jag nämnt tidigare. Han säger att han är en värdelös unge som bara blir argoch att hans klasskamrater inte förstår eller tycker om honom. Han har ytterst lite social interaktion på dagarna, går ensam i korridorerna och känner sig misslyckad och ensam. Fritids som ändå är en positiv miljö för honom vill han inte gå till alls längre, hans flyktbehov är så galet stort att så fort skolan slutar vill han hem. Vi har en daglig fight om det och om att gå till skolan alls. Problemet är att när han kommer hem så rasar han, det är bråk och ologiska utbrott – vilket gör att vi inte kan jobba. Maken som sliter som det är med att försöka de ytterst låga mål som är satta på honom fixar det inte. I skolan ställs också högre krav på egenstudier och ansträngning, vilket inte funkar här hemma riktigt. Han vägrar befatta sig med skolarbete utanför skoltid Han vill låtsas som att skolan över huvud taget inte existerar. Min smarta unge som är så van att bara läsa allt en gång fallerar stenhårt i SO-ämnena där man faktiskt behöver sätta sig och nöta in ”alla floder i landskap X”. Svintråkigt, javisst, och sånt man kan förtränga som 45-åring. Men som nioåring blir utfallet 0 av 20 på läxförhöret och ett ytterligare lager i känslan av allmänt misslyckande.

Skolan försöker steppa upp. Vi har haft möte med elevhälsoteamet och kuratorn har inlett samtal med honom. UPH har hört av sig med en kallelse. Så kanske att vi kommer framåt ett myrsteg eller två. Men som psykologen på EHT sa – vad ger det ungen egentligen att få en diagnos? Han kommer få bekräftat att han är fel och att det är nåt annorlunda. Jag förstår verkligen vad hon menar och är faktiskt tacksam för hennes perspektiv, men ändå. Jag lever liksom på hoppet att en utredning på något sätt kommer vara min riddare på en vit häst som ger lättnad i vardagen.

Jag har lagt ner kören. Jag orkar inte bry mig. Maken är helt förtvivlad men jag vill fan inte. Jag har tappat lusten att sjunga och när jag ser låtarna och försöker lyssna in mig blir jag bara stressad av obehag. Stora som gått på parkour har bokat av mer än han gått den här terminen så nu ger vi upp och skiter i resten av terminen samt avbokar kommande. Det innebär nästan 1800 kronor i putten.  Vår unge som mer och mer ser ut som en badboll behöver innerligt rörelsen men jag är inte gjord av pengar och 1800 kronor kan jag göra något roligare för. 

Men på den positiva sidan har jag haft lönesamtal med min chef angående årets revision. Siffran i sig är inte så imponerande, men den åtföljdes av väldigt fin och positiv feedback på hur jag sköter mitt jobb och hur jag är som kollega. Jag blir uppriktigt glad över att ha uppskattningen på jobbet, att ha en så positiv miljö att förhålla mig till hjälper att orka med hemma. En annan positiv sak är att min kompis man blev sjuk. Det är inte ens nästan positivt att han blev dålig – däremot så är det positivt att hon ringde mig. ”Snälla kom”. Det var MIG hon ville ha där. Jag är någons förstaval och det är ju faktiskt en underbar känsla.