Category Archives: donator

Vill ändå berätta…

Standard

Först – tack alla ni för stöd och kramar!!

Det har betytt så hemskt mycket att veta att ni finns där…

varning för långt inlägg;

Idag har jag ont i hjärtat och ont i magen – framförallt då i tarmarna. (Men det är väl inte så konstigt, har inte direkt varit snäll mot magen i det senaste.) Men idag, för det mesta, är jag rätt så lugn. Jag har lekt lite struts. Varit på IKEA med syster och letat drömmar till den där nya lägenheten som jag hoppas på!! Jag vill inte känna efter. Läste precis FCs fina inlägg och kände att däääär var tårarna på väg. Så den sidan stängde jag ner rätt så fort 😉 Ni förstår vilken nivå det ligger på! Jag har gråtit tills jag nästan kräkts, bokstavligt talat, och idag har jag inte lust med mer.

Men hur det än gick så vill jag berätta lite om Aagardklinik – de tog nämligen så vansinnigt väl hand om mig! Kanske gör de så med alla, kanske var det för att jag kom dit ensam, kanske för att jag var förstagångare? Men oavsett…

Jag har ju hört en massa skräckhistorier om smärtsamma ÄP där man knappt hinner dra av byxorna innan man får gå ut genom dörren igen. (Och visst var det så att när jag träffade doktorn för första gången i fredags så låg jag i stolen inom en minut från det att vi skakade hand 😉 )

Nåh, jag kom dit 8.00 på morgonen, hade tid 8.15. Det dröjde dock till nästan kvart i nio innan jag blev hämtad. Då blev jag förd till ett litet rum där jag fick dra av byxorna för att istället svepa in mig i ett frottélakan. Blev uppmanad att lägga mig en stund på den supersköna dagbädden och slappna av.

In till doktorn, upp och hoppa i stolen. Fortfarande lakanet över mig så att jag kände mig skyddad och inte behövde frysa. Doktorn satte en nål i handen just-in-case jag skulle behöva morfinet. Bio-teknikern och sköterskan kom fram och hälsade. Lustigt att skaka hand med en leende kvinna som approachar förbi mina bara… eehh… ja.

Upp med VUL staven, och så började han böka. Jag trodde faktiskt att han fortfarande höll på att lägga lokalbedövningen när jag insåg att han var mitt i att tömma follikel nummer två! Trean på vänster sida låg i utkanten av området så den sved rejält, men i bemärkelsen ajajAJJJ inte gemigmorfinjagdör. Smärtan skrämde mig lite så att jag spände mig rejält. Därmed blev högersidan lätt mer obehaglig, men fortfarande på en helt hanterbar nivå. I bakgrunden hojtade teknikern till varje gång hon hittade ett ägg. Under tiden höll sköterskan mig i handen, stilla och rolig nu!

Alltså: hela ÄP utan en droppe morfin. 

Tillbaka till rummet, med hjälp av sköterskan som höll mig i armen utifall att jag bestämde mig för att dimpa i golvet.

Jette, klinikföreståndaren, kom efter en stund och pratade med mig. Satt väl tio minuter, frågade hur det hade gått och bytte tankar om vädret och om svensk fertilitetsvård. Hon hade med sig saft och lite knäckebröd. Sen kom doktorn, klappade mig på handen och berättade att jag hade klarat mig flott. Jag sa tackdesamma 😀 Han såg lite förvånad ut! Därefter kom teknikerna. De förklarade hela processen från ägg i petriskål till vilka delmoment på vägen till vilka resultat de förväntade sig att se vid olika tidpunkter. De frågade oxå om donator; jag bad att få någon som är lång, som är snäll och gillar hundvalpar. De skrattade och sa att njaaaa så mycket information har de ju inte om donatorn… *fniss* Kan förresten tillägga att bioteknikern var sååå bekymrad över att jag inte hade helt klart vart jag skulle sova den natten ”I have a guestroom if you need”. Säger ju det – omsorg!! 

Efter ungefär en timma? En och en skvätt? I den där behagliga sängen var allting till slut klart och jag kunde klä på mig och gå därifrån. Jag visste att de skulle ringa på morgonen – inte det där fasade samtalet ”ringer vi så är det med dåliga besked” utan ”vi ringer oavsett så du får en update”. Men visst, jag var inte lugn, varken på natten eller på morgonen. 

Det som är positivt med beskedet är att det kanske förklarar mina sju missar? Om skalen är för hårda? Om äggkvaliteten fortfarande är bra, så kanske en ICSI kan vara en ”enkel” lösning. Men vi får se. Ska maila kliniken imorgon. Vad skönt om något kunde vara enkelt för en gångs skull!

kram på er!

Annonser

Apropå storkar

Standard


Eller kanske snarare, donatorer.

Vid insemination kan man välja anonym eller öppen donation. Skillnaden är huruvida barnet vid 18 års ålder kan få tillgång till sin donator. En öppen donator förbinder sig att träffa barnet – en gång. En anonym donator kommer man egentligen aldrig veta mer om än att han är x cm lång, med x färg på ögon och hår. Möjligen vet man också vilken utbildning de har. Om jag fattat det hela rätt kan man i vissa fall få tag i en s k extended profile, men om det gäller både öppen och anonym har jag inte koll på ännu.

Representanten från storken berättade att det är män runt 25 i ålder, ofta akademiker, som donerar. För att accepteras som donator går de igenom allehanda tester, inte minst för att ta reda på hur deras simmare mår, och deras sjukdomshistoria kontrolleras så långt bak som fyra generationer. Egentligen är dessa män alltså friskare än genomsnittsmannen. Av alla som vill bli donatorer så är det endast 10% som accepteras. Och de gör det knappast för att bli rika. Runt 500 kr per…eeeh… leverans. Det finns dessutom en gräns för hur många konstaterade barn som tillåts.

Frågan är då; öppen kontra anonym.

Jättesvårt!!


Jag inser att det viktiga är att kunna stå inför sitt barn 18 år längre fram och försvara sitt val. För frågan kommer komma ”varför”; Varför valde man det ena eller andra? Varför valde man det här sättet att göra barn på? Varför.

Min stora rädsla är att stå inför ett barn som säger ”bara han träffar MIG så kommer allt bli annorlunda. Han kommer att vilja vara MIN pappa. Jag vet att han bara är donator till x andra, men JAG kommer vara annorlunda…” För en donator kommer aldrig, kan aldrig, bli en pappa, någonsin.