Månadsarkiv: februari 2014

Oj, är det fredag?

Standard

Här går dagarna. Eller nej, de springer på som en dopad Carl Lewis i en OS final! Jag har inte stenkoll direkt.

Bortsett från de tre senaste dagarna har lilla Klumpen vilat ett minimum av två timmar mellan måltiderna. Men i onsdags (tisdags?) var det som om han fick sputt – han skulle äta non stop! Efter 2.5 timmar frukost var han fortfarande inte nöjd, han skrek förtvivlat och mina tårar bara rann. Vid det laget FINNS ju inget åt honom att äta… Men efter en pepptalk från mor så lät jag honom tjuta i sängen medans jag duschade av mig gråten och tog på mig kläderna så att vi kunde gå ut på promenad.

Solen strålade och fötterna ledde mig till BVC där vår ”tant” tursamt nog både var närvarande och tillgänglig. Hon påminde mig om tillmatning – som vi ju förberett för att kunna göra, men som jag i dimman totalt förträngt. Hon sa oxå att han kanske trillat in i en period där han är lite extra hungrig. Han har ju äntligen gått upp duktigt i vikt! Efter det samtalet kände jag mig helt lugn igen och vi fortsatte knata runt området i nästan två timmar!!

Sen dess har vi fått petat i honom en eller två skvättar á ca 50 ml på kvällstid.

Brösten är igång i alla fall, båda två. Av och till svider de litegranna inuti, alltså inte i vårtan, på ett märkligt sätt. Är det nåt som ni känner igen?

Utöver det… hmm… Tog med lillprinsen till jobbet och träffade både kollegor och nya chefen. Det var jätteroligt att få komma dit minus tretton kilo plus en sötnos – sist de såg mig och sista tiden de såg mig var jag osminkad och rullade fram som en överlastad atlantångare i tung sjö. Not so hot.

De oooooade och aaaade som de väluppfostrade människor med god smak som de är *fniss* Klumpen var mest upptagen med att vara hungrig så han brydde sig inte så mycket.

Idag är det nästan helg. Vi ska fika med två femmismammor och jag ser väldigt mycket fram emot det! Den ena av dem hade jag bokat fikadejt med för tre veckor sen, men började ju med värkar istället…

Nåja. Puss på er!!!

Edit; det här glömde jag visst trycka iväg.

Bebisliv

Standard

Dagarna går. Vi äter, kramas, byter blöjor, sover – och börjar om från början igen. Mysigaste stunden är när matkoman slår till och utslagen bebis slocknar på mitt bröst. Det är en sån känsla av absolut trygghet och förnöjelse som han utstrålar, och det känns helt fantastiskt att veta att han får det hos mig. Mig. Lika mycket som det var svårt med amningen de första dagarna, lika naturligt känns det nu när hans lilla mun jobbar – ibland med hjälp av hela kroppen. Det är nästan en känsla av deja vú, ibland undrar jag om jag gjort det här i ett tidigare liv…

Han börjar vakna till mer nu, så att vi kan umgås med honom och se hans vackra blå ögon. Han upptäcker nya ljud och övar på att utföra dem. Han söker efter oss med blicken när vi pratar med honom. Han visar tydliga preferenser. Bättre mammas bröst än pappas (att sova på alltså), hellre pappas knä än mammas. Pappas lillfinger som napp är världsbäst. Mammas lillfinger spottas ut åtföljt av förtvivlade protester. Blöjbyte med pappa är en tid för joller, mys och prat. Blöjbyte med mamma kan på sin höjd generera lite joller, men lika gärna illtjut. Ibland signalerar han hungrig fågelunge men vill egentligen bara ha något att suga på. Andra gånger är det inte fingret i munnen han vill ha trots allt, utan ett finger i ett fast grepp i handen, helst tryckt mot kinden…

Men hur som är han lätt att göra nöjd, han är än så länge tydlig med vad han vill och lätt att tillfredsställa – så några långa skriksessioner har vi inte här. (Än). För det mesta är bebis mätt, nöjd och i någons kram eller i nästet som farmor sydde.

På måndag planerar min fina man att återgå i tjänst.

Då blir det klumpen och jag.

Amning, bebisbubbla och tacksamhet

Standard

Det är matdax, klumpen väcker oss med ett försiktigt joller som långsamt växer i styrka. Men så snart jag får upp honom till bröstet suger han sig fast som en liten igel och jag kan lämna över processen till honom. Det enda jag behöver göra är att väcka honom då och då, vår kille sover gärna vid matbordet…

Stort tack för alla era tankar kring amningen!!! Jag satt här med aldrig sinande kranar till ögon och kände mig så otroligt förtvivlad över mitt osamarbetsvilliga vänstra bröst. Jag kände mig framförallt lurad, vi hade ju fått det att funka!! Men era kommentarer hjälpte mig att komma till ro och det var sanslöst skönt. Jag bestämde mig för att sluta vara ledsen och amma på. Och det funkar! Nog för att vänster ÄR lite tröttare, men han går upp i vikt så svälta gör han inte!!

Så tack, jättetack ❤

Dagarna flyter ihop här. Vi äter, bajsar, sover. Dagarna tar slut fortare än vad jag hinner med, så inläggstankarna samlas på hög och dammar lite istället för att hamna på pränt.

Vi har varit ute några ärenden – vi åt tex billig frukost på Ikea på måndag morgon. Härligt att komma ut!! (För den som undrar; BVC säger att det är fine att gå ut bland folk sådär, men att vi ska ta typ en måndag morgon snarare än en helg t ex och se till att ingen dyker ner i vagnen)

Vi har hunnit med två besök hos BVC, vår tant I är hur go' som helst och vi är jättenöjda. Klumpen går äntligen upp i vikt – och jag ner. Jag har tappat tio kilo hittills, så nu har jag tio kvar. Lär väl vara de som bitit sig fast…

Det är väldigt väldigt och väldigt skönt att ha fått tillbaka min kropp. Inget illamående som styr, ingen otymplighet. Jag är inte längre beroende av min fina man för att komma ur sängen/ta på mig skor/osv osv. Skönt, skönt, skönt. Vår son är det bästa som har hänt mig men graviditet är inget för mig…

Näh nu verkar det som att klumpen somnat om. Tror jag ska sikta på detsamma, vi ska trots alt upp igen om några få timmar. Han brukar (hittills!) sova gott mellan sittningarna, men inte alltid. Det är nog bäst att passa på!

Kram

Amning igen. Förstår inte :(

Standard

Jag åkte hem från BB med två bröst. Bebis hade äntligen fattat att båda gick att äta ifrån och jag producerade tillräckligt mycket för att bråda brösten skulle spontanläcka när andra bröstet ammades eller när bebis så mycket som pep till.

Ett och ett halvt dygn senare hade jag plötsligt bara ett. Vänster bröst är en lös påse som visserligen ger yttepytte mjölk, men jag hittar inga mjölkgångar längre. Högerbröst var i gengäld stenhårt, varmt och värkte. Jag pumpade fem minuter med lilla handpumpen och höger gav 40 ml (!) medans en kvart på vänster gav knappt tio.

Jag har ringt BB och de säger ”fortsätt försök stimulera”. Men vad fan hände? Det funkade ju, och så dog det bara? Går det så jävla fort?

Känner mig skitledsen och har gråtit massor – som om det skulle hjälpa… Jag lägger honom till vänster varje amning och jag försöker att pumpa men det känns inte lönt. För att göra det hela roligare så är plötsligt höger bröst oxå mjukare. Inte som på vänster men en jävla skillnad från igår förmiddags.

Vad gör jag nu?

Nu går strax vattnet…

Standard

Det är svårt att tänka sig men för en vecka sen vid just den här tiden låg jag mitt i en värk och inväntade ovetandes ett plopp och ett plask.

Jösses.

När klumpen kom ut hade han ett kraftigt hematom på hjässan. Hans lilla kropp klarade inte av att bryta ner det och samtidigt ta hand om bilirubinet* vilket gjorde att vi vaknade på lördag morgon med en gul bebis. Han fick helt enkelt gulsot.

Med gulhet kommer trötthet så det var ett sjuhelsickes sjå att få i honom mat och ersättning med jämna mellanrum. Vi var kanske inte då oroliga eftersom personalen inte tog det så hårt samt att det aldrig nådde nivån som kräver en yttre insats – men att ha en ickeresponsiv bebis ett helt dygn var inte kul…

Det tog till tisdag innan vi blev hemsläppta. Så inatt sov vi för första gången som en familj tillsammmans i en och samma säng. På hemmaplan.

Vi är otroligt tacksamma för att vi fick möjligheten att stanna kvar så länge. Förutom tryggheten i att ha superkoll på klumpen både gul- och viktmässigt så fick vi fruktansvärt mycket hjälp av en hord engagerade, varma och vänliga barnmorskor och undersköterskor.

Vi behövde hjälp med att få till amning och övergång till ändrade hormonnivåer – helst samtidigt som kroppen skrek TRÖÖÖÖÖTTTTT. De ställde upp med precis allt! Från praktisk handledning till att ta bebis några timmar på natten så vi fick sova. Det gjordes medelst leenden, skratt och fast hand.

Min fina man fick ju dessutom en trött och hormonig JVJK på halsen; På söndagsmorgonen vid frukosten kom vi ut till frukosten och upptäckte att polarbrödet var slut.

Jag som var ju var jättehungrig hällde upp en kopp kaffe, tog en klunk, och rusade in till rummet, la mig på sängen och grät tröstlöst. Jag ville väl tro att det var oro över barnet, men ärligt talat så var det brödet. Och det visste jag.

Det är då man vet att man är normal 😉

Avslutningsvis vill jag presentera er för en ny bekantskap – ett tortyrinstrument kallat bröstpump. Har två saker att säga; aj och usch. Och förresten – aj igen. Framförallt när jag satt parkopplad, dvs båda brösten samtidigt…

20140213-001005.jpg

* Bilirubin är en avfallsprodukt som bildas när den hemgrupp som finns i röda blodkroppars hemoglobin bryts ner. Wikipedia Som jag förstår det blir alla bebisar lite gula. Somliga mer än andra och då blir det gulsot.

Tre dygn, är det allt?

Standard

0334, söndag. För ett par minuter sedan firade du ditt tredje dygn och påbörjade ditt fjärde.

Är det inte mer?

På den tiden har vi kramats och gosat. Legat och sovit mage mot mage. Kämpat med bröstkontakt. Sett dig bli stucken av elaka barnmorskor som ska kolla hur du mår… Sett dig bli beundrad av barnmorskor som med glädje sätter sig och myser en stund.

Gårdagen var jobbig.

Du sov dig igenom dagen, var slö och hängig. Det gick knappt att väcka dig för att äta. Du reagerade på tilltal men somnade hellre om. Till slut låg jag på sängen med tårar överallt, för bröstet kan jag ju kämpa både med och mot. Men hur gör jag när du inte vaknar???

Beslut fattades om tillmatning och infektionsprover är tagna.

Här på natten har du äntligen skrikit, ätit, njutit och sovit. Just nu ligger du i landstingets plastbalja och vrider dig lite. Vi håller handen av och till men matkoman har tagit över och du sover. Bredvid dig finns två enormt lättade föräldrar…

Tre dygn. Är det allt? Har du inte alltid funnits?

Välkommen till nästa dag du älskade!

Det där med amning

Standard

Jag har två bröst. Visste ni det? Det har tydligen de flesta, har jag hört.

Klumpen och mitt ena bröst kommer fantastiskt bra överens! Det har de gjort ända sen första stund.

Men jag har som sagt två bröst, dvs ett till. Och det där andra är vi inte så imponerade av, nähäserru. Vi har fått massor av hjälp – och imorse lyckades vi verkligen! Men nu till lunch? Mjae då vill lillfisen hellre sova. Han har ju förstås gått ner i vikt. Mer än vad jag skulle vilja men det ligger inom rätt intervall fortfarande. Men ordern att äta hade onekligen gått bättre om han varit lite mer engagerad…

—- lite senare —-

Doktorn har varit här och tittat till honom och bedömt att han behöver tillmatning, så efter varje mål framöver så ska här muggas lite oxå. Så skönt att vara övervakad!

Vi har redan provat. 15 ml extra är ipetade i lilla magen och nu sover han som en stock. Snart kommer mormor och morfar förbi, mysigt!!

Medans vi väntar njuter sambagrodan och jag av lite närkontakt och barnafadern tittar avundsjukt på ❤

20140208-142938.jpg

Tack!!! Tankar från BB och min förlossning

Standard

Först och främst – stort tack till alla ni som hört av er! Via bloggen, mailen, sms och Facebook. Ni är fantastiska och jag känner mig oerhört bortskämd ❤

Jag ligger i min säng här på BB och lyssnar på ljuden som min son (!!!) ger ifrån sig när han sover. Amatör som jag är vet jag inte om det är drömljud eller på väg att vakna ljud. Men det ger sig. Och framförallt är det väldigt mysigt! Jag kan inte fatta att jag är gör. Äntligen. Efter all denna tid.

Hur vi hamnade här? Det här blir nog långt, jag vill försöka minnas allt.

Som jag skrev hade jag ju för(?)värkar hela onsdag fm som blandade riktigt smärtsamma med lite lagom ajaj. Från två-nånting tog det en paus och de kom mer sällan.

Lagom till att min fina man kom hem vid sextiden började det igen. Fortfarande inte så tätt, kanske var 8e minut? Men de gjorde alla jävligt ont. Under dagen hade jag kontakt med förlossningen och de sa ju som väntat "två panodil, ta ett bad, vänta". Runt halv elva-ish stoppade min man ner mig i badkaret och visst var det lite lättare men jag tröttnade efter en halvtimma max.

När jag reste mig kom en bit av vad jag antar var slemproppen.

Jag vacklade ut till soffan och hann inte mer än lägga mig innan det kom en värk. Mitt under värken kände jag ett väldigt lustigt "plopp" och vattnet började forsa. Det var längesen jag rörde mig så fort 😀 upp ur vår splitternya soffa och mot toaletten – mitt under en värk!

Mannen ringde koordinatorn som sa "kom". Men jag hade nog inte kunnat gjort nåt annat ändå för nu kom värkarna med 1-2 minuters mellanrum. Satan vad ont det gjorde. Jag kommer ihåg att jag sa till mannen att i den här takten kommer jag hinna ha tjugo värkar i bilen innan vi kommer till östra…

Väl framme vid ganska prick midnatt undrade jag lite hur det skulle gå. Värkarna kom så tätt att jag undrade om jag skulle klara att ta mig till förlossningssalen ens. Det krävde ju att jag behövde gå.

Personalen var fantastisk, mellan dem och mannen så baxades jag in dit jag hörde hemma. Vår hjälp var en gammal räv till BM och en BM-elev plus vid behov någon mer. Jag såg dem ärligt talat inte för från det att jag hamnade på britsen så blundade jag tills klumpen kom ut…

Räven kände efter hur öppen jag var med ungefär samma finkänslighet som om hon ville få mig att rapa upp klumpen. Eleven var mer lätt på handen och gissade först på att jag hade en halv centimeter kvar av tappen. Nähä! Försök igen! Nej nej ok, helt utplånad. Och ur öppen då? Fyra cm? Nähä! Och frågade min gubbe vad han trodde – fyraochenhalv? Fniss. Nej, sju centimeter! Jösses. Sju.

Jag sa till eleven att hon helt enkelt inte känt tillräckligt långt upp 😉 hon fnissade själv och konstaterade att hon skulle våga ta i lite mer med tiden.

Jag är lite oklar på tidsperspektivet men en dr kom och la PCB, dvs bedövade runt livmodertappen. Gör inget mot värkarna men skulle hjälpa vid utdrivningen sen.

Nästa sak var att manövrera mig till en pilatesboll. Jag ville först inte röra mig men räven sa att allt är bättre än där du är just nu.

Det var vidrigt tyckte jag. Värkarbetet. Lustgasen hjälpte inte speciellt mycket – eller så hade det varit ännu värre utan? Jag fick mest en belöning efter varje värk i form av en utmattad fylleyrsel och som någon påpekade, en röst som lät som om jag pratade i en guldfiskskål *fniss*

Jag andades lugnt och djupt genom varje värk och försökte räkna andetagen. Jag insåg att gasen aldrig skulle hinna klicka in om jag hyperventilerade… Jag lyfte bort masken så fort peaken var över och snabbventilerade resten av värken. Om jag hade fortsatt med masken för länge hade jag bara mått dåligt. Personalen verkade förvånade över min kontroll men jag visste inte hur jag annars skulle överleva.

Värkarna gjorde så otroligt ont. Fina mannens fingrar utsattes för det ena mosningsförsöket efter det andra. Mellan värkarna kollapsade jag mot den kant jag var lutad mot och vilade hela kroppen. Jag var så otroligt trött.

De flyttade runt på mig emellanåt men jag brydde mig inte så våldsamt. Jag blundade, andades och lyssnade. Jag klarade inte av att engagera mig i verkligheten tillräckligt mycket för att prata så jag kommunicerade med en tummen upp om de ville ha ett svar från mig och gjorde i övrigt vad jag blev tillsagd.

Till slut kom trycket. Räven sa glatt ”äntligen”, snodde min mask (skitkärring!) och fick upp mig i sängen igen. Att de tog lustgasen handlade fö om att man får dåligt resultat i krystningen om man samtidigt försöker andas bort värken…

In med två till personal. Ingen jag såg. Hade fortfarande knappt öppnat ögonen. Upp med benen, egentligen omedveten om allt utom den BM som stod bredvid och försiktigt tryckte på magen och räven som pratade med mig nånstans ifrån mellan mina ben.

Tryck!!! Kom igen, ta ett andetag och tryck!!

Det var en lustig känsla. Fanns ibland inget att trycka med men tryckte ändå – och jäääklar vad impulsen då kickade in. Höll andan och tryckte så länge det gick, innan jag tog slut och istället råmade som en annan ko i utandningen. Räven var hela tiden optimistisk – inte så många krystningar kvar nu! Bara två kvar! Kom igen, på nästa kommer den! Smärtan var väldigt annorlunda från värkarna, mer brännande, och mycket lättare att hantera.

Jag kände ett ”plopp” och frågade om jag sprack. Ja, men bara lite. Mer än så kändes det alltså inte!

Till slut säger hon tryck! Nej sluta! och det var förvånansvärt lätt att skifta andning till att hyperventilera så krystimpulsen dog. Den manövern gjorde vi om ett par, tre?, värkar innan kvällens/nattens tredje distinkta ”plopp” kom. Dvs klumpen.

Upp på magen kom en skrikande hal liten ål. Eftersom jag hade handen under rumpen på underverket fanns inga tvivel om kön. Sist jag kollade hade inte flickor pungkulor *fniss* Nu hade jag fullt öppna ögon igen, nu var det ju över.

Kvällens fjärde ”plopp” var moderkakan som gjorde sin exit. Det var riktigt häftigt att få se den!

Klumpen fick vila på mitt bröst medans de sydde ihop mig.räcen upprepade att det inte var så mycket att sy, men eftersom det var eleven som sydde så tog det en bra stund. Hon var otroligt lätt på handen och väldigt noggrann, räven hängde över axeln på henne och dubbelkollade allt.

Till sist var allt klart. Klumpen torkades av, vägdes (3290) och mättes (51). Sen fick jag tillbaka världens finaste klump och vi försökte oss på att amma. Höger bröst – jajemän, mums! Vänster bröst – mjaeeeee. Nåja det blir nåt vi får lära oss.

Så småningom flyttades vi till BB och nästa fas tog sin början.

Sammanfattningsvis? Ont som i helvete, ja. Men samtidigt upplever jag det som en ganska enkel och väldigt normal förlossning. Jag är jättenöjd. Alla säger ”oj vad du jobbade bra hemma” och kommenterar att det gick fort, men faktum är att jag inte känner att jag ”jobbade bra” eller onödigt länge hemma. Det bara lixom var.

Klumpen har landat. Fina mannen och jag är föräldrar. Jag är mamma.

Jag.

Händer saker???

Standard

Jag började få sammandragningar imorse vid sju. Snart nog började de komma varje 6-10 minuter. En del är lite lagom ajaj medans andra är AJAJ!

Under eftermiddagen har de avtagit, inte i intensitet men i frekvens. Eller de har kanske pausat bara? Blir iaf knappast nån bebis idag men nu kan jag i alla fall säga att jag vet hur en riktig förvärk känns.

För nog fan känns de 😉