Månadsarkiv: juli 2012

Miserabel natt

Standard

Uuuääääähhhh!!!!

Tusan heller att jag kunde somna inatt, båda handlederna värkte och ilade och John Blund höll sig på (o)behörigt avstånd. Han insåg väl att han skulle få stryk om han närmade sig…

Efter ett par timmars fruktlöst snurrande i jakten på en bekväm ställning som lindrade värken i armarna så gav jag upp. Tittade på någon deckare på tv, drack en kopp te och tryckte i mig en värktablett och en kesella. Runt halv tre återgick jag till horisontalläget och höll tummarna. Somnade faktiskt.

Idag är jag återigen barnvakt, och en sån här dag är jag tacksam över datorns och tvns bidrag till mänskligheten. För jag orkar inte riktigt… Barnvakten Ena barnet är på småpissigt humör, men mellan hot/mutor/lugn diskussion så har jag petat i alla barnen lunch, avvärjt två eller tre utbrott och en humörexplosion. Phew! Nu är alla katastrofer avvärjda (för ögonblicket) och Nintendo har tagit över som ansvarig vuxen.

Nu ska jag ställa matochsovklockan och dricka mitt kaffe.

Apropå tårögd

Standard

Apropå mitt förra inlägg om andras åsikter…

Jag letade efter något att titta på här ikväll, såg framför mig nåt lätt och avslappnat. Jag hade precis avslutat ett inspelat och lika snabbt glömt avsnitt av Hawaii 5-0. (Ni förstår vilken nivå jag hade tänkt mig…)

Men jag trillade in i en film på tvåan, Prayers for Bobby. Den fångade mig, höll mig kvar och hade mig rätt så omgående storgråtandes.

Jag såg den till slutet, grät en skvätt och tog ett tacksamt andetag över att jag har den familj och de vänner jag har. Jag insåg oxå att det faktiskt var flera dar sen jag grät. Är jag kanske på fötter igen??

Dagarna flyger förbi nu, barnvakteri varvas med långväga kompisar och en frenetisk jakt på allt som måste hinnas på alltför kort tid. Annat som jag vill göra, andra jag vill träffa, hinns helt enkelt inte med.

Men just här, just nu, åter i min egna säng eftersom lånekatterna fått hem sina ordinarie så mår jag jättebra. Trots tårarna 😛

Vad är en riktig kvinna?

Standard

Jag har ett inlägg i skallen som jag velat formulera länge, men jag får inte riktigt till vad jag vill få sagt. Definitivt inte utan att snurra in mig i två tusen ord… så jag ger upp och trycker ut det jag fått ner hittills;

Med jämna mellanrum stöter man på ett fenomen som tycks vara det allra mest förfärliga, tabubelagda och hemska som är värre än både atombomber och pedofili sammantaget; kvinnor som väljer bort barn.

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå det.

Min oförmåga att ta in det kommer ur två aspekter
1. varför har folk över huvud taget åsikter om andras livsval?
2. varför provoceras folk av att det finns kvinnor som inte vill? För provokationen kommer när kvinnor inte vill bli mödrar. Män som inte vill fortplanta sig avfärdas väl med en huvudskakning, men inte mer.

Jag kommer ihåg när någon berättade för mig om sin bisexualitet och antagligen reagerade på min rätt så bristande reaktion för h*n följde så småningom upp med frågan jag kanske inte skulle ha berättat?. Men saken var den att vederbörandes sexualitet är så vansinnigt oväsentlig. Vad bryr väl jag mig om det? Det säger ju inget om personen? Jag hade nog reagerat mer om h*n berättat att h*n röstat på SD i förra valet… På samma sätt bryr jag mig lagom (dvs noll, intet, nada) om att före detta kollegan i ett tidigt skede valt bort barn. 

Hon gjorde någonstans ett medvetet val att inte försöka krysta fram egna, utan har istället satsat på syskonbarnen och bonusbarnen. Hela livet har hon fått höra du kommer ångra dig eller varför inte bara du blir gammal nog, kanske du vet inte vad du går miste om eller andra varianter inledda med du har ingen aning… Ska jag fortsätta? Klagomålen kommer ofta från kvinnor, mödrar.

Man är ingen riktig kvinna innan man fått barn.

Jaha. Hur får ni ihop den ekvationen?

Det finns en hel del kvinnor därute som helt ofrivilligt står barnlösa, på grund av civilstånd eller medicinskt tillstånd. Är de inte riktiga kvinnor då? Ja det är väl tur att de som vet kan rädda upp situationen och vara riktiga åt oss.

Men…

Varför skapar just det här så mycket debatt? 

Filmrecension

Standard

JVJK (uttalat jagviiiiiiiiiiilll…) har du sett Magagaskartvåååå?

Nej hjärtat, vad handlar den om?

Den handlar om ett lejon som heter Alex. När filmen börjar är han liten och åker han i en låda på havet från Afrika eller vad det nu är för ett land till New York.

Jahaaa… Vad gör han där då?

Han dansar.

Sen åker han i ett flygplan tillbaka till Afrika. Där finns det en människa som kan karate. Du vet såna där karatesparkar, de kan hon.

Ah. Coooolt! Är filmen bra?

Jag vet inte.

Bara att suga åt sig!

Standard

Två trasiga 50+ hemlösa alkisar som ölade på hållplatsen meddelade precis allvarligt att jag skulle tacka mina föräldrar varje dag så hemskt mycket för att jag är snygg (och max 27)…

De skakade hövligt hand, presenterade sig och sjöng Harry Belafonte för mig 😀

Spårvagnen kom, jag hoppade på och de satt kvar. Jag ska finfika med kusinen och det ser jag fram emot!

Dagen har annars tillbringats med lyckliga familjen – vad sägs om jordgubbar på solig altan?? Jag smälter långsamt ihop till en blöt pöl, men det är svårt att klaga när min gula kompis äntligen väljer att visa upp sin fulla glans!!

Åh, glad idag!!!

Blåst

Standard

Jag hade ett gäng braiga tankar om det här inlägget, men faktum är att de är bortblåsta allihop.

Var uppe tidigt i morse för att åka ut till lyckliga familjen som behövde barnvakt under dagen… Tre galenpannor samtidigt! Men alla överlevde dagen, inklusive barnvakten 😀 De är så sanslöst lätta att ha att göra med de där trollen, så det krävs ingen större ansträngning att hålla alla nöjda och glada. Åtminstone inte än så länge – de är ju inte heeeelt vana vid att ha mig drällandes en hel dag, så de testar inte så mycket. De kör lite symboliskt motstånd men driver det inte speciellt långt.De vågar väl inte.

*moahahahaaaaaa*

Trots det var jag allt lite spänd under dagen, vilket om inte annat märktes när knäna skakade när jag stod upp… 

Med avslutat värv placerade jag i alla fall mig själv och ungarna på bussen in till stan för att lämna över barnen till väl vald förälder och mig själv till dagens fikastund. Vi hade så mysigt! Pratade högt och lågt, om barn, jobb, sommar, väder, kläder, resa, katter… ööööhhh… vad som helst vi kunde komma på. Ja just jäklar… reflektioner om porr hade jag ju! (såg Fråga Olle häromdan. Äsch, återkommer till det nån annan dag) 

Vi drack kaffe, vi promenerade, vi tog en drink, vi åkte hemåt. Och vid det laget var jag helt slut. Middag blev en fryspaj innan jag somnade framför TVn. Vaknade lagom till Big Families – såg bara kanske tio minuter som mest innan jag bläddrade bort. Men ärligt talat. 13 barn. TRETTON. Säger inget mer. 

Som avslutning på kvällen försöker jag hålla i sär katterna som bara vill bråka. Och trampade i en kattspya som tack. 

Jaja.

En grisig söndag

Standard

Jag sitter just nu och tittar på MamaMia! på trean. Jag älskar verkligen den filmen!! De verkar ha haft så grymt roligt när de spelade in – jag tycker att det lyser igenom varenda scen 😀  Jag fascineras dessutom av skådespelarinsatserna, att de sjunger vartenda not själva. Tom vår alldeles egna träbockiga Skarsgård senior… 

Själv har jag nått en bristningsgräns vad vikten anbelangar. Jag är TRÖTT på att inte få plats i mina kläder, jag är trött på mina extra skitkilon som jag samlat på mig under de gångna två åren. Flera av dem är ju hormonkilon som började med pergon och fortsatte under IVF-stimuleringen. Men resten har haft vänligheten att smyga på alldeles av sig själva utspritt mellan mina resor. Jag ser på bilder tagna i samband med första utflykten som fertilitetsturist och SHIT vad smal jag är där. Kanske skiljer det åtta kilo mellan då och nu? Ja fy fan. 

Genom att skrapa ihop pengar, ta av IVF-kontot, lånat av föräldrar osv så har jag skramlat ihop pengar till en vecka i solen tillsammans med min kära mor. Jag har gett upp, jag måste få komma iväg från min vardag och göra något som är bara för min skull. I värme! Men oxå då i bikini. Fy satan för det. Jag längtar och längtar och längtar. Men måste verkligen försöka göra nåt åt min vikt! Kommer gömma mig på hotellrummet annars i sju dagar…….. 


bild lånad här

Vän

Standard

Jag har en vän som inte med en fot beträtt Narnias gränser, som över huvud taget inte varit insatt i hur det känns att se minusen rulla förbi eller känna hur fertilitescirkusen tär på själ och nerver.

Men hon är den utanför Narnias gränser som allra bäst förstår. Som är den som ringer och förvarnar ”du, den där träffen – det kommer en gravid tjej dit, bara så att du vet…”, som är den som spontant frågar ”kändes det OK att träffa höggravida hon idag?”.

Jag är så tacksam för det! 

Ville bara säga det.