Monthly Archives: maj 2014

Ofrivilligt barnlösas dag

Standard

Fjärde gången jag skriver just den rubriken… sen sist har ju en hel del förändrats. Inget är sig likt sig likt jämfört med hur jag trodde att mitt liv skulle utvecklas. I vaggan ligger en liten människa och sover, en liten kille som just idag valde att skrika sig till sömns – men som normalt sett skrattar sig till sömns. Bakom mig i soffan ligger en fantastisk man och lyssnar på sin senaste inspelning av en skrattande bebis.

Jag mår så bra nu, jag känner att jag har fått ett avstånd till mina försökarår, till det svarta hålet som öppnades upp i själen.

Men när jag går tillbaka och läser mina tidigare inlägg om ofrivilligt barnlösas dag för min fina man så rinner tårarna och rösten stockar sig. Sömmarna går upp och revorna i hjärtat gör sig påminda. Jag blir faktiskt lite förvånad… ”jag känner att jag fått ett avstånd…” Ja, tjena.

Jag är lycklig, jag mår bra. Jag har mina käraste, jag har min familj och på söndag kommer jag äntligen vara en av de som får fira dagen i egenskap av förälder. Mor. Mamma. Jag. Men tårarna finns kvar, det är helt uppenbart.

Huvudet värker och ögonen svider. Jag är så otroligt tacksam över att livet är så annorlunda, att inget är sig likt jämfört med hur jag trodde. Hjärtat har börjat återhämta sig.

Ofrivilligt barnlös, är jag det fortfarande? Både ja och nej. Med tanke på vår lilla sambagroda – nej verkligen inte. Med tanke på min bakgrund – ja i allra högsta grad. Men jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Jag hade turen att komma ut med förståndet i behåll, och tack vare min man började jag komma ikapp den person jag egentligen ville vara. Tack vare tur, slump, öde, karma eller fåglarna på träden därute så har jag vår son. En liten människa som ligger och sover i vaggan, ungefär fem meter bort på andra sidan en dörr som står på glänt så vi hör ifall han vaknar till och ropar på sin mamma och pappa.

Tröttmössa

Standard

Jag tänkte kika in lite kort… Dagarna har sprungit i en rasande takt den här veckan.

De två dagarna med jobbet var roliga, givande och spännande. Och jag hatade varje minut. Typ. Jag njöt och led simultant, längtade hem som en dåre! Fina mannen och liten sambagroda klarade sig fenomenalt bra!! Jag hade väl liiite hoppats komma hem till kaos – även om jag med all säkerhet visste att det skulle gå kanon – så att mannen verkligen fattar hur trött man blir till slut. Men förstås har lillfis aldrig någonsin varit på så gott humör *fniss* Nåja.

Övriga dagar i veckan har ägnats åt allehanda aktiviteter. Fikadejter har lixom flutit in i varandra, promenader har gått i omlott och solen har hunnit koka oss lite lagom levande. (Jag inser fö att jag är lite klädledes hämmad inför sommaren…)

Slutresultatet är att jag är otroligt nöjd med veckan, samtidigt som jag är fasligt trött.

Så god natt på er! Jag hoppas att veckan varit lysande ❤

Ångest

Standard

Imorgon ska jag åka bort – två dagar utan min lillfis!!! Han och mannen kommer klara sig galant förstås, men JAG DÅ??? Uuuäääääää!!!

Det är mitt blivande jobb som kallar. Jag ser fram emot att träffa alla och umgås under två dagars tid med spännande föreläsningar och grupparbeten.

Men tanken på att sova en hel natt utan att höra de där små snusningarna… tanken på att vakna utan en varm bebiskropp tryckt mot mig… tanken på två hela dagar utan att känna honom mot bröstet eller höra hans skratt…

Fyfan.

Funderar på att säga upp mig igen och stanna hemma.

Jaså skulle du äta igen?

Standard

Min dag började med att min fina man serverade våffelfrukost! Svärmors hemlagade jordgubbssylt och vaniljglass. Tropisk juice upphälld i finglas. En dag som börjar så kan ju bara bli bra!!

Promenad i solen, trevliga människor… Hemmavid sen god mat, ett glas bubbel och en massa kram i soffan. Lite schlager ovanpå det och dagen var fulländad!!

Just nu håller lillfis på att somna om efter nattmatningen. Jag känner mig lustigt otrygg och kommer alldeles strax lägga mig så nära min fina man jag kan komma. Jag tänker krama honom hårt och länge tills jag somnar igen. Men bebis, ja han har somnat. Snusar så gott i vaggan ❤

Mannen mumlade precis i sömnen. Undrar om det var fröken Wurst han pratade med? "Grattis grattis". Fniss!

Undrar vem det egentligen var värst för…

Standard

Igår eftermiddag satt jag här i godan ro – jag hade ju en plan. Jag skulle i lugn och ro fixa en flaska, sen skulle vi promenera ner, sitta och slappna av med flaskan innan det var dags. Min inre kalender hade räknat ut på minuten när jag skulle göra vad.

Problemet var att jag hade tagit fel på tiden. Plötsligt fick jag fasligt bråttom.

Lilla killen som sov så gott på mitt bröst fann sig plötsligt ligga på skötbordet och började skrika i högan sky. Lagom till att flaskan var fixad och bebis låg i vagnen var det nästan panik. Han skrek hela vägen till BVC…

Men med håret på ända och i mysbyxor så kom vi ändå till BVC med mina önskade tio minuter till godo.

När tant I släppte in oss var livet jollrigt, belåtet och lite däst. Vägning och mätning visar 6.3 kilo och knappa 60 cm. Jag trodde faktiskt han skulle varit längre! Han ser ju plötsligt jättestor ut…

Sprutorna gick kanon. Han blev naturligtvis jättearg, men det var just arg och inte jätteledsen. Jag blundade. Efteråt satt vi i väntrummet och ammade bebis till sömns. Eftersom han somnade så snabbt kände jag en enorm lättnad – då var det inte så farligt! Jag för min del hade rejält ont i skallen…

Kvällen var delvis ett behov av den levande nappen, men inte så mycket som jag hade trott! Vi nattade honom vid nio som vanligt och han slocknade med en gång för att sova till efter fem.

Än så länge idag är han på sitt sedvanliga goda humör. Han har sjungit i babygymet och ätit med god aptit. Just nu sover han i mitt knä med ett nöjt litet leende i mungipan.

Idag väntar en kortis på ÖF innan vi får finfrämmat här hemma 🙂

Ha en fin dag därute!

The return of hormonhäxan

Standard

Ja nu är hon definitivt här. Tant röd alltså. Och med henne hormonhäxan.

Isch.

Trött, tung och less. Kroppen vill inte och humöret vill ännu mindre. Nerverna ligger precis under ytan.

Normalt sett är jag rätt bra på att hantera det, men efter ett helt år känner jag mig både ovan och oförberedd.

Isch igen.