Monthly Archives: augusti 2016

Hurra hurra för mig ida’!!

Standard

Jag måste få skryta idag, jag är så sjukt nöjd över mig själv!!

Medans mannen körde rally till affären så fick jag av lillfis kläderna, fick på ny blöja, borstade tänder och klippte naglar. Ni anar inte vilken bragd! 

Under tiden låg vrålapan och gjorde skål för namnet, lillhjärtat. 

Anledningen till rallyshoppingen var faktiskt napp. Vi bestämde oss för att prova i alla fall. Hela eftermiddagen har hon vrålat eller legat vid bröstet. Sen har hon kräkts jättemycket och gjort min av att ha ont… Så att hetsäta mer mat känns inte som lösningen! Hon har uppenbarligen ett jätte sugbehov. 

I övrigt idag har vi varit på BVC – lillstrumpan har gått upp 360 gram på en vecka och väger nu strax under 3,5 kilo. Heja heja lilla tjeja!!! 

Vi har fikat med facebooktjejerna och invaderade ett lokalt café med 13-14 barnvagnar. Massa skratt, massa tjôt. Under tiden ringde chefen med lönebudet och jag blev riktigt nöjd!

Avslutningsvis blev det östra och hörselkontrollen som genomfördes utan bråk och med gott resultat. 

Vid det här laget närmade sig klockan 15 och jag ville ha en KYSS av min fina man. Väl där krävde dock hans kollegor att han skulle ta tidig dag och åka med mig hem. Istället för en kyss fick jag därför massor och jag fick hem min gubbe i förtid.

Den här dagen gillade jag. 

Nu nattar jag storebror med lillasyster i sjalen (en K’tan, tack för tipset!!) med en napp i mun. Hon tvärtystnade och slappnade av med en gång. 

Mys. 

Den här dagen gillade jag.

Värsta mardrömmen 

Standard

I mitt Facebookflöde idag ser jag att en familj fått möta den värsta mardrömmen.  En fyramånaders bebis blev funnen död i sin säng… Hon har gått i förväg och leker på himmelska ängar och lämnar efter sig outsäglig sorg. Hur tar man sig igenom nåt sånt? 

Jag känner dem inte men är djupt berörd. 

Jag kramar mina små och känner att allt annat jag tänkte skriva om idag är oviktigt och får vänta.

Vrålapa

Standard

Jag insåg plötsligt att jag inte skrivit på några dagar. Några dagar som ju faktiskt är en livstid för lillstrumpan, eller vrålapan som hon numera kallas.

Amningen kom till slut igång och hon gick upp i vikt till andra BVC vägningen. Kommande onsdag ska vi dit igen och se om det håller i sig men vi verkar ha bra förutsättningar!! Jag känner mig otroligt lättad att det verkar funka, åtminstone just nu. 

Hon sover helt ok nattetid, uppemot fem timmar mellan nattmålet och första morgonmålet. Det får hon styra. Vi hade ju order om att väcka efter tre men  jag upptäckte att när jag väckte henne så ville hon ju inte ha. Får hon bestämma äter hon kort och effektivs så att vi båda får somna om. Trött som en gammal get är jag ju förstås ändå. Inatt somnade jag ifrån amningen i stora fåtöljen med henne tvärs över magen. Jag har faktiskt ingen som helst aning hur mycket mat hon fick i sig eller inte…

Dagtid däremot är en annan femma. Hon ska vara fastklistrad vid bröstet konstant och när hon till slut släpper och somnar så ska hon ligga kvar i famnen. Gunådemig om jag lägger ner henne!! Vrååååååååååååål. 

Det vanligaste ljudet här hemma nu är för övrigt just vrååååååååååååål. Jag tror faktiskt inte det är smärta eller så utan bara ren och skär protest.

Idag har jag varit förföljd av det där jävla vrålet och hennes behov av bröst och närhet. Non stop från lunch och framåt. Är vi ensamma hemma ger jag det så gärna men idag var storebror hemma och det bara funkar inte. 

Jag har inte kunnat ge honom många minuter idag. Vi har tittat på tv precis hela tiden (vilket vi gärna gör men inte en hel dag!!) om jag försökt lägga ner henne VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag tog en dusch VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag försökte läsa en bok med storebror VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag bytte hans blöja VRÅÅÅÅÅÅÅLLL

Jag känner mig som världens uslaste mamma. Minen i hans ansikte när jag för tusende gången fick säga nej jag kan inre, lillasyster äter. 

Hur i hela friden ska jag klara 15-timmars livet framöver? 

Jag är fruktansvärt frustrerad. 

Jag lever på hoppet att det blir bättre när hon blir större och dels har mer styrsel i kroppen och dels äter regelbundet snarare än hela jävla tiden. Min man har planerat deltidsjobb framöver en liten period och jag hoppas att när den är över – ca 1/12 – så kommer vi ha landat. Jag kan inte leva 15-timmars liv som går ur på att skjuta undan min stora kille all tid han inte är hos dagmamman. 

Här på kvällen tog maken över vrålapan så jag fick ägna mig lite åt fis. Vi byggde med duplo i säkert tio hela minuter innan hon kom på att vi försökte lura henne. Hon var ju hos pappa och han har minsann inga bröst! 

Det var bara att ta tillbaka henne.

Suck. 

Jag vet ju att det blir bättre men just i detta nu tvivlar jag på om vi gjorde rätt. Allt som hänt hittills är att jag fått knuffa undan min älskade lilla kille i åtta månader och nu så fortsätter det bara. Fan fan fan.

PS. Jag tror jag fått tillbaka min mens.

Divine intervention 

Standard

Igår var lillstrumpan och jag på BVC för vägning. Tyvärr visar det sig att vågen inte vandrar uppåt i den takt den ska… 65 gram på fem dagar. Vilket är att jämföra med 50 gram på två dagar mellan de två tidigare vägningarna. Fan. Dubbelfan. Plötsligt samarbetar inte brösten längre riktigt. Uppgången är okej men inte mer, det är ”att observera” som tant I sa.

Jag kan inte hjälpa att känna att det är mitt fel, att jag ätit och druckit för dåligt. För det har jag. Jag har svårt att få i mig både mat och vatten. 

Vi fick strikta order med oss hem att äta var tredje timma och tillmata ”vid behov”. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men att sitta och tjorva med kopp mitt i natten gör jag inte utan det får bli dagtid. Jag funderar på att strunta i koppen och flaska istället, det är så mycket enklare för alla parter. Frågan är bara om det är för tidigt? Lillfis fick ju flaska rätt tidigt som komplement, men han var nog i alla fall några veckor. Idag är min lilla tjej hela och bara två veckor gammal. För 14 dar sen låg hon fortfarande i magen…

Jag grät hela vägen hem från BVC, jag klarar inte riktigt motgångar just nu. Jag hade gått dit i kläder jag kände mig fin i, hade fixat håret, solen strålade. Jag kände mig lite snygg och, tja, lyckad. Det fick jag ju äta upp med besked. Högmod före fall osv. 

När jag var nästan hemma gick en kvinna med barnvagn förbi mig med världens sötaste tös i. Hon var kanske året gammal, max, och hade downs syndrom. Det blev en tankeställare för mig, här går jag och lipar över amning som ändå funkar (någorlunda) för min i övrigt friska bebis. Det har bara inte blivit som jag tänkt mig. Är amning värt att bryta ihop så över? Märk väl, vi valde att hoppa KUB både denna och förra graviditeten för att jag aldrig skulle abortera en downiebebis, hen hade varit precis lika välkommen! Men utmaningarna är lite annorlunda. 

Nåja jag lär fortsätta känna sorgen i hjärtat men jag kände att jag fick lite annan input precis när det behövdes som bäst. Jag vet inte vilken gudom som petade in den påminnelsen men jag är tacksam för det. 

Sista matningen igår var klar såpass att jag kunde somna 01. Klockan ringde lite innan 04 men jag klarade inte av att gå upp, hon hann bli 0423 innan jag hade fått ut oss till fåtöljen och lyckats få in en tutte i munnen på den lilla. Äta, väcka väcka, bajsa, byta blöja, kräkas, sova sig lite till och äta lite till. Sen satt jag här med ett par stora vakna blå ögon som inte tänkte vila sig igen förrän framåt 06. 

Efter det såg jag ingen anledning till att lägga mig igen. Det där jävla reliningarbetet börjar igen så onsdag till och med fredag stängs vatten och avlopp av igen 0730-17 och vi tvingas fly fältet. Vi kan omöjligt vara hemma med en spädis och en 2.5åring utan vatten! Så idag blir det Borås djurpark med mormor. Men vi får åka härifrån halv åtta-ish. Så klockan ska ringa vid 07-0730 nån gång. Att lägga mig en knapp timma kändes mest kontraproduktivt, istället har jag käkat frukost och klappat på lillan. 

Jag har oxå passat på att pumpa lite. Reta brösten lite. Det enda jag undrar är om jag stör cykeln då? Hinner brösten fyllas på till nästa amning? Jag kanske ska strunta i att pumpa och ge ersättningen? 

Nåja det ger sig.

Lillstrumpan ligger här bredvid och knarrar lite, börjar väl vakna till och fundera på nästa mål mat. Eller på sin blöja? Jag hörde precis ljudeffekterna.  Bajsblöjan strikes again, haha. Dax för sameringspatrullen att rycka in…

Hormoner, ork och sinnesro

Standard

De senaste två dagarna har varit ganska jobbiga. Jag har varit så svajig i humöret att hälften hade varit för mycket. Tårarna har hängt i fransarna och tålamodet har varit lite väl kort. Eftersom det känns lite som pms, lixom det där oresonliga måendet som inte nödvändigtvis har en vettig orsak, tänker jag hormoner. Det är lättare att handskas med då, för både maken och mig, men är ändå jobbigt. 

Lillstrumpan fortsätter äta och sova. På vägningen på BVC i torsdags har hon fortsatt gå upp och jag är så otroligt lättad! Amningen funkar!! Hon har inte så mycket vakentid ännu men det kommer väl. Hon har ju lite vikt att återta och jag tänker att det är dit energin går… 

Min energi är det sådär med. Jag känner att jag har en förväntan på mig själv att efter graviditeten studsa ut i verkligheten och vara mig själv igen, vara maka och mor. Efter all den här tiden vill jag dra min del av lasset i hemmet och umgås med min lilla kille. Men jag märker mer och mer att jag vill för mycket. Jag tar slut så himla fort och blir nedslagen. 

Jag har kräkts dagligen och mått sumpråtta sen innan årsskiftet; Jag började må illa runt andra veckan i december och kräktes första gången 2016-01-01. Inlagd första gången 2016-01-03. (Sista kräkningen var 2016-08-03). Sen kom smärtorna. Sen kom foglossningen. Nånstans på vägen kom tårarna.

Min kropp och mitt mentala ork har tagit stryk. Jag funderade på att gå till en kurator men undrar vad i all världen en sån kan ge mig. Sist jag vände mig till en sån fick jag ju dessutom höra ”du har så många verktyg att hantera din situation med redan, jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig”. 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Jag tänker på sinnesrobönen och känner att jag inte kan förändra ett smack av det gångna året eller dess konsekvenser. Jag kan därför varken ångra eller känna ångest inför. Däremot har jag för bråttom att ”komma tillbaka”. Det är nåt jag måste jobba med. 

Vi bor i kaos här hemma eftersom vi fastnade mitt i renoveringen av lillfis rum. Det tär på oss allihop att ha stök och oreda vart vi än vänder oss. Igår fick min fina man ett smärre utbrott på det hela och jag blev så ledsen, det känns som om det är mitt fel, hade jag bara orkat. Jag inser hur dumt det är. Men det hjälper inte. 

Hade jag haft pengarna hade jag lejt hjälp och haft det klart på en dag. Istället är det föräldrapenning som gäller nu och en halvering av alla möjliga och omöjliga utgifter. 

Ska vi slå vad om att det kommer se ut som fan fortfarande när bebis blir en månad? Två månader? 

Jag känner mig uppgiven inför vår röra och vår oförmåga att nånsin komma ikapp med ett välordnat boende. 

Jag känner mig uppgiven inför min egna oförmåga att orka och göra.

En vecka…

Standard

Först och främst – stort TACK för alla kommentarer!!  Jag har inte orkat sätta mig och svara på dem än men alla är lästa och uppskattade ❤ Varma kramar till er allihop!!

Det ät helt galet, en vecka har hon hunnit vara här nu. På den tiden har jag hunnit gråta floder av frustration men jag tror faktiskt det värsta börjar släppa!
Vi var på återbesök till BB mottagningen i förrgår för att kolla vikten och lilla donnan hade gått upp hela 50 gram sen i söndags. När jag tänker på det känns 50 gram som ett skämt, en bit smör? Men det är UPP och det är vad som räknas! Idag ska vi till BVC och skriva in oss och väga igen. Håll tummarna! 

Slutsatsen vi kan dra hittills om henne är att hon isf än så långe är en rätt så förnöjd liten tjej. Vi har ännu inte sett röken av de där lungorna hon visade prov på i födsloögonblicket. Tackolov. Allt blir mycket enklare utan vrål. Det kommer väl, haha.

Hon är oxå en bajsare. Vi har bytt fler blöjor på henne denna veckan än på storebror på nån månad eller två i samma ålder. Man ammar mitt i natten, tänker att nu är vi klara så jag får sova igen!! och så kommer en ljudeffekt som heter duga. Tack tack, haha. 

Hon har de finaste blå ögon. Precis som storebror är hon född med en väldigt intensiv blå färg, det ska bli intressant att se hur den blir sen. Hon har en ljus ring kring iris som är superhäftig!

Vi letar ju förstås likheter/olikheter mellan dem, det går väl inte att undvika. 

De har samma näpna haka, långa hals och stora likheter runt mun och ögon. 

Fis var starkare och stabilare, hon är mer ”trasa” än så länge. 

Hon har ett helt annat närhetsbehov, vill väldigt gärna vara i en varm famn och kramas om. 

Såhär inledningsvis sover hon väldigt bra. Äter med fyratimmarsintervaller på natten. Fis sov exemplariskt första tre månaderna och sen började helvetet… 

Frustration frustration 

Standard

Dagarna efter förlossningen har präglats av frustration.

För min del har det varit amningen. Konsekvensen av mina sega bröst har varit att lillan blivit lite gul och gått ner på tok för mycket i vikt. Varje gång jag trott vi fått gå hem har det kommit ett bakslag. Efter en skräpgraviditet hade jag drömt om en smidigare uppstart!

Med det sagt så vet jag sen förra gången att det är så det skulle bli. Jag vet oxå att det löser sig om jag bara ger det tillräckligt med tid. Jag vet att på ett eller annat sätt kommer jag få amma. Om det blir på heltid eller deltid spelar mindre roll. Jag vet allt detta rent förnuftsmässigt men känslomässigt har det varit jobbigt. Utan min man bredvid mig som stöd och utan att få komma hem till sonen har jag gråtit många många förtvivlade tårar. 

Hemma har maken varit frustrerad och ledsen över att inte kunna vara där mer.  Han har kunnat vara en närvarande förälder åt lillfis vilket han i sin tur behövt  men har samtidigt hamnat i limbo; oförmågan att kunna ställa upp för alla samtidigt. Han hör mig gråta i telefon samtidigt som sonen ger uttryck för att sakna mamma.

Sonen har inte förstått vart jag tagit vägen. Hans oro och frustration har i sin tur yttrat sig i riktigt sketungebeteende. Trots, bråk och vrål. Ännu mera trots, bråk och vrål. Han har letat efter mig på nätter och frågat efter mig på dagarna.

Idag blev det äntligen hemgång, efter ungefär hundra turer hit och dit.

Jag visste att fis skulle vara avig. Hur ska man annars hantera känslostorm när man är två? Det tog ett bra tag, ett tag fyllt av bråk, NEJ och tårar, men sen var jag förlåten. Vi kramades och mös i soffan. Fick närheten vi saknat.

När det var klart upptäckte han lillstrumpan och jag började undra om vi fattat helt fel beslut. Istället för ett syskon kanske vi skulle skaffat en hamster? Skickade detta sms till familjen; 

Min kväll hittills; 

 har haft fokus på

– ta mig fram till en utagerande fis som behövde en stund på sig att ”förlåta” mig för min frånvaro

– försöka hindra fis från att mosa/slå ihjäl/hoppa på/krama ihjäl lillasyster 

– försöka amma och tillmata lillan utan att nåt av ovanstående sker

– fixa middag (micro gröt) till fis. Lillan är hos pappsen lite

– försöka att inte somna stående

– försöka hindra fis att slå ihjäl sig nu när maken gått på toa. Samtidigt ha koll på lillan.

Just det – försöka hindra brösten från att sprängas

Tack goda gudar så kom H. Hon är fenomenal på att avleda och underhålla tvååringen. Eftersom vi inte kunde lägga ner lillstrumpan med risk för liv och lem så vart ju en av oss bunden. Den andra fick försöka fixa praktikaliteter och möta lillfis behov. Vi fixade inte den ekvationen så H var ju en räddare i nöden.

Nu när lillstrumpan är nyammad ligger jag i vår stora säng med fis och försöker natta. Det är ljuvligt att få vara honom så nära men jag märker att X antal dagars sömnbrist och rejsande hormoner tar ut sin rätt. Jag vill mest gå härifrån #momoftheyearithinknot Nåja. 

Imorgon är en ny dag och vi kommer alla att vänja oss vid den nya regimen. Det känns fantastiskt men jag är väl medveten om att frustrationen har vi inte sett slutet av 😉