Author Archives: Jagvilljagkan...

Pyspunka

Standard

För några veckor sen ringde min chef (jag ser henne fortfarande som ”nya chefen”, hon började i februari) och berättade att hon skulle vara i Göteborg 7/12, kunde inte jag komma in och äta lunch med dem?

Igår ringde min nynya chef (började för tre veckor sen) och kollade läget med mig. Bland annat frågade hon om min närvaro idag. Hon till och med skickade sitt möteschema så jag skulle veta när det fanns hål för lunch.

Som jag uppfattat det har alltså båda mina chefer bjudit mig till kontoret.

Jag kom dit, träffade kollegor och åt lunch med kollegor. Jättetrevligt!! Men mina chefer? Nej de höll sig långt borta. Jag vet att de är mitt inne i rekrytering av nya kollegor men de kunde alltså inte hitta tid i sin 1,5 timma långa lunchpaus för att ta en kaffe med gruppen när de uttryckligen fått dit mig.

Vårt lönesamtal sist lämnade ju mig med en känsla av att jag är försumbar och förglömlig. Dagen idag gjorde inte mycket för att ändra det… Jag var riktigt ledsen när jag åkte hem, längtar inte direkt efter att börja jobba – jag är tydligen helt ointressant.

Eftersom orosnivån gått upp lite hemma hade jag verkligen behövt lite förstärkning från jobbet.

Nästa vecka ska maken göra den där sista undersökningen som krävs. Veckan därpå ska han in för operation – de ska sätta in en ICD, alltså en defibrillator. Det är en enkel procedur och patienterna brukar kunna gå ut på egna fötter dagen efter. Problemet är att det ska ske fyra dar innan jul. Oron finns över operationen. Oron finns över timingen. Tänk om detta blir hans sista jul – och så missar han den pga en rutinoperation? Tankarna far. Sen är tanken att vi ska få besked om transplantationskön typ 22-22/12. Orosnivån stiger.

Annonser

Lite bitter idag (och ja, pms)

Standard

*varning för gnäll*

Bild mhja Google.

Inläggen börjar regna in på insta och fejjan nu – folk går på julbord och adventsfikor och njuter inför julen. I år blir det inte mycket sånt för oss, inte för att det inte går att lösa utan för att det måste lösas. Det blir så himla omständigt och i slutändan går jag ändå bara och oroar mig för hur han ska orka. Han har ont, han är flåsig och ofta när han rör sig börjar svikthostan. Med lite otur slutar den först när den fått honom att kräkas. Det blir ju inte direkt att han längtar efter restauranger…

Eftersom maken mår som han gör och kroppen bråkar så rör han sig dessutom lite stelt och långsamt. Han känner att han sticker ut och SYNS, vilket är det sista han vill. (Jag fnissar f ö ofta åt det, han valde fel fru om han vill gå obemärkt genom livet 😂). Så han vill helst inte träffa folk, än mindre gå ut alls.

Så nej. Inga julbord för oss i år.

I veckan ska jag till jobbet och träffa kollegor och mina nya chefer. När jag kommer tillbaka i januari är det på riktigt bara jag kvar av ursprungliga arbetsgruppen. Alla andra har gått till nya (och mer välbetalda) uppdrag och jag känner mig lika delar frånåkt som förbigången. Min chef visade ju i lönesamtalet precis hur oviktig jag är så jag har tappat allt självförtroende visavi mitt jobb.

Men men. Ica affären kan jag iaf hitta till så jag har dragit på mig makens oversize jacka (ser ut som en luffare i den, haha) och lurarna och tagit en liten prommis. En av makens polare är hemma en stund. Jag är ofantligt och ologiskt chokladsugen.

Och sur.

Jag vet inte om jag ska sätta mig på golvet och tjuta eller skratta åt mig själv.

Bajspotta.

Standard

Imorgon torsdag skulle maken diskuteras på transplantationsgruppens ”board”. Vi har väntat ängsligt i snart två veckor på att torsdag ska komma och därmed fredag och besked; kommer han ställas i kö för transplantation eller ej?

På eftermiddagen idag ringer man från sjukhuset, de vill ta ytterligare prover innan hans fall kan lyftas… jag har ett antal svordomar på lager men håller mig till bajs, bajs, bajs och dubbelbajs. Maken gick in i en vägg. Han låste in sig på toa och bara stirrade ut i luften.

Med ständiga smärtor pga gikten och olika känningar i kroppen/hjärtat så har han ett jättebehov av att se att det går vidare, att någonting händer som blir ett steg mot att få livet tillbaka. Istället sattes han på paus igen.

Bajs.

Vi vet inte när undersökningen kommer kunna göras och därmed inte heller när nästa chans att lyftas kan bli.

Dubbelbajs.

Svarta shoppingdrömmar och lite till.

Standard

Imorse tyckte lillaste fröken att det var morgon innan ens tuppen var redo att vakna.

Klockan 04 (!) började hon härja och det tog mig till 0530 att få henne att somna om ordentligt. Efter det sov hon oroligt bredvid mig i sängen till knappt klockan 07. Att jag inte somnat förrän långt efter midnatt var förstås inte hennes fel, men en nattsömn á 3-4 timmar var inte riktigt tillräckligt för mina behov. Milt uttryckt 😉

Dagen har gått långt över förväntan ändå. Jag hade i och för sig satt ribban lågt, mitt humör brukar försvinna med orken… Men först vägning på Viktväktarna – plus/minus noll – sen kaffe här hemma med minsta barnets gudmor. Efter lunch sov lillstrumpan och vi pillade med playdough. Mina talanger som ankskapare är oanade. Och ojämna. Ena ser ut som en anka (eller snarare kalkon vilket är vad jag egentligen försökte göra) och andra ser ut som något en väldigt påtänd Batmanskurk kräkts upp. Foder för mardrömmar hos små barn och gamlingar. Men fis blev nöjd, det var hans beställning. Maken pillade fram en drake som verkligen var häftig!

På eftermiddagen kom farmor och hon vallade kidsen medans vi lagade mat och drog ett par vändor till tvättstugan.

Plötsligt är det kväll. Vi överlevde.

Plötsligt sover barnen.

Plötsligt är jag någorlunda pigg trots allt och Facebookreklamen leder mig till favoritsidan. Den förleder mig. Förför mig. Jag har inte råd att köpa trots rean men jag har råd att drömma. Det är cruel and unusual punishment att hänga kvar där men jag kan inte hindra mig själv… fniss.

Nej jag ska stänga ner nu. Lägga fötterna i makens knä lite, i ett svagt ögonblick har han lovat mig fotgos. Titta på nån film. Natta tidigt.

Hoppas ni har en riktigt skön kväll därute!

Att gå i sirap

Standard

Inskolningen går fantastiskt bra! Idag lämnade jag barnen tillsammans på morgonen klockan 09. Vid 1030 skulle de gå iväg till lekplatsen här bredvid och då lämnade dagmamman av lillstrumpan hemma (så inte fis skulle se mig hämta lillan men lämna kvar honom). Jag fick hem en trött liten donna med en nyfärsk uppsättning blåmärken i pannan. Vurpfia strikes again, haha.

I alla fall var min plan jag kom hem efter lämningen att göra en hel massa saker. Jag skulle tvätta, fixa diskmaskinen och vika kläder! Men mitt i en mening tog orken slut och jag kollapsade ner i soffan. Där satt jag sen utan att röra mig en meter till hemleveransen. Efter lunch satte jag mig i soffan igen och bara somnade… det är en riktigt obehaglig trötthet som slog ut mig helt.

När lillfis kom hem från dagmamman bestämde vi oss för en Ikeautflykt – två trötta och gnälliga barn och två trötta föräldrar slutar ofta i osämja. Men åker vi till Ikea får alla sysselsättning och input och lite energi. Och mat. Det var mysigt som alltid att valla ungarna runt, men tusan att det varit tungt. Jag har suckat och stönat i tysthet för varje steg av segheten.

Just nu har jag gömt mig på toaletten och lyssnar på familjen som rör sig därute. Strax ska jag ut till frontlinjen och ta tag i kvällsbestyren. Förhoppningsvis blir det iaf en enkel läggning idag!

Inskolning och utredning

Standard

Tja vad har hänt sen sist? På ett sätt – ingenting. På andra – hur mycket som helst.

Vi knallar på. Min man avskyr uttrycket ”det knallar” eftersom han tycker det är ett ickesvar, men jag tycker det är bra. Det är inget drastiskt åt något håll, livet rullar på. Huvudet upp och fötterna ner kan man väl också säga. Det är stabilt dåligt är väl det jag oftast säger.

Maken mår ju ganska så dåligt.

Minsta ansträngning och hans svikthosta försöker ta livet av honom. Han orkar inget och förföljs av svåra smärtor. Medicinerna har stor del i envis och numera kronisk gikt som sitter i tåleden och i fotleden. På grund av felbelastning när han går har han ruskigt ont i ryggen. Gastroskopin visade på bråck vid magmunnen och tre öppna sår i magen och vid tolvfingertarmen. Psykiskt är han en trasa, ständiga smärtor uppblandat med oro över hjärtat och frustration över situationen gör att han lever i ett ganska konstant mörker.

Men vi har inte haft någon akut försämring i hjärtat. Det är väl vad som räknas.

Transplantationsutredningen har rullat på och vi gjorde sista steget idag. På torsdag om två veckor kommer vi få domen – är han godkänd för att ställa sig i kö eller inte. Vi vet att han måste få ett nytt hjärta för att klara resten av livet, men vi kan inte räkna med att få det. Om han blir godkänd väntar nästa steg; väntan på miraklet.

Samtidigt pågår nu lillstrumpans inskolning hos dagmamman. Vi är bara på dag två men än så länge verkar det hur bra som helst. Strumpan flirtar med dagmamman och kräver att bli upplyft för att bli kittlad eller titta ut genom fönstret. Hon är helt trygg.

Så snart inskolningen är under kontroll kommer jag sjukskriva mig. Jag hoppas jag får en bra läkare som sjukskriver mig året ut. Annars vete fän vad jag gör, jag kan inte jobba nu.

I övrigt utvecklas mina små mirakel precis som de ska. Fis gör oss gråhåriga och vi undrar om det är vårt föräldraskap som är problemet eller om det helt enkelt är en jä*piiiiiip*ligt jobbig (och oändlig två-)treårsfas. Samtidigt är han världens goaste och mysigaste unge. Han är klok och han är fruktansvärt rolig.

Lillstrumpan går under namnet Vurpfia här hemma, hon ska göra allt storebror gör vilket inkluderar klättring/hoppande i soffan. Ibland går det fortare ner än upp bara, haha. Idag när vi gick hemifrån vinkade hon och sa hä-å, hä-å… snuttan.

Apropå småkorvarna är det dax att dra igång nattningen. Önska mig lycka till!