Author Archives: Jagvilljagkan...

Varning för TMI…

Standard

…ja alltså too much information.

En graviditetslång förstoppning gav mig ordentligt med hemorrojder. Förvisso rätt vanligt efter en förlossning men jag har nöjet att dras med dem även efter. Långt efter. Lillstrumpan närmar sig två år och under hela den tiden har jag haft återkommande skov med en till två månaders mellanrum. Det senaste är snart en månad gammalt och väcker mig på nätterna av smärta. Varje toabesök åtföljs av ren skräck eftersom jag vet att smärtan kommer som ett brev på posten (…eller förresten; dålig liknelse…) direkt efter.

Idag har det varit överjävligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vårdcentralen sa till mig att jag helt enkelt får stå ut tills det läker ut. Man kan bara behandla med det receptfria som finns och remiss till op får man egentligen bara om det blöder och har sig. Att jag inte kan sköta mitt jobb räknas inte. Att jag mår illa av smärtan varje gång en våg kommer räknas inte.

Imorgon ringer jag Carlanderska och kollar vad det kostar att undersöka privat.

Fy fan för det här.

Annonser

Danskt besök!

Standard

Vi är just nu på väg hem från Billund och Legoland. Vi har haft tre fantastiska dagar!!

Torsdagen var resdag och det tog mig ungefär en timma att börja undra vad vi tänkte när vi bestämde oss för att resa, haha. Lilla skulle åt ett håll och stora ett annat. Ingen ville äta mat och tröttheten gjorde så småningom båda sjukt gnälliga. Makens fot passade på att paja nån dag innan avfärd – skitkropp, skitreumatism – så han har knappt kunnat gå. Lägligt och fruktansvärt smärtsamt. Jag har fått projektleda, packa, förbereda, tänka, ringa alla samtal; boka av läkarbesök, prata med försäkringskassan, oroa mig konstant för förtvivlad och ledsen make och samtidigt sköta mitt jobb. På jobbet är det fö full turbulens med chefer, sjukskrivningar och uppsägningar. Jag var sliten.

Det var lite oro i kroppen när vi svängde vänster efter färjan i samma riktning som till Hobro. Men tänk så annorlunda livet blev. För några år sen var resan ångestladdad men nu var åkte jag med min make och våra två barn. Wow.

Vi kom fram utan problem ändå och barnen var riktiga stjärnor. Vi har bott i stuga på Lalandia, vi hade tänkt vara lite på Legoland och bada lite, men i slutändan har vi inte ens sneglat åt badkläderna. Vi har inte orkat! Vi har haft jättekul!

Lillfisan har väl ingen större behållning av utflykten, hon hade nog haft lika roligt/roligare på en lekplats hemma. Stora däremot har verkligen njutit. Han har sprungit, hoppat, klättrat, väntat, åkt och skrattat. Han har varit en sjuhelvetes utmaning oxå men vi verkar alla ha överlevt med förnuftet någorlunda i behåll.

Jag stod med tårarna i ögonen när fis åkte bergbana med pappa. Det var så himla mycket som var häftigt med det! Och då tänkte jag inte ens på hjärtat utan på min lilla lilla kille som börjar bli så stor!!

Första dagen var fantastsikt väder, andra inte riktigt lika så. En armé av gulklädda gick runt – dvs med Legoland poncho på – och plaskade i vätan. Vi hade med oss regnkläder men kom ändå hem sjöblöta och gapskrattandes. Det var bara att ge upp i syndafallet och leka i regnet. Idag ska vi åka hem och mina skor är fortfarande plaskblöta. Urk.

Men kul hade vi. Nörden i mig var stolt som en tupp när fis hängde över staketet och namngav den ena efter sen andra Star Wars figuren. Min lilla hjälte!

Nä nu ska jag fortsätta åka. Ha en fin dag!

Kramar

Hej du försummade blogg! Jag har saknat dig 💜

Standard

Det är väl lite så att när allt flyter så upptar bloggen lite mindre av tankekraften. Livet går lixom så fort att den inte hinns med…

Vi var på kontroll i veckan och fick som vanligt träffa en annan läkare än sistgång. Den här gången var det hen som drog igång transplantationsutredningen, som tittade på honom och rent krasst sa att det här kommer inte att gå. Han var där på den där fredagen och på måndagen började kallelserna regna in… Jag anser att hen räddade livet på min man. Hade hen inte dragit igång hade vi fått fortsätta vänta – den läkare som egentligen hade ansvar för hans vård var ju väldigt avlägsen om man säger så. Jag sa det till hen. Tack för att du räddade min mans liv!

Jag är ofantligt tacksam.

Förra veckan var vi på hotell och gottade oss med middag, övernattning och frukost. Hotellfrukost. Hotellsäng. Hotellfrukost! Jag kan säga att jag hoppade över vägningen den veckan, haha. En underbart ljuvlig minisemester – vi gick hand i hand, stannade till vid en bänk och åt glass i solen. Åh. Jag kan ha råkat köpa en till klänning. Kanske.

Jobbet i sig är roligt som vanligt men med alla röda dagar som varit känns det som om jag knappt är där! Jag får jättefin återkoppling från kollegorna på min insats och känner mig alltsomoftast som en uppskattad kompetens. Gruppen funkar bra ihop men vår närmsta chef är kraftigt ifrågasatt gällande hens ledarskap och det skapar stor oro. Sjukskrivningen är ett faktum och vi undrar alla om vi kommer ha en chef efter sommaren…

Dagen idag har gått fort med finbesök i värmen. Herregud vad varmt det varit!! Vi har varit på lekplatser och badat i plaskpoolen i trädgården. Lite fasar jag för morgondagen, det ska väl bli kalasvarmt igen haha. Förhoppningen är en tur till Slottskogen om det inte hinner bli för varmt. Att trava runt där med två barn i 30-gradig värme är inte enbart behagligt.

Klockan närmar sig nu midnatt och jag behöver verkligen sova, men John Blund hälsar på hos någon annan ikväll.

Ta hand om er 💚 och sov gott!!

Naturligt urval eller ”min man tycker jag dricker för mycket kaffe”

Standard

En sorglig syn här ikväll. En tom kaffekopp, ensam, övergiven. Det ekar sorgligt mellan väggarna kaffe kaffe kaffe

Vår vattenkokare bestämde sig för att gå till de sälla jaktmarkerna nyss. Den skuttade från diskbänken ner i golvet och fördelade sig i tusen smulor längs all yta den kunde nå.

Skräp oxå.

Som tur är har mediamarkt fortfarande öppet och som ännu mera tur är finns det både spis och kastruller som gärna ställer upp.

Men under tiden ekar koppen öde.

Mamma, får jag höra den där låten ni inte hade på ert bröllop?

Standard

Ja alltså Visst finns mirakel av Suzzie Tapper från Melodifestivalen. Vi hade den på bröllopet (om än inte youtubeversionen). Han älskar den.

Den tar som alltid hårt, nu mer än någonsin! Visst finns mirakel, och för mig är det faktiskt du. Ja. Bara, ja.

Jag älskar dig mer än du kan förstå, jag vet du bär mig när jag inte orkar gå. Jag har bokstavligt talat burit min gubbe när han inte klarade att resa sig själv.

Fy fan vad vi gått igenom.

Vardaglig frukostlycka

Standard

Klockan är 09:17 och jag sitter busigt nog med benen uppe på matbordet (jag väntar på tillsägelse från fis) och tittar på mina små. Jag njuter av utsikten!

Strumpan sitter på en riktig stol – nåde den som erbjuder en barnstol till henne – bredvid storebror. De har varsin efterfrukostefterrättstallrik framför sig med några små mjukostar och jordgubbar på. De tittar med stor uppmärksamhet på Dora utforskaren på paddan.

Lugnet hägrar.

Livet känns just nu riktigt bra. Jag tror jag precis haft ”mens” vilket förklarar uselt humör och lättnaden när jag kommer ut på andra sidan är alltid outsäglig.

Jobbet knallar på bra. Jag känner mig kompetent, efterfrågad och omtyckt. Det finns riktigt intressanta intriger i kulisserna som jag är enormt nyfiken på resultatet av.

Vårt jobb med fis verkar ge utslag. Han har färre problem med de andra dagbarnen nu. Han leker mycket bättre med dem igen, mindre bråk, färre utbrott!

Strumpan visar prov på humor och humör. Hon hade skällt ut dagmamman efter noter i veckan när gungan var upptagen. Hon var så högljudd att grannarna hade tittat ut på gården och frågat DM ”om hon är arg”. Tihi. Det humöret ser vi ofta!

Maken kan i princip göra allt han kunde göra innan han blev sjuk nu – dock inte i samma omfattning. Han blir trött fort och behöver vila mycket, men det är på g!!! Medicinskt utvecklas han precis som han ska.

Ha en fantastisk dag i solen!

Mens?

Standard

Jag blöder ju inte längre tack vare avbränningen av slemhinnan. Halleluja! Men det gör att jag är lite vilse när hormonsnurran kommer, jag vet först inte varför livet bara är surt.

Min man och jag har kommit fram till att jag måste vara där nu;

Svamp i underlivet

Hemorrojderna har fått spel och ett smärtsamt skov

Ett grundhumör som får hunnen Attila att verka rar

Huvudvärk

Hunger, sug, hunger, sug.

Svullen

Kass självbild

Visst är det mysigt att vara kvinna?