Monthly Archives: maj 2011

Lösenordsskyddad: Idag, igår, imorgon…

Standard

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

En dag kvar…

Standard

Nedräkningen är i full gång!!

6 timmar och fem minuter kvar av den här dagen. Numera fyra minuter. Kanske borde skriva snabbare?

Sen är det imorgon. Tisdag. Sista dag. Gemensam avskedslunch ute på stan, lite tidigare hemgång.

Frihet.

På onsdag har jag min andraintervju.

På tisdag veckan därpå har jag en intervju hos ett annat företag.

Jag tror det löser sig!

Lugn.

Samarbete för gemensamma mål

Standard

Vi är många som drömmer om att få barn. Det är väldigt mycket som skiljer oss åt – i allt från relationsstatus, sexualitet, utbildning, socialekonimisk klass, drömmar och önskemål.

Vår gemensamma nämnare är vår barnlängtan.

Vår gemensamma nämnare är att vi på något sätt behöver tillgång till den svenska vården.

Femmis medlemmar – i egenskap av singlar – får inte det. Om vi vill åt vård måste vi åka utomlands. Och i samma ögonblick som vi gör det ställs vi utanför även den mest basala vården; vilket innebär att vi antingen helt förvägras den, eller får betala fullpris för den. T ex 1300 kronor för ett helt vanligt gynbesök. Det som en halv minut, och en mening i dialogen, tidigare hade kostat 200 kronor.

Det betyder inte att vården för par automatiskt är rättvis. För det är den inte. Det beror helt och hållet på i vilket landsting man har turen – oturen? – att bo. De landstingsfinansierade försöken kan variera mellan ett och tre till fem i antal. Ovanpå det finns väntetider och begränsningar som gör att många par väljer att åka utomlands ändå/istället.

Det borde ligga i vårt gemensamma intresse att verka för en rättvis vård. Där alla är inkluderade och där alla får samma vård.

Vice ordförande i patientföreningen Barnlängtan har skrivit en artikel som tycks inte hålla med. Men jag kanske missförstår? Läs gärna hela artikeln här kanske uppfattar ni den annorlunda?

Annars skulle jag önska att vi med gemensamma krafter hade kunna jobba mot gemensamma målet rättvis vård för alla fertilitetsutmanade.

För det vi har gemensamt är trots allt drömmen om ett barn.

Ofrivilligt barnlösas dag 28/5

Standard

Ofrivilligt barnlösas dag

Ofrivilligt barnlös. Är det ett epitet som stämmer in på mig?

Jag är ju singel. Hmmmm. Smaka på ordet. Singel. Si-ng-el.

Är man barnlös då? Kan man ens vara barnlös då? Är man inte snarare manlös? Menlös? Partnerlös? Är det över huvud taget möjligt att vara barnlös när man inte håller på och försöker tillverka en hemma i den egna bebisverkstan?

Nåh, numera 33 år gammal. Rätt så normal. Lagom i landet lagom. Tycker om spegelbilden. Tycker om personen.

Men singel. Den eviga singeln. Träffar män, men ingen som faller i smaken. Ja, alltså familjeskaparsmaken. Det har funnits de som vill skapa familj med mig, men de har inte lockat. Resten blir goda vänner. Och jag tänker inte ragga hem en första bästa stackare från mataffären/krogen/jobbet för att sen slänga ut honom när han gjort sitt. Ska jag ha honom alls ska vi dela värderingar och önskemål såväl som kroppsvätskor. För i så fall skulle vi ju dela ett barn! Ett liv!

Är jag ofrivilligt barnlös då? Jag har väl försuttit mina chanser när de erbjudits?

Ja. Det är jag.

Jag har inte valt bort en relation. Jag har bara inte funnit den. Men jag drömmer om den. Om jag aldrig finner den – ska jag då gå igenom resten av mitt liv utan att få uppleva lyckan att få bära, älska och uppfostra ett barn? Ska jag bli den konstiga mostern som någon måste ta hand om på julafton så att hon inte blir själv? Ska jag lura in en oälskad karl i ett oönskat föräldraskap? Eller ska jag få möjligheten att skapa min egen familj? I en värld där runt 40 % av hushållen i storstäderna är ensamstående så har ju faktiskt något förändrats. Samhälleligt, socialekonomiskt och näh förresten, inte politiskt.

Det finns de, bland andra vår kära Malin Wollin, som hävdar att barn inte är en rättighet.

De som hävdar vår status som parasiter, egoister och *välj valfritt epitet* är ju oftast de som själva har sina 2.2 barn. Villan. Volvon. Vovven. De som säger ”men för fasen, adoptera då! Ställ upp för de ensamma och utsatta barnen!!”. Säg mig, står de längst fram i adoptionskön?

De använder ord som parasiter för att insemination av singelkvinnor kostar skattepengar. För att våra barn kostar pengar som bara betalas av en plånbok istället för det klassiska – två. Lustigt nog tänker vederbörande personer inte på två, tre, fyrabarnsfamiljerna. De som kanske till och med får flerbarnstillägg på barnbidraget. De tänker inte på att mina skattepengar försörjer deras barn. Men det är tydligen deras rättighet.

En parentes; Gullgossens mamma skrev ett underbart inlägg för ett litet tag sedan om vad polisinsatserna vid allsvenskan kostar… Jamen vänta – det är ju också skattepengar. Ska vi förbjuda fotboll då?

De tänker inte heller på det faktum att vi fertilitetsturister öser skattade svenska kronor till kliniker utomlands.

De har dessutom missat en annan rätt så viktig sak. Enligt ett riksdagsbeslut klassas i Sverige ofrivillig barnlöshet från och med den 1 juli 1997 som sjukdom.

Eller så har de inte missat den saken. Jag menar, jag är ju singel. Hur var det nu, kunde jag vara barnlös? Nej det verkar inte så. Vår barnlöshet är ingen sjukdom. Därmed är vi inte berättigade till vård.

Jag har gjort sex resultatlösa inseminationer. Jag får inte ta reda på varför det inte har fungerat. Artikeln som jag länkat in om riksdagsbeslutet skriver att par som är barnlösa och söker hjälp för sin infertilitet kan behöva råd, stöd och hjälp på många olika sätt. De kan även behöva hjälp med att bearbeta sin barnlöshet. Paret behöver också återkommande information om olika behandlingsmetoder och vad dessa kan medföra för konsekvenser för dem själva och för ett kommande barn.

Kan behöva råd, stöd och hjälp.

Det hade nog tusan jag haft nytta av också. Men jag är inte i par. Jag kan tydligen inte vara barnlös. Alltså kan jag inte känna vare sig stress, sorg eller oro. Så vad kan jag göra för att ta reda på vad som krävs för att bli med familj? Jag kan bryta ihop (been there) och sen kan jag åka utomlands (done that).

Elida skrev häromsistens om att vara fertilitetsflykting. Att i demokratiska lika-rättigheter-åt-alla Sverige så får inte vi ta del av den svenska vården. Det sitter en politiker på en bekväm stol och talar om för mig att jag inte duger som mamma. Att vetskapen om faderns gener är viktigare än ett lyckligt och älskat hem. Ett hem som i minsta detalj är planerat för att kunna tillgodose barnets behov. Men förstås… Om nu barnets kunskap om gener var så himlans (förlåt dålig syftning till Göran Hägglund) viktiga, skulle man omedelbart ändra lagstiftningen i Sverige och tillåta singelinsemination. För här är donatorn alltid känd. Det är han sällan utomlands.

Så vad är då egentligen problemet?

Stort tack till Wilda för att du initierat Ofrivilligt barnlösas dag! Dagen innan Mors Dag, som lixom Fars dag, ju är dagen då alla som kämpar vill kunna säga det här är min dag, för jag är förälder!!