Månadsarkiv: juni 2016

Å så var det 100

Standard

Jag har gjort min sista arbetsdag som enbarnsmor idag. 

Maken och jag träffade läkaren i eftermiddags för att prata mående och titta på lillskrott i magen.

Bebis mår hur bra som helst! Flöden och nivåer är bra, tillväxt bedöms vara bra – hen ligger på ca 2.2 kilo och är strax ovanför normalkurvan. 

Jag däremot känner mig som ett vrak. Jag känner att jag kan gå runt och se både någorlunda pigg och glad ut sålänge jag pratar om annat, men så fort jag ska säga till någon jag orkar inte mer så kommer tårarna. Jag varnade maken på uppvägen och mycket riktigt började de trilla så fort läkaren tittade medlidsamt på mig. 

Hon konstaterar att jag mår inte så bra. Hade ketoner och proteiner (och nåt annat jag inte uppfattade) i urinen. Jag ser tydligen tagen och påverkad ut. Det var ingen som helst diskussion om huruvida jag ska fortsätta jobba eller gå upp till 100% sjukskrivning igen. Doktorn lyfte även tanken om igångsättning, vi gör en bedömning vid nästa TUL om fyra veckor.

Jag är lite nervös inför tanken på en vräkning, maken och jag pratade precis om fördelar och nackdelar. Vi är båda lite oroade men min fina man är mer förskräckt än jag. 

I alla fall åkte jag därifrån med ett papper som säger att jag inte ska jobba mer. Jag har ju lite smått förvarnat både chef och kollegor så ingen är väl jätteförvånad… 

Nästa gång jag åker dit kommer jag vara tvåbarnsmorsa. Jösses.

Sur.

Standard

Det här vädret tar kål på mig. Det är vidrigt varmt och syrefattigt både inne och ute, jag kan inte andas.

Jag är sur, gnällig och jag fruktansvärt ont i huvudet. Varnade maken att det är fara å färde 😉 Tyvärr funkar inte såna resonemang på en tvååring så just nu sitter jag inne på gästtoaletten med låst dörr för att få vara ifred. Alternativet var att ligga kvar i sängen och bli hoppad på lite till. När jag flyttade mig till lilla sängen följde han efter och hoppade även där… Det är sjukt obekvämt här men det är förhållandevis tyst.


Vi upptäckte förut att vi har ett getingbo under konstruktion på balkongen. Jag vill verkligen inte ha in en massa stickiga jävlar så jag började försöka hänga upp nätgardinen i dörren. Tyvärr ville barnet ”hjälpa till” och till slut övervägde jag att hiva honom över balkongkanten. Men jag kom fram till att det var bättre jag gick. Gardinen ligger på golvet i en hög.

Jag avskyr tanken på att dra hit Anticimex och utplåna en koloni, men jag är livrädd för sonens skull. Så helst vill jag få hit dem innan boet är klart, så det inte är så många individer – men de har förstås helgstängt. Jag fick ett nummer att prova med men upptäckte att det leder till SOS alarm, och nää dit ringer jag inte för lite getingar. Vi kan stänga dörren och vänta till måndag. 

Fan vad tjurig jag är.

Midsommardramatik

Standard

Efter firandet – som vi i slutändan inte var så länge på eftersom det var så otroligt varmt!! Vi åkte hem till farmor för lite improviserad midsommarmiddag. Urtrevligt även om jag varit trött som en gammal get.

Vi vaknade dock till allihop mitt i det hela när sonen gick in på toa och lyckades låsa dörren. Det hade bort varit enkelt att öppna med en mejsel  utifrån men något var trasigt i låset så inget hände. Till slut fick vi ta till våld. 

Under tiden vrålade barnet förtvivlat på mamma, pappa, farmor och mamma. Kom! Öppna! Jag sitter fast!!  Gudars vas det sved i hjärtat! 

Men som sagt, våld. Ut kom en storgråtande kille till slut och efter en massa kramar var allt lugnt igen. Vi får se inatt om det dyker upp i drömmarna eller inte. 

Låset? Ja det dog.

Midsommarutmaning!

Standard

Min fina man ville så gärna visa lillfis ett riktigt midsommarfirande i år. Men som vanligt är min älskade make oförmögen att komma iväg i tid… Det skulle börja halv två och vi satt i bilen tjugo över ett. Tio minuter att köra tvärs över stan, hitta parkering och valla mig (som inte kan gå så fort eller så långt) till rätt plats.

Jomenvisst.

Klockan var strax efter halv när vi stannade utanför Trägårn. Jag sa till maken att det är bättre om jag raggar parkering så kan han kuta in med barnet till farmor. Vi hamnade till slut i tjafs eftersom han vet hur svårt jag har för att gå. Men säg att du inte vill gå in alls istället!! Men det var ju inte riktigt grejen… 

I slutändan tjafsade vi tillräckligt för att en av bilarna hann åka! Tyvärr hade maken redan gått så jag kunde inte få hjälp att parkera. Ajdå. Jag har inte fickparkerat på tio år. 


Stolt som fan! 

Gnällinlägg. 

Standard

Jag ligger i sängen ihopknölad som en boll med täcket och alla kuddar omkring mig. Jag är jätteledsen. Tårarna har äntligen lugnat ner sig men huvudet värker, ögonen svider och jag mår skit.

Idag har jag kräkts sex gånger mellan imorse vid sju och nu vid halv fem. Jag är så fruktansvärt less på det och jag märker att jag mentalt har tappat orken – jag blir så ledsen av det. 

Jag skulle egentligen ha gått på preggofika ikväll med ett gång fb-vänner men istället ligger jag här. Trött, matt och  blä. 

Fysiskt har kroppen ff ok ork trots kräkningarna, jag får väl i mig tillräckligt ändå. Jag ligger kvar på mina två kilo men magen växer. Däremot har jag mer och mer ont i framförallt fogarna men även magen. Jag rör mig låååångsamt. Ankan och jag lixom. 

Att jag ställer in fikat gör mig ledsen i sig. Det är inte ofta jag gör nåt utanför huset bara för min skull och det här ger så otroligt mycket energi, men jag måste ju klara av att ta mig dit. Bara tanken på bussen och därefter lilla promenaden får magen att dra ihop sig igen. Och dessutom – varför ska jag fika gott när jag ändå bara får upp det så snart jag kommer hem? 

Fan. Fan fan fan. 

Ripley’s Alien

Standard

Ikväll har bebis hoppat runt nåt helt galet! Hela magen skuttar, böljar och puffar. Jag försökte fånga det på film men jag vart så fascinerad av det att när jag väl kom på att dra fram kameran hade det slutat. Typiskt, haha. 

Jag känner mig väldigt som alien filmerna, jag väntar på att en hand eller fot ska poppa ut genom naveln… 

Vad vi däremot fångade på film var lillfis som sprang runt och skrålade och dansade i säkert fem minuter. Det han sjöng var inte förståeligt nånstans och vi klurar på om han sett Minionerna en gång för mycket. Det var helt fantastiskt!! 

Ha en skön lördag!

Min inre barnrumpa

Standard

Något jag verkligen avskyr är när en förälder (jag) fattar ett beslut om barnet och någon annan säger men behöver han verkligen… eller men kan han inte få… vad det nu är för något. 

Jag avskyr att bli underminerad.

Så igår när skokampen pågick som mest säger svärmor ”men måste han verkligen ha skor på?” varpå jag fräser JA. Skit du i det skitkärring och låt mig hantera min son själv!!!  Sa jag förstås inte men jag tänkte. Jag kanske hade valt att hoppa över skorna men i det läget blev det en principsak – det är mamma och inte tvååringen (eller svärmor) som ska bestämma över blöja/skor/kläders vara eller inte vara. Många strider får han vinna, men inte alla. Inte ens när han är supertrött. 

Natten sen var stökig, vi var vakna från ca 01 till 0330. Alltså, min fina man och jag var vakna. Jag är lite osäker på hur vaken propellerplåstret var, egentligen. Men han skulle sova på mig och i mig. Till slut somnade jag i lilla sängen och fick några få timmars härligt ljuvlig sömn. 

Konsekvensen idag har varit trötthet och ökat illamående. Lillfis har varit pigg hos dagmamman men vi fick hem ett totalhaveri, hjärtungen. Kvällen har ändå varit bra, han har gosat med mamma, duschat med pappa medans mamma kräktes, haft några sammanbrott, ätit en piggelin, tittat på dinosaurie tåget, läst bamse, kramats igen. 

Just nu pågår läggningsförsök, sonen och jag ligger i stora sängen med ‘tora bollen, lilla bollen och (bad)ankan. Det är lite knöligt, haha, men han är nöjd. Wish me luck! 

Ynn då!

Standard

Ikväll har vi varit på födelsedagsmiddag för makens kusin som fyllde tolv… näh förlåt 26. Babyface! 

Den ömma modern hade fixat god mat och tårta och alla åt vi lite för mycket. 

Klockan hann bli halv nio innan vi kom iväg och sonen trillade över gränsen. Att få på skorna var en skrikande kamp och farbror fick bära ner sprattelpellen till bilen. 

Sagda sprattelpelle skrek sig sjöblöt i ansiktet i bilen så jag började sjunga ”sov du lilla vide”. När jag var klar tittade han på mig men ynn då,ynn då! Till slut kom jag på ”sjung då”, han ville höra visan igen. Hjärtegryn!

Tyvärr somnade han inte i bilen som väntat så maken fixade flaskan medans jag gick på toa. Under tiden stod lillfisen  utan för dörren, slet i handtaget och vrålade förtvivlat mammmaaaa!!! Nästa sammanbrott kom när jag inte fattade vilken av de tre bollarna som följt med i sängen faktiskt skulle vara i sängen. Lillprutt ❤ 

Han somnade bredvid mig så småningom och utifrån soffan hörde jag snarkningar så jag gav efter och somnade jag oxå.

Vid nollett ca vaknade jag till och upptäckte att han var på väg att rulla av sängen, så jag lyfte upp honom och bar över honom  till hans säng – naturligtvis vaknade han. Skit. Ny flaska, försöka somna om.

Nu vid två gav jag upp. Han har sparkat mig i ansiktet flera gånger. När jag vänt honom åt rätt håll borrar han in huvudet i ryggen på mig (aj!!) och klappar mig oupphörligt på ryggen. Alltså somnar ingen av oss.

Så jag har gett upp. Ligger numera i soffan och surar. Maken har gästsängen, tvååringen dubbelsängen och jsg hat det obekvämt. 

Karma? Har jag varit taskig mot nån idag tro? 

Zzzzzzzz

Standard

Jag vaknade precis med en något stel nacke i fåtöljen, jag har sovit i nästan två timmar! Jag är så otroligt tacksam över att jobba 50%, jag orkar uppenbarligen inte mer. Det får mig att undra hur jag över huvud taget orkade jobba 100% förra gången… 

Det är kul att jobba men jag börjat tröttna. Efter bakslaget för nån vecka sen är det som att orken bara dog. Jag mår bättre igen men kräks fortfarande dagligen – idag kräktes jag först i duschen hemma sen det första jag gjorde på jobbet. Tvåan var riktigt otrevlig faktiskt. Efter det har det varit lugnt även om jag mått iffy flera gånger. 

Foglossning stör mig mer och mer, eller hur ska jag säga? Det saktar ner mig när jag rör mig och jag vaknar mycket på nätterna av att jag behöver vända på mug för att det gör ont. Men jämfört med hyperemesis (som illamåendet heter) är det ett myggbett bara 😉 Men det ÄR jobbigt. 

Och kombinationen är knäckande. 

Jag hoppas gå upp i 100% sjukskrivning från nästa period. Det oroar mig dock att jag har en ny handläggare. Min tidigare har aldrig någonsin ifrågasatt någonting.

Jag är med i några grupper på fejjan varav en för hyperemesis gravitarum/HG och där läser jag dagligen om handläggare (och läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, släkt, vänner…) utan förståelse för HG. Det värsta är kvinnorna  som säger jag har minsann varit gravid så jag vet att lite illamående är normalt. Så det skrämmer mig att jag har ny handläggare. Men det ger sig. 

Nu kommer maken och sonen, jag ska vakna till färdigt och gå och kramas lite.

Kräkfia

Standard

Igår var jag iväg och fikade med en gammal bekanting som jag inte sett på länge. Hon är numera med bebis så mest  handlade förstås besöket om att träffa miraklet. Vi pratade självfallet om henne, förlossningen och bebisen. Sen frågade hon om mig och illamåendet och jag svarar att det frodas, ligger nu på 2 kilo plus. Vikten handlar inte om ”fan vad jag är bra” utan om ett kvitto på snart 30 veckors kräkande.

Svaret jag får är ja du hade ju lite att ta av. 

What? 

Jag är ju så hårt drillad i att uppföra mig att jag inte svarar det jag tänkte. Tyvärr. Pratade bara vidare. 

Tyvärr är det så dessutom att de senaste två dagarna varit riktigt jobbiga. Jag har kräkts mycket mer. Det är klart att det kan vara ”en dålig dag eller två” men jag är riktigt, riktigt ledsen. 

Att jag ändå åkte dit var för att få energi. Det sket sig. 

Idag hade jag tid hos BM och jag grät i bilen hela vägen upp till östra och jag grät igenom nästan hela besöket. Jag orkar inte kräkas mer, jag vill inte. 

Värdena är dock som vanligt bra, ff samma vikt +2, BS 5.3, BP 115/80, HB 122. Magen växer på, SF är nu 29 vilket innebär att den planat ut något mot kurvan jämfört med förra besöket men det är högst marginellt. 

Efter besöket gick jag ut och satte mig i cafét och grät igen. Jag insåg att jag omöjligt kunde åka tillbaka till jobbet igen utan drog hem till soffan. 

Barnmorskan och jag pratade vidare sjukskrivning och vi kom fram till att jag ska ha kontakt med henne – om det fortsätter och jag känner att jag inte pallar med så får vi dra på 100% sjukskrivning igen fram till BF. Det är så skönt att ha henne på min sida! 

I soffan sen såg jag på Magic Mike XXL. Oh jösses. Roadtripfilm möter gubbsjuk (gumsjuk?) mjukporrig koreografi. Wow. 

Sonen slumrar bredvid mig nu, vi missade alla hur sent det blev. Magen kurrar lite, inte så konstigt kanske med tanke på att middagen kom i retur. Kissnödig är jag oxå. Det kan jag ju iaf göra nåt åt! Så gonatt gott folk ❤