Monthly Archives: juli 2016

Min dag idag

Standard

Den här dagen kan delas in i två diametralt olika block. Ni vet – syd respektive nordkorea, yin och yang, kallt och varmt, varmt kaffe och kaffeglass….

Förmiddagen var kanon. Jag var väldigt trött men maken och sonen röjde och lekte i trädgården. Min mamma kom på besök och vi tjötade lite, tog en låååångsam prommis till affären, åt lunch ihop och la oss sen (när mamma åkt) och sov. Solen strålade och fåglarna kvittrade.

Sen vaknade vi. Lillfis var på riktigt eländigt humör och jag var trött och mådde illa.

Vi har ju jätteproblem med att borsta hans tänder, han blåvägrar och varje gång vi lyckas så är det resultatet av en (för alla parter) traumatisk kamp á tredje världskriget. Därför blir det alltför sällan och vi är riktigt oroliga för hans tänder.

Igår vurpade han och slog upp läppen på både in- och utsida. Med det i åtanke kändes det extra viktigt att borsta lite. Vi resonerade, mutade, pratade och bad. Till sist gav jag upp, klämde fast honom i famnen och tvingade till mig en borstning. Han grät, skrek, slogs och kämpade. Sen grät jag, grät lite mer och kräktes som en katt. Hejdå lunch.

Vi klädde på oss och for till farmor. Jag var fortfarande lessen, illamående och ledsen. Trött. Middagen var trevlig men sonen var på bajsrumpehumör och stökade mer än vad han åt. Jag fick sätta mig och vila mitt i allt, för jag orkade helt enkelt inte. Så fort jag försökte gå låste sig rumpan/fogarna så jag knappt kunde belasta benet och jag ville mest bara gråta igen.

När vi så småningom packade ihop oss fick fis tag  i en vass metallgrej och började banka på bilen. Många tusenlappar som flöt bort… Vi hutar åt sonen och farmor försöker curla bort ”men han förstår inte…” jodå nog fan förstår han. Vi ryter och han springer till andra sidan bilen och fortsätter. Nog förstår han alltid. 

Väl hemma vid halv tio var skrotten fortfarande klarvaken och pappa får inte lägga honom. Så jag sitter här och är trött, illamående och har ont. 

Imorgon får vi ringa tandläkaren och fråga om råd. Det känns som om vi behöver söva honom för att göra en ordentlig rengöring och för att kunna titta på såret på insidan. Jag är så otroligt frustrerad på att inte kunna ta hand om min son ordentligt…

Annonser

Busbebis, getingar, igångsättning, besvikelse, Ikea.

Standard

Jag ligger just nu på sängen och vilar. Jag har haft en kort spurt av energi och är nu helt slut. Det är ofantligt irriterande att vara så meningslös! 

Anticimex var precis här och bråkade med våra inneboende på balkongen. Det känns hemskt att fördriva en hel koloni sådär men jag är livrädd för att ha dem precis utanför dörren när bebis kommer. Just nu stör de inte så mycket – de kommer in och härjar ibland – men när säsongen går mot sitt slut och de blir lite dinga så blir jag rädd på allvar.

Medans jag har legat här har min karatebebis levt fullständig rövare i magen. Herrejösses vad hen lever om! Jag minns inte alls denna intensitet från fis, hela magen hoppar och ändrar form. Bebis ligger med huvudet ner (fixerad? Ingen aning), ryggen åt höger och ”smådelarna” som doktorn säger ligger åt vänster. Ofta kommer nåt litet och hårt ut på ena sidan och nåt stort och stenhårt på andra. Jättemärklig känsla! 

Jag är otroligt redo för bebis att komma ut. Jag vill inte ha en prematur, för bebis egen skull, så mina förvärkar får gärna förbli just förvärkar ett tag till. De är gott osköna dock 😛 Men ut ska hen och gärna nästa vecka för då räknas graviditeten som fullgången. 

Vi var ju hos doktorn i början av veckan för att göra TUL och prata mer om igångsättningen. Doktorn hade tydligen helt glömt att det var hennes idé så jag fick nästan argumentera för. Det gillade jag inte! Sen hade min BM förklarat processen som att doktor undersöker och ger sen en tid för vidare process. Så jag hade stirrat mig blind på att få ett slutdatum, för att orka.

Nu vet jag att jag hade orimliga förväntningar men det spelar ingen roll. Jag hade räknat med att gå därifrån med ett datum. Doktorn säger att jag får komma in på tisdag, när jag alltså passerat 37+0, och göra en undersökning. Utifrån det planerar vi vidare. Om kroppen är redo kan vi köra ganska snart antar jag men om kroppen är totalt oredo så får jag vänta, komma in på ny bedömning osv tills tappen är mogen. Skit. Nu är det ju så det funkar för typ ALLA, så det är vad jag skulle/borde ha förväntat mig. Men men. Jag ville. 

Under tiden har Ikea levt upp till sina åtaganden! De tar fullt ansvar för att kommunikationen inte fungerat och att tjänsten de serverat inte riktigt fungerat heller. De har i slutändan kommit hit med det som saknades och tagit med sig det som levererades fel. Så nu ska här byggas. Det är ju bara det att jag är fruktansvärt meningslös som sagt. Jag orkar inget 😦 

Ja just det, TULet! Bebis uppskattas just nu till knappt 2.8 kilo och såg ut att ha allt som den ska ha i det här läget. Det är verkligen så superhäftigt att titta på en skärm och se navelsträng, hjärta, fötter… en liten hand mot munnen ❤ 

Apropå skitungar, moppar och kass attityd

Standard

Jag skrev ett inlägg i ortens lokala FB grupp och beklagade mig över dessa små ligister som kör runt på mopparna i området. 

Idag fick jag svar från en av boyzen. Man kan ju hoppas att det är skrivet för att provocera. Man vet aldrig heller vilken historia han i sin tur berättat hemma. 

Men risken är att det faktiskt är sant.

Då är det bortkastad tid att försöka förändra; om föräldrarna skiter lika högaktningsfullt i lagar såväl som i respekten för andra människors behov, ja då är ungdomen körd på riktigt. Sorgligt.

Trasig 

Standard

Idag var det åter dags för en ”hel”dag på östra och provtagning. Det är ju så fasans tråkigt! Blodprov, ta spruta, vänta tre timmar, blodprov. Gaaah jag dör! Oftast går det rätt fort ändå men idag ville det sig inte. Minutrarna sniglade sig fram som för att håna mig lite extra

Sen kom jag hem till liten fis som var överlycklig över att ha fått hänga med momoj och mosaj (s är f för närvarande) medans jag var borta. Han hade vägrat sova förmiddag så jag fick ta över en rätt så trött liten kille ❤ Framåt fyra-fem när vi väntade in barnafaderns hemkomst tvärslocknade han och det var omöjligt att få liv ihonom. 

Vi bestämde oss för att ta en tur till Ikea; tempererad miljö, lättillgänglig middag, massa saker att titta på… Vi mer eller mindre tvingade honom att vakna, haha var snudd på omöjligt!, och åkte. Efter mat, glass och en massa kramar blev det liv i luckan. Lillprutt måste sprungit tre varv runt kåken. Fniss. Dubbelfniss. Han rusade fram och tillbaka mellan folk, gångar och prylar. Undersökte lite här, undersökte lite där. Kutade vidare. 

Jag vaggade efter. Maken jagade. Vi hade väl kommit knappt halvvägs till kassan när min kropp la av. Jag hade så ont och allting strejkade. Herregud måste sett ut som en val på torra land! Min fina man frågade hur det gick, men vad ska man säga i det läget ”jag håller på att krokna helt” kändes inte så käckt. Han ser ju att jag har ont men vi kan inte göra så mycket åt det mitt inne i ingenstans, det var ju bara att försöka härda ut.

Tackolov gick vi bara runt nedervåningen,  vi hade ett ärende i lagerhyllsavdelningen. När vi väl kom till bilen ville jag mest gråta. 

Vid hemkomst har jag kollapsat i sängen. Varje rörelse är tortyr. Tackolov verkar middagen vilja uppföra sig och stanna kvar, allt annat idag har gått i retur…

Apropå Ikea verkar allt lösa sig förresten! Jag återkommer med info 🙂 

—- 

Barnet vägrar visst att somna så nu har jag fått en liten skrott här bredvid mig. Jag nynnar sov du lilla vide och han sörplar påfylld flaska meja flassa som det heter här.

Lilla gosehjärtat.

Vår konversation imorse;

Jag lillar gitajjen.

* Vad bra! Vad gillar du mer? 

– Snutte, Laban och Tigis. Och dej mamma, ja lillar dig. 

* Tack älskling, mamma älskar dig!

– Ja ällsar dej me’.

Jag lever idag me’

Standard

Japp barnmorskebesök alltså;

Jag fortsätter gå ner i vikt. Det är ju inte många hekton hit eller dit men det var några få färre än sist. Jag ligger nu strax under två kilo plus i vecka 36.

Ketoner i urinen var 2+ vilket är lite oroande men tackolov var det inga proteiner, tjohoo! Oroande skriver jag för att jag tycker ändå jag försöker dricka mer.

Blodtrycket var som vanligt bra 114/75. Blodsocker och HB hoppade vi faktiskt över idag. 

SF måttet var 32 så nu har jag officiellt trillat ner under normalkurvan. Min första mage tangerade vid det här laget den övre kurvan och ungen min kom ut på bara knappt 3.3 kilo ändå så jag vet inte hur mycket det säger? Men bebis hade fina hjärtljud, 145, och rör som vanligt på sig en herrans massa så nåt större fel på hens tillväxt är det inte. Allt som oftast har jag en liten rumpa som försöker bryta sig ur skinnet på ena sidan med en motpol i händer eller fötter som trycker på åt andra hållet. Jätteskönt, jag lovar haha.

Sen var syftet idag oxå att göra en sammanfattning av graviditeten och skriva ner eventuella önskemål att journalföra inför förlossningen. 

Hmmm sammanfattning. (Blunda nu Ulrika!) Den suger. BM läste upp sammanfattningen från förra och jag ser ingen större anledning att ändra på det – möjligen att vi lägger till att hyperemesisen varit värre, mer aggressiv den här gången och att jag har foglossning. 

Gällande mina ”önskemål” så är det i mina ögon fortfarande personalen som har expertisen och får berätta för mig hur det ska gå till. En del har ju önskemål om att få bebis avtorkad eftersom de har ont av klet eller dylikt. Det har jag full respekt för men jag har inget sånt – berätta för mig vad du gör och gör det tydligt utan omskrivningar så är jag rätt nöjd.

Besöket kändes väldigt bra och lite sorgligt. Det var antagligen mitt sista innan förlossningen eftersom hon går på semester nu. 

 Jag skulle förresten ta med mig ett urinprov idag, alltså morgonurin. Det innebär att jag måste komma ihåg når jag vaknar att inte ”slösa bort” det utan fånga upp. Jag har tydligen varit otroligt fokuserad på detta faktum inatt för jag har tom drömt om det, haha.

Jag gick upp med min lilla kopp och försökte kissa men det GICK bara inte. Hur är det möjligt? Jättekissenödig och inget händer? Gaaaaaaahhh!!!! 

Jag vaknar till av att jag är toknödig och inser att jag nog ska vara tacksam, jag hade antagligen kissat i sängen annars… 

Jag är gift med en gubbe, and aj löööööv him för det! 

Standard

Vi bor i ett familjevänligt område med otroligt mycket barn i varierande åldrar – och en massa gångvägar som gladeligen används av unga terrorister som kör för fort och för högljutt med sina moppar. Det är sådär kul när vi försöker lägga sonen och vi är livrädda att han ska lyckas ta sig ut genom grinden vid fel tillfälle och bli påkörd…

Min fina man har bättre koll på reglerna än jag, så han brukar försöka fånga in dem och ge dem ett litet snack om dels lagstiftning men även om vådan av att köra där plus hur mycket de stör. 

Ikväll var en sån kväll. Tre grabbar som öste förbi först åt ena hållet och sen åt andra. Skillnaden var att han idag tappade humöret lite 😉 men med tanke på attityden hade jag oxå gjort det. Jävla ungskitar!!! Men vad säger din mamma då? ”Hon gillar det inte heller men jag gör samma hemma”.  Ok ge mig numret då så kan jag prata med henne! ”Jag kan inte numret till mamma och telefonen är död” (mmmm visst). Men ska vi ringa farbror blå då? ”Ahmen gör det då” (underförstått; gubbjävel) De säger alltså högt och tydligt att de vet om reglerna men inte bryr sig. 

Till slut skiljs vi åt och grabbarna lommar iväg, svärandes över gubbfan (som om vi inte hör..) och så fort de kommer runt hörnet drar de på och revvar lite extra. Baraföratt. Skitungar.

Är det verkligen bara vi som bryr oss?