Monthly Archives: augusti 2017

Längesen…

Standard

Det känns som om det var evigheter sen jag bloggade och nattade samtidigt. 

Det känns som om det var evigheter sen jag skrev alls.

Jag sitter i mörkret med min lilla ettåring. Imorgon skulle jag börjat jobba om allt varit normalt. Idag åkte jag in till kontoret och hängde med kollegorna medans IT stöd tog hand om min dator som bestämt sig för att självdö under sommaren. Jag måste ju lägga in nytt autosvar osv. Inte så kul i sig, men det var roligt att träffa alla. Jag har skrattat mer idag än på länge! 

När vi åt lunch ringde en kompis och frågade om jag ville med till Lindex jippo på avenyn framåt kvällskvisten. Maken bestämde sig för att han skulle orka båda barnen själv några timmar så jag kunde smita. Underbart! Han var bra mör när jag kom hem, men jag var glad så glad att jag ”fått” åka. Vad energi jag får av en liten utflykt! Shoppa barnkläder och sen en stilla fika. Jag har mao fått vara vuxen nästan hela dagen.

Min fina man känner sig lite piggare just nu och hyser hopp att kunna ta över föräldraledigheten i oktober redan, åtminstone på halvtid. Vi får se förstås men det kanske är dax för mig att börja ställa mig in på jobbliv… känns roligt faktiskt. Och jobbigt förstås. 

Annonser

Potatissallad FTW!

Standard


Lillstrumpan går runt och utvecklas för varje dag. Hon vill äta mer och mer för egen maskin vilket ofta innebär fullskalig sanering. Storebror tjuter av skratt när potatissallad och dylikt hamnar överallt inklusive bakom henne på stolsryggen, haha. 

För övrigt är familjen ganska sliten. Vi knatar på och har jättefina och roliga stunder – så livet är inte enbart bajs. Men det ÄR tungt. Riktigt tungt av och till. Stressen ligger hela tiden bakom pannbenet. Jag tappar fortfarande mycket hår och sover oroligt. 

Men jag försöker styra upp det jag kan och det i sig ger energi. Det går t ex bra med viktväktandet! Jag har gått ner lite drygt fyra kilo totalt. Senaste veckan gav plus på kontot men tant röd och en massa utflykter gör att en uppgång var helt förväntad. Jag är mest förvånad att det inte var mer… Jag har oxå lyckats få kontakt med en bra gynekolog, jag vill försöka få en remiss till att bränna av slemhinnan. Jag blöder så förbenat mycket och jag hatar det. Jag vill även tala mer om Premalexen. Jag trivs inte med den och undrar om det är bästa sättet för mig att gå. 

Min man är förhoppningsfull om framtiden och vill under september månad ”arbetsträna” här hemma med barnen. Det innebär frihet och egentid för mig. Jag längtar. Men det är samtidigt en sanning med modifikation, han har sin fysioterapi tre gånger i veckan i samband med lillfis hämtningstider. Så hur han ska kunna ratta båda vet vi inte än. Men vi löser det. 

Just nu sitter vi i soffan och tittar på film, vi har tagit en tur nedför minnenas allé idag. En film från -77, -84 och nu -90. Jag hoppas kunna lura av maken lite fotgos… 

Kram på er!  

Guldkorn i tillvaron

Standard

Som så ofta förr påmins jag om vikten av att se guldkornen i allt det grå – och verkligen njuta av dem. Så here goes;

* Igår var strumpan och jag i stan och hängde med mormor och morfar. Jag kan ha råkat köpa en til klänning. Ooops. Det var en fantastisk känsla av normalitet!! Fis var hos dagmamma och jag var i stan med mina föräldrar och tittade i affärer. Underbart. 

* På kvällen sen fick jag hänga med älskade storasyster och dricka lite bubbel. Sug på den! Bubbel OCH syrran! 

* Idag åkte vi till min kusin så lillstrumpan fick hänga med sin syssling lite. Strumpan kletade ner större delen deras lägenhet med frukt i diverse stadier av upplösning. Ooops, haha.  

* Ikväll har jag gått ut en promenad för att nå mitt lägstamål á 6000 steg. Det slutade med 7000. Jag är sjukt stolt över mig själv! 

Jag hoppas att ni oxå har glädjeämnen i vardagen 💚

Mörkerrädsla

Standard

Jag har aldrig varit speciellt kaxig i mörker… jag blir fort rädd om jag hör oväntade ljud eller ser oväntade rörelser. Som ni förstår går jag inte gärna nattliga promenader runt området. 

Hemma har jag dock alltid känt mig trygg.  Jag har kunnat vila i att alla eventuella ljud kommer från grannen. Oavsett varifrån de kommer, haha. Sen jag lämnade singellivet har jag ofta svårt att komma till ro utan min man hemma, men jag är sällan rädd. 

Förutom nu då. 

Oroskänslorna kryper på mig när jag sitter här på kvällen. Jag måste tänka mig för vad jag tittar på, fel film/serie för med sig ett krypande längs ryggraden som jag har svårt att bortse ifrån. Det brukar sluta med att jag får slå på något übersnällt som Bamse eller liknande efter för att liksom sudda bort känslan innan det är dags för att sova. 

Tyvärr kommer de även med maken hemma. 

Igår tittade vi på film när det kom ljud från sonens rum. Hela min själ drog ihop sig så maken fick gå och titta trots smärtor i kroppen. Det var lillfis som gått ur sin säng, dragit i dörren och sen lagt sig på golvet. Herregud vad vi fnissade! Men det blev så uppenbart att min hjärna uppför sig illa… 

Jag tror att det har att göra med den allmänna situationen. Olustkänslor och oro ligger nära ytan och kryper fram vid de mest onödiga tillfällen. Det är frustrerande. 

Ikväll är maken ute på äventyr och märkligt nog lyckades jag sänka båda barnen innan 20. Så jag har suttit här själv sen dess, i total tystnad med TVn på, haha. Jag tittar på en tompan film; Edge of tomorrow. Harmlös action som jag sett förut ett par gånger om. Plötsligt känner jag att nej, det här går inte. Nu tittar jag istället på Vaiana. 

Jag känner att jag oftast klarar min vardag hyfsat bra. Men jag har inga resurser, min ork tar slut extremt fort. Igår fick vi ringa ut svåger i panik, vi behövde hjälp att klara av resten av dagen. Det finns definitivt inte plats för excesser.

Folk tror att allt är bra – eller snarare åtminstone bättre – eftersom maken är hemma och det har gått en tid. Jag känner mig som en gnällig typ när jag får förklara att det egentligen är sämre. 

Situationen slår ut min man helt. När inte det försvagade hjärtat eller lederna stoppar honom så gör medicinen det. Han flämtar och kämpar, känner sig svag och får smärtor i bröstet. Biverkningar från t ex den blodtunnande medicinen gör att han vaknar på nätterna i panik för att han inte kan andas. 

Kroppen blir stelare och ömmare för varje dag. Vissa mornar kan han inte böja på fingrarna ordentligt. Fötterna smärtar svårt, ryggen är ett jätteproblem, ena knät har börjat svullna upp till snart det dubbla. Han har svårt att böja sig och lyfta sin dotter (ryggen får honom att flämta och kvida av smärta och hjärtat gör att han flämtar efter andan som en fisk på torra land.) Han bär på henne så mycket han kan men inte sällan får jag skutta fram och ta henne ur armarna på honom när hans rygg låser sig. Sonen kan han knappt lyfta över huvud taget. Ibland får jag hjälpa honom av med strumporna på kvällen eftersom han inte når sina fötter. Det finns ingen smärtlindring att ge. 

Jag försöker att inte tänka på det. 

Inte konstigt att hjärnan är oroligt lagd. 

Ps. Första veckan på Viktväktarna gav -2.1 på vågen. 

Sommaren går mot sitt slut…

Standard

Det är konstigt, plötsligt är det augusti och terminen har börjat igen. 

Igår hoppade fis sig utmattad på studsmattan hos kusinerna och idag var det på med regnstället och promenad till dagmamma. 

Så fort det går. (Plötsligt fick jag en sån där neeeeeeej känsla – jag vill vara hemma med mina barn längre! Jag är inte redo att jobba igen!! Fast det är ju ett tag kvar.)

Viktväktandet går framåt, det har gått en hel vecka nu! Jag utgick från startvikten på mammas våg men officiellt blir det ju vikten från i måndags när jag skrev in mig. Nästa vägning blir nu på lördag morgon – lördag ska vara min ”normala” vägningsdag framledes. 

Mamma har lånat mig sin fitbit och det är lite kul att följa flödet. Jag blir lite peppad att gå några steg extra, haha. 

Lördag ska bli spännande.