Månadsarkiv: januari 2020

VABeli babbeli

Standard

Idag höll jag barnen hemma från förskolan. Jag frågade fis imorse om han ville vara hemma och jaaaaa det ville han. Jag skyllde på en dålig natt och för allt i världen var sömnen inte på topp inatt – men vi är ju relativt vana vid att vara vandrande zombiesar…

Vi har haft filmmys med popcorn och russin och vi har varit ute en ack så kort sväng i rusket. Jag hade tänkt ta lunch på Ikea men storbarnet ville inte alls klä på sig så till slut gav jag upp och beställde hem pizza.

Sen har vi spelat finns i sjön. Fis är en fuskare av rang men det tar sig, haha

Lillskrottan svävar i sedvanlig ordning runt i prinsessklänning

Maken kom hem. Kvällen börjar. Imorgon är det lördag.

Hej svejs i lingonskogen

Standard

Jag vill verkligen inte att den här bloggen sak vara enbart en klagomur för nåt går snett i familjen så jag tänkte börja med nåt bra idag. Jag ÄLSKAR vår slowcooker. Just nu puttrar en köttfärssås på låg som jag slängde ihop under förmiddagen och som nu får göra klart sig själv medans jag gör lite admin vid köksbordet. Ja, jag jobbar hemifrån idag. Jag skulle egentligen varit på resande fot, men det blev inställt så jag tog en hemmadag. I och med att två hela dagars planering försvunnit har jag det rätt så lugnt omkring mig och det är vansinnigt skönt att få utnyttja det här hemma. Jag slapp klä på mig, jag slipper umgås och jag kan sköta mitt jobb i pyjamas med en film i bakgrunden.

Vi hade sociologen på besök här hemma igår. En väldigt sympatisk kvinna som tog en kaffe med oss och diskuterade vår son. En situation jag liksom aldrig hade föreställt mig skulle ingå i mitt föräldraskap. Hon frågar om situationer som brukar uppstå och hur vi hanterar dem. Hon bekräftar oss väldigt mycket, att vi både gör och tänker rätt saker. Om vi sen lyckas med våra strategier fullt ut – nä det gör vi förstås inte. Då hade vi inte haft ett sånt stort behov av hjälp. Det är nog inte hennes insatser vi ska räkna med dock, hennes verktyg bygger bland annat på Bo He… vad han nu heter. I min tankevärld låter det som Kalasjnikov. Bo Kalasjnikov. Nåja på den gode Bosses tankesätt, Fem gånger mer kärlek och ABC kursen. De verktygen har vi ju redan och det räcker uppenbarligen inte. Hon hänvisade oss vidare till Ung Hälsa hos Capio och dem pratade jag med idag. De har för närvarande stopp för nya patienter, men ger gärna rådgivning per telefon under tiden.

Psykologen jag pratade med hade ungefär samma samtal med mig som socionomen. Situationer, reaktioner, samband, resultat. Vi spånar lite kring huruvida fis har en väldans massa känslor som behöver komma ut och som tenderar att kanaliseras som ilska eller dumma beteenden som ger negativ uppmärksamhet. Även den negativa återkopplingen är ju att bli sedd. Han spånade kring huruvida barnet mitt ibland behöver uppmärksamhet men helt enkelt inte vet hur han ska få ur sig det på ett bra sätt och därför väljer skräpbeteenden. Sammanfattningen ligger ändå nånstans i orden ”det låter som något vi skulle behöva gräva i”. Fis är ju väldigt verbal även om han inte alltid har förmågan att omsätta sina känslor i ord. Hur som haver bekräftade även psykologen oss och det faktum att vi försöker göra vårt bästa. Han påminde också att det faktiskt alltid kommer förekomma situationer som man bara inte kan vinna, som aldrig kommer kännas annorlunda än ett misslyckande. Utmaningen är väl att försöka ändå och inte fastna i det.

Kontentan är att om ett par veckor när de öppnar upp för nya patienter igen får vi hänga på låset och ringa tills vi kommer fram.

Under tiden har jag själv lite att jobba med. Jag straffar kroppen med massor av mat som dels får mig att må dåligt psykiskt dels får magen att paja – magkatarr, gasighet och allmänt illamående – dels får kläderna att krympa. Det är inte hälsosamt någonstans men jag kan liksom inte hindra mig. Jag måste dock hitta en strategi för det, jag kan inte fortsätta såhär. Det har känts som en omöjlighet att ta fighten på den fronten också. Mellan heltidsjobb, kassa nätter, föräldraskap till två, hustruskap till en och en ständig oro att vi fuckar upp vårt ena barn oåterkalleligen så är det för mycket. Men nånstans måste både maken och jag hitta ork att skärpa oss, ingen av oss klarar att äta så här i förlängingen. I och med att jag gått upp tio kilo eller mer så kan jag inte använda mina fina klänningar. Så jag har beställt en ny. Jag kan inte gå runt och känna mig obekväm i kläder som sitter åt på fel sätt, så jag matar mitt mående med att åtminstone få känna mig fin. Jag varken kan eller ska köpa en helt ny garderob, men lite fina blommor har väl ingen dött av?

Sitter nu i mitt nystädade kök och sniffar på middagen. Om ett tag ska jag hämta mina söta ungar. Den lilla är väldigt beskyddande om storebror. Vi skojade med honom häromdagen och låtsades stoppa honom i soporna. Han var helt med på noterna och skrattade hysteriskt. Lillstrumpan blev alldeles förtvivlad och skrek åt mig att sluta. Skruttan. Självklart. Men köket då. Jag är faktiskt lite bitter. På mitt rena hem alltså. Vi skrubbade hela lägenheten inför att socionomen skulle komma. Det kändes ungefär som att soc skulle komma och utvärdera hela vårt liv och vår rätt till föräldraskapet… Hon satt dock bara i köket och såg inget av allt jobb vi gjort – förutom tvättställningen som står inom precis blickfång från där hon satt haha. Nåja hon ser ju att tvätten är ren åtminstone.

 

Möte med BVC och en skön dag

Standard

Idag hade vi vår dejt med BVC – det var dels dags för vaccin och allmän koll, dels var det vår inbokade avstämning.

Ungen är 122 cm och väger 23,nånting kilo. Han ser bra och kan visa på god balans. Han svarar på frågor och ger god respons. Han tog sitt vaccin som en kvittrande fågel utan att ens verka märka själva sticket.

Efter pratade vi vuxna om läget. Jag orkar förstås inte återge allt, jag kommer knappt ihåg allt. Men i grunden säger tant I att hon inte tror på en bokstavsdiagnos men hon utesluter inget. Spontant tror hon att det handlar om att det uppstått en knasig familjedynamik efter allt som varit som spiller över utåt. Jag ska prata med socionomen på måndag och boka en tid för uppstartande samtal.

Anledningen till varför hon inte tror på att det finns bokstäver i sammanhanget är att han inte är utagerande i bla mötena med henne. Jag ville så gärna höra trösten hon ville framföra att jag inte konstaterade att vi har barn i närheten som aldrig agerat ut utanför hemmet. Det är inte hela sanningen att man måste ha det jobbigt socialt.

Tyvärr går vår underbara förkämpe i pension nu, men hon ska se till att vi får träffa en läkare innan hon slutar så vi får en remiss till BUP.

Vi får se vart det leder men det är skönt att vara på någon form av bana.

Efter BVC åt vi frukost på Stora Coop och åkte sen till leksaksaffären för att fixa den traditionsenliga efter-blodprov/spruta-presenten. Vi avslutade med att komma hem, krypa upp i soffan och titta på Bamse tillsammans.

Vi hade en riktigt, riktigt bra dag.

Jag hämtade lillfian på förskolan 1530 och pratade länge med pedagogerna som alla ger allt stöd de kan. Det är skönt att vi har dem, även om det bara är en termin till.

Både maken och jag är helt dränerade. Vi har ju inga batterier och eftersom vi dels oroar oss för fis, dels hela tiden kämpar med våra egna reaktioner (som påverkas mycket av att vi är dränerade), så är vi väldigt väldigt trötta. Maken pajade helt igår och kom inte upp ur soffan. Han fick bädda ner sig och vila. Idag var han med på BVC men intog sen horisontalläge medans vi åkte ut. Jag hade gärna sovit en dag eller sjutton också men tiden finns inte riktigt. Vi måste hitta vår inre ork och ta en dag i taget.

Jag har nämnt tidigare det här med att hitta guldkorn i vardagen, så här kommer ett; vår slowcooker, vår kära potta.

Middag ikväll; jag skivade lök och morot, rörde ihop det i pottan med kycklingfilé i bitar, kryddor och lite vatten och satte igång den. När det var en halvtimma kvar hällde vi i lite grädde och kryddor med en doft av Indien. Herregud vad gott det blev.

Bra dag och det där med humör

Standard

Vi inser ju att det vi måste börja med är vårt eget humör och hur vi reagerar på fis beteende. Han jobbar hårt på att provocera tills vi exploderar. Vi är inte på det klara med varför det är så men på något sätt söker han väl uppmärksamhet. Eller?

Vi känner att vi fastnat i vinkelvolten och låtit oss provoceras, så nu är vårt löfte till honom och oss själva att hålla inne med ilska och frustration vad som än händer. Idag är Dag Ett.

Jag var på jobbet och hade en tröttande men fantastiskt rolig dag medans maken var hemma med studiedagslediga barn. Han har varit helt jäkla fenomenal. Inte tappat hatten. Mött provokationer med lugn, humor och avledning. När jag kom hem var han lite sliten i kanterna, men fortfarande lugn. Mellan oss har vi haft en lugn och trevlig kväll trots en liten kille som periodvis gjort gosat livet ur en och periodvis retat livet ur en.

Jag hade gärna velat ha fotobevis på kramarna men han vill verkligen inte att man fotar honom numer. Skitunge. Jag vill ju ha nåt att hänga på studentfotot.

Han har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna nu. Det tar ett par timmar att lägga, ofta får vi avlösa varandra minst en gång innan han däckar. Hjärnan går och han har så mycket han tänker på – orden rusar ut och hoppar från Noas syn på rymden till monstret i minecraft till bamse i sagan till fröken F som sa… Ikväll välte vi honom i säng vid 2130-nånting. Då hade han till slut, till slut somnat i knät på mig i fåtöljen framför TVn medans jag läste högt ur En världsomsegling under haven. Inget som kan sänka en envis sexåring som Jules Verne. Igår sänkte vi honom i vår säng, med löftet att få sova där med mig hela natten (f ö otroligt mysigt!) men idag gick han inte på den lätta.

På jobbet har jag provat ett nytt grepp för att genomföra en typ av analys – och det verkar falla otroligt väl ut. Jag är så glad! Det var dessutom jätteroligt. Ikväll går jag på ångor, dels tom-tank-ångor, jag brände reserven idag. Dels är-det-nåt-konstigt-i-luften-ångor, jag är fortfarande uppspelt och trots tröttheten har jag svårt att somna. Nåja det ger sig. I säng ska jag iaf.

Godnatt!

Samtal ringda, process igång?

Standard

Idag gick jag in till min splitter nya chef (sen en vecka typ) och grät mig igenom samtalet att jag skulle missa morgonmötet eftersom BVC skulle ringa. Bra sätt att skrämma slag på en främmande karl…

Hur som. Jag har bokat tid åt oss på BVC, vi hade tur och fick en återbudstid redan den här veckan. Jag har oxå pratat med socionomen. De två kommer prata ihop sig och stämma av med förskolan innan vi ses, så får vi se vad vi landar i sen.

Jag har gråtit massor idag och deppat resten. Jag känner mig som den mest misslyckade morsan som inte klarar av att varken hantera eller hjälpa mitt barn. Men men.

Söndag kväll, crockpot, vin, oro och tvätt

Standard

Söndag kväll och ett avsnitt till av The Witcher med ett glas vin och lite kex och ost. Känslan av lyx är total!

I köket står vår nya slowcooker och jobbar – en högrevsgryta med turkiska influenser. Första försöket luktar fenomenalt.

Lördagen ägnades åt tvätt och oro. Fis har betett sig illa på förskolan och det är nästan så vi väntar på en anmälan till soc… inte för att han skadat någon eller så men känslan av misslyckad förälder väger tungt och med den kommer oron.

Tvätten får bli mekanisk avledning. Tusen sockar som ska sorteras och förhoppningsvis paras med en kompis. Sist jag försökte det satt vi med sextio singelstrumpor haha. Olycksfian med nedkissat täcke fick iaf rent täcke, hela familjen fick rena lakan och vi ser botten på vår tvättkorg igen!

Idag har vi hängt med farmor, tömt hennes gran och käkat lite god middag. Helgen har sprungit förbi och imorgon är det dags för vardag igen. Jag har en otroligt spännande jobbvecka framför mig och ser mycket fram emot det!

Men först ska jag ringa socionomen och be om hjälp med vår son. Suck.

Då var det verklighet!

Standard

Att komma upp imorse var sannerligen inte helt lätt, för någon i familjen. Fis sov oroligt inatt på grund av sin tandsprickning och maken sov oroligt bredvid orolig fis. Jag sov i lilla sovrummet och kunde breda ut mig utan att någon klättrade på mig eller väckte mig. Magiskt! Ändå är mornar inte helt min grej haha.

Fis hade en jobbig lämning. Han vill inte, jag tänker aldrig gå dit, jag hatar dem! Han hatar dem inte alls förstås men var allmänt osugen att klä på sig och komma iväg. Det slutade självklart med komplett sammanbrott för alla parter och en än mer motsträvig lämning. Stackars lilla killen… jag ringde efter en halvtimma och då var han fortfarande upprörd. Maken och jag diskuterade som bäst hur vi skulle göra för att kunna hämta tidigt när fröken F ringde och berättade att nu var allt lugnt igen, så du kan sluta ha en klump i magen. Fina F.

Jobbet är ojobbigt. Massor av mötestid som reserverats försvann ur kalendern så här sitter jag och rullar tummarna just nu. Eftersom jag börjat nysa mer och mer och öronen känns mer och mer susiga så tror jag en förkylning är på ingång. Attans. Varför NU liksom? Men jag lever fortfarande på lördagens badkar med badbomb och rödvin. Så det känns helt okej.