Monthly Archives: maj 2015

Ofrivilligt barnlösas dag och Mors dag

Standard

Den senaste månaden har markerats av så mycket känslor och tankar att jag helt missat min bloggårsdag. Fem år nu, helt galet.

På den tiden har hjärtesorgerna hunnit avlösa varandra, för att så småningom ändå leda till lycka. Vem i alla dar hade trott att jag, skulle hamna här? Ringmärkt, snarkande man bredvid mig i sängen och en likaledes snarkande son nånstans i mitten.  

Men jag har inte glömt. 

Jag har inte glömt hur det känns när butikerna och till synes hela världen fylls av presentförslag inför mors dag. Jag har inte glömt smärtan djupt in i själen, rädslan över att kanske aldrig få uppleva det där. Jag har inte glömt det bottenlösa hålet som öppnade sig så fort nån sa ”meningen med livet är barn*”. Jag har heller inte glömt kampen att behålla ett pokerfejs när någon frågar efter mina barn eller när någon annan annonserar sin graviditet.

Jag har inte glömt.

Ofrivilligt barnlösas dag tillägnas de som drömmer, längtar och hoppas. Ni är inte ensamma – även om det känns så ibland. 

  

*För övrigt är meningen med livet INTE barn. Meningen är att man ska leva själv och må så bra man kan längs vägen. Tycker jag. 

Annonser

På resande fot

Standard

Jag sitter på tåget igen, denna gång på väg mot Hufvudstaden. Det är fjärde övernattningen på lika många veckor. Kul. Förra veckan satt jag på samma tåg när min fina man hörde av sig med beskedet att grodan skrek tröstlöst timma ut och timma in – det där visade sig sen vara vår första öroninflammation. Det kändes förfärligt att inte kunna krama min lilla kille! 

Jobbet går bättre vissa dar och sämre andra. Jag tycker det är jobbigt att hålla avstånd till mina kollegor för det första, och för det andra tycker  jag att vår chef borde abdikera. 

Men nu kom frukosten! Fördelen med första klass när man nu ska åka i ottan 😛 

Med det sagt, denna otta är ljus med en strålande fantastisk sol. Ett lyft för humöret! 

Förskoleliv

Standard

När jag hämtade lilla grodan idag var han en av de två sista kvar. De satt med fröken och ritade, lyssnade på musik och mös. 

Vi satt och pratade en stund, ritade tillsammans och bubblade allmänt. Mamma mammaaaaa maaammmaaaaa maaaa maaaaaaa mama mamma mamma!! 

Sen klädde vi på oss för att gå. Men skruttungen smet ifrån mig, skolös och allt, och drog iväg till sandlådan. Han var hur nöjd som helst! Även om det tog en hel kopp med vatten när vi kom hem för att skölja bort sanden ur liten mun 😛  

 

Jag har blivit en av ”dem”

Standard

Jag känner mig nedslagen och omotiverad. Så fort jag ser kontorsbyggnaden växa i synfältet växer huvudvärken fram. Jag som aldrig varit en av de som lidit av så kallad måndagsångest, har nu istället en varjedagsångest. 

Vi har mötat och vi har pratat. Omgivningen tycks anse att det är löst och utagerat. Men jag är arg, ledsen och sviken. Ordet kränkt slängs ju omkring så mycket nu för tiden att man knappt ens vet vad det betyder längre. Men med det sagt känner jag mig kränkt

På mötet framkom att det här är ”nåt som kunde hänt vem som helst av oss.”, att reaktioner och tankemönster påverkats av en orimlig arbetsbelastning. 

Men fortfarande är jag misstänkliggjord, fortfarande är det jag som måste redovisa allt till chefen såsom ett olydigt barn till rektorn. Om allt nu är ”ett missförstånd” borde mina restriktioner hävas. Mina kollegor OCH min chef borde be om ursäkt för ett förbannat uselt beteende. 

Vissa ursäkter har framförts, från ena kollegan. Men det är något för sent. Tänk efter före eller dra åt helvete efter. 

Härlig helg!! Och hade gärna fortsatt vara ledig…

Standard

De senaste dagarna har varit härliga och läkande. Jag har fått hänga med föräldrarna och med vännerna. Vi har fikat brunch på Ikea och vi har promenerat i solen. Det har verkligen varit välbehövligt! 

Men jag längtar inte efter måndag morgon. Jag känner redan nu hur huvudvärken smyger på och hur ryggen vill huka sig. Tankarna snurrar och stör. Att hormonhäxan är på ingång underlättar väl inte jättemycket heller 😛 

I torsdags innan jag lämnade kontoret kom kollega 2 in och bad så hemskt mycket om ursäkt för hur de hade skött samtalet i måndags. Hon bad oxå om ursäkt för att hon inte förvarnat att chefen var insatt/indragen. Hon säger att hon förstår att mitt förtroende för henne/dem är skadat. 

Men vet ni – too little to late. 

Det är kanon att hon vågar ta tag i att hon klantat sig, det är moget och modigt. Men det är ju lixom lite för sent. 

Hon menar att hon bett chefen om vägledning ”bara”, men hon borde ha insett att chefen självklart kommer att agera på den info hen får. Det där känns mer som en efterkonstruktion. Om det sen är mina känslor eller hennes egna hon skyddar är väl oväsentligt… Lite likes och engagemang i mina FB inlägg ovanpå det känns mest som röstfiske.

Näh. Vi skippar måndag va?