Månadsarkiv: mars 2020

Lördagsdejt

Standard

Såhär i coronatider kan det lätt bli ensamt, det sociala livet är starkt begränsat. Så ikväll har jag och käraste vännen haft FaceTimedejt med varsitt vi glas och skål med chips. Perfa! Och så mysigt, jag saknar fasen människan!

Man får ju försöka tänka om och tänka till.

I övrigt har helgen hittills mest sett ut som ovan. Tvätt, tvätt och mera tvätt. Lillstrumpan kissar som besatt på nätterna och vi börjar (!) bli less på det efter sisådär två månader av lakan-, täckes- och tom kuddtvätt varje eviga dag. Vi har haft tvätt på tork över hela jäkla stället, det har tom hängt lakan på dörrarna till slut för att övriga torkmöjligheter varit fulla… Nu har jag tröttnat. Efter att skruttan kissat först i sin sen och sen i vår under samma natt så frågade jag henne vid middagen idag vad hon skulle tycka om att sova i blöja. Jag vill ju inte tvinga på henne något, hon är ju medveten om att det små barn som har blöjor. Halvt om halvt förväntade jag mig ett nej men hon tjöt fram ett förtjust JAAA och berättade prompt för pappa att hon minsann ska ha blöja. Så nu hoppas vi på en natt utan pölar och lakanstvätt.

Min dejt är över, kompisen behövde sova. Lillan sover och maken jobbar på att däcka vår stora. Jag sitter här lite lätt lullig av vinet och lyssnar på vinden som rusar där ute. Jag funderar på att krypa i säng och somna tidigt. Kram på er!

Kvällsgos

Standard

Det där med hemmajobb är så svårt. Jag är inte toppenfokuserad direkt… som tur är kan man sitta efter kidsen somnat och ta igen lite. Jag tycker det är rätt trevligt t.o.m. I gengäld har jag ju fått ta långlunch och gjort ärende mitt på dagen i strålande sol. Sjysst byte!!

Vi kollade upp ett nytt glutenfritt bageri idag och sen tog vi en tur till science fiction landet Sahlgrenska. Maken behövde påfyllnad av mediciner och det är bara sjukhusen som är fullsorterade. Det är öde. Tomt. Vakter vid dörren som vänligt men bestämt avvisar alla som inte är patient på sjukhuset. Jag fick dispens förstås, hade inte trott annat, men det kändes allt lite skumt.

Väl nere på apoteket började näsan klia. Jag är ju allergiker och nyser, snorar och hostar året runt. Det är inte läge för det nu riktigt, framförallt inte på ett sjukhusapotek haha, de hade väl slängt ut mig. Jag försöker febrilt hålla den inne!

Jobbeftermiddagen blev kort. Förskolan ringde och berättade att fis haft en jobbig dag med mycket frustration och bråk. Jag kom av mig helt… jag blir så ledsen! Vi vet ju inte vad vi ska göra för att hjälpa honom. Efter 2,5 timmas jobb efter barnen somnade är jag på banan igen. Vi hämtade barnen tidigt och stannade på lekplatsen på hemvägen.

Mitt flygande barn

Apropå rubrikens gos då. Jag ligger i sängen med padda och telefon. Snäll och vänlig barnfilm (långt ifrån all Coronarapportering) på paddan och wordpressappen i telefonen. Då kommer fis knatandes. Vidöppna ögon, utan ett ord klättrar han upp bredvid mig och annekterar mig. Somnar innan huvudet är på kudden. Lilla gubben. Jag undrar hur vaken han egentligen var haha. Han märkte inte ens filmen eller att det faktiskt är tänt härinne iom att maken sitter med sitt kvällsjobb. Han ligger tätt intill med armen slängd över mig. Det är så mysigt. Närhet.

Another one bites the dust. No more joy for Joy.

Standard

Det är tragiskt att se hur butiker och företag rasar en efter en. Idag var jag i Joybutiken i Nordstan och fyndade på konkursutförsäljningen. Fy. Jag känner mig som en korsning mellan en asgam och en profitör. Mamma tröstade mig med att de faktiskt behöver vartenda öre nu, men ändå.

För 1800kr fick jag kläder för nästan 4000. Som jag lovade mig själv och maken var det iaf ingen mer klänning utan jacka, toppar och byxor. Flash konkar oxå och kommer snart börja sin utförsäljning. Jag har lovat mig själv att hålla mig långt borta, jag har gått lite bananas på shoppingfronten och ska VERKLIGEN inte dit…

Nu är jag på väg tillbaka till datorn. Solen strålar och det är sannerligen vår ute. Underbart! På jobbfronten är det just nu lugnt, jag väntar på andras bidrag vilket gör att mitt bord är tomt. Jag tillbringar för mycket tid med att peta på datorn ibland så det ser ut som jag lever. Jag avskyr det. Jag är hellre ute i solen då.

Artens fortlevnad

Standard

Det här blir lite gnälligt – men jag ska inleda med att var riktigt tydlig; alla har rätt till sin rädsla. Jag dömer inte den som är rädd eller underskattar riskerna.

Men

My god vad det här är tjötigt.

En del människor verkar ha tappat vett och sans fullständigt. I Facebookgrupper och diverse forum pågår de mest märkliga diskussioner.

Självutnämnda experter skäller på föräldrar som lämnar friska (!) barn på förskolan för att kunna jobba. Epiteten haglar för att man riskerar att sprida smittan vidare när man faktiskt följer råden från myndigheterna.

När man sen har barnen hemma och ber om hjälp, råd och tips att överleva vardagen så är man en dålig förälder som inte vill umgås med sina barn. Klart man vill umgås! Men bara för att DU och DINA barn är lugna och klarar av att h roligt 24/7 på liten yta så gäller det inte alla. Faktiskt.

Jag sjunger i kör. Så galet jäkla roligt! Jag och ytterligare 21 tusen medlemmar har dock fått vårens körövningar omstrukturerade i och med Corona. Under några veckor är repen inställda, istället körs det live via Facebook så man kan delta från hemmets trygga vrå och istället förlängs terminen med ett antal tillfällen. En stressad körledning som försöker göra det bästa av en ohanterlig situation.

Herre. Jävlar.

I forumen diskuteras det såsom körledarna försöker lura oss deltagare på pengar. JAG HAR MINSANN INTE VALT ATT SJUNGA I HEMMET, DET KAN JAG GÖRA SJÄLV, ALLTSÅ SKA JAG HA PENGARNA TILLBAKA!!! Ja men… alltså… om alla vi skulle kräva tillbaka våra pengar skulle kören gå i sank. De försöker ju lösa det så alla får sjunga, alla får valuta för pengarna och alla blir glada. Hur svårt kan det vara? Oroväckande många är genuint upprörda att man inte är snabbare på att betala tillbaka terminsavgiften, för Force Majeur är tydligen bara trams. Att det i avtalsvillkoren står att man har rätt att flytta om datum vid behov går dem oxå förbi.

Jag inser att rädsla gör konstiga saker med logik. Jag inser att många oroar sig för ekonomin framöver och att en köravgift kan vara ett sätt att kanalisera sin oro.

Men herregud.

🎤Corona Corona, du är min (o)bästa vän! 🎤 (Melodi Corinna, corinna)

Standard

Det är ju lite skumt det här. Karantän. Folk som dör en masse i andra länder och tragedin sprider sig – samtidigt som våra liv liksom fortsätter som vanligt förutom att jästen är slut i affären och jag fick vänta ett par dagar på att kunna göra den där köttfärssoppan.

Man har ju span på allra minsta symptom. Jag är ju allergiker och nyser som besatt bitvis och snorar därefter. Folk ser väldigt misstänksamma ut, det är nästan så jag vill skratta åt eländet. Hur som i familjen renoveringsobjekt är vi än så länge friska. På kvällen igår undrade maken om han hade feber, men det försvann lika fort igen. Hans leder är i full blom och smärtan gör honom lättretlig och väldigt snabbstressad. Som tur (?) är så är jag van och tar inte åt mig, vilket annars skulle vara lätt.

Imorgon är det måndag och jag funderar på det där med jobb. Jag jobbade hemifrån onsdag-fredag, inget jag egentligen trivs med i och med att det är renons på social kontakt. Men jag tror ändå det är bästa lösningen för oss, mitt kontor och mitt jobb innebär väldigt mycket social rörelse. Leva som vanligt ja, men man behöver kanske inte bjuda in smittan alltför aktivt?

Jag tycker så synd om alla företagare som ligger så fruktansvärt illa till nu. Som samhälle betraktat behöver vi konsumera mindre, det är helt klart, men måste alla göra det samtidigt? Även företagare behöver betala räkningar. Och löner. När pengarna försvinner så försvinner jobben. Inte så sugen på hotellnatten? Ja, den är förstås svår att ta på distans. Men nätshopping kommer alla parter långt med. Beställ hem en maträtt eller en ny klänning, spendera lite! ”Alla har inte förutsättningarna”. Nej, självklart inte. Men vi är många som faktiskt fortfarande KAN. De flesta kan något litet. Alla de som normalt köper lunch ute eller shoppar i Nordstan på hemvägen – använd lite av de pengarna på distans istället.

De enda som frodas nu, sliter hårt till och med, är apoteksbolgen och onlinesäljarna av mat. I min lokala affär har man fått in både köttfärs och toapapper men jästen är fortfarande slut. Jästen? Jaja.

Det som i alla fall inte var slut är den goda glutenfria fikan i frysdisken. Den har vi utnyttjat två dagar på raken nu och haft ut far- respektive morföräldrar på besök. I den fantastiska vårsolen har vi hängt på lekplatsen och fikat, gungat, sparkat boll och hållit avstånd. Det är fantastiskt att kunna umgås! Tänk om det varit mitt i vintern nu, iskallt och blött. Fan vad deprimerande…

Det var tider det. När Corona fortfarande var en öl och det fanns toapapper i butikerna…

Standard

En av historiens tråkigaste helger går mot sitt slut. Vi har ingen karantän – finns ingen anledning – men helgen har känts inlåst. Maken har varit iväg på välbehövlig kurs och haft jättekul. Jag har varit hemma och försökt roa barnen. Det har varit mindre roligt haha. Missförstå mig rätt, vi har haft det toppen! Vi har dansat skitmycket och lyssnat på alla mellolåtarna minst sjutton gånger – men framåt kvällen är jag lite seg i bollen.

Vi väntar fortfarande på allehanda resultat från vården. Man har tagit en miljard prover på maken men ännu inte gett återkoppling. Fysiskt är han i bättre skick nu men psykiskt är han ett ras. Han har ju aldrig tagit tag i och på riktigt bearbetat sina känslor efter operationen. Ovanpå det lever han med sviterna av en utmobbande arbetsplats. Han har visserligen lämnat den men den har inte lämnat honom. Jag upplever att han tappat bort sig själv. Han är orolig i sociala miljöer och bannar sig själv så fort han tar plats. Han vågar knappt säga vad han tycker längre och det gör mig så ledsen och så galet jävla arg. Rövhattar. Hur som har han till slut bett om hjälp och har en dejt med kurator inbokad. Förhoppningsvis är det starten på läkning.

Apropå läkning hade jag planerat köttfärssoppa till middag. Tji fick jag. I likhet med toapappret (???) var all köttfärs helt rensad på lokala affären. But whyyyy? jag förstår inte. Verkligen inte. Som tur är har vi åtminstone toapapper. Massor. Vi gillar olika sorters toapapper så rent naturligt handlas alltid en redig hög när vi väl köper. Tjohoo för det dårå. Även om det inte blev soppa till middag.

Vi är inte speciellt oroliga för Corona. Vår vardag är ju vetskapen att en vanlig säsongsinfluensa kan ta kål på maken och en kräksjuka är direkt livshotande. Inte är vi rädda för det. Då skulle vi vara skräckslagna halva livet och det är vi ju inte, det funkar inte – vi har ju dagisbarn! Däremot tvättas händer och vi undviker att umgås med såna som är sjuka. Ungefär som vanligt alltså.

Hittad på fejjan
Japp, fejjan