Monthly Archives: januari 2017

Mammigmammigmammigmammig

Standard

Jag är så fruktansvärt frustrerad just nu. 

Min stora är så fruktansvärt mammig för närvarande. Jag ska bära, jag ska mata, jag ska byta blöja, jag ska bära, jag ska natta, jag jag jag jag. Det är på nivån att pappa får sig en smäll när han försöker ta över. 

Det är lika frustrerande för oss båda vuxna… maken blir dels ratad vilket svider i sig dels kan han inte hjälpa till och avlasta när jag behöver. För min del är problemet att jag bara har två händer. Jag räcker inte till. Min man fick ge strumpan flaska för att inte hon skulle haverera helt förut när jag inte fick lov att amma. Dessutom får jag inte vara ifred. Fucking ever. Det slutar till slut att vara mysigt att vara barnets utvalda. 

Jag har tyvärr inget tålamod heller vilket inte hjälper i sammanhanget. 

Jag tror fö att det är en del av problematiken. Min ork alltså. Han känner att jag inte är på topp, är kortare i humöret – han blir kanske lite otryggare och behöver mig mer än någonsin. Varpå jag blir frustrerad och cirkeln går utför lite till. 

Ikväll ser nattningen ut såhär; pappa och fis går efter en kamp till sovrummet. Jag behöver sitta med skruttan och långamma, mina bröst behöver det. Amningen behöver det. 

Efter en dryg kvart kommer fis ut med tom flaska och ska hämta mig, vi ska tydligen ligga i stora sovrummet. Pappa får bebisen och vi går iväg. Skit i amningen lixom. Efter en halvtimma med vrida, vända, pilla, leka, sucka, prata, vrida, vända, pilla, leka, sucka, prata och allt om igen så ger jag upp. Jag klarar inte mer. När han håller på så där så håller han sig själv vaken, han somnar inte förrän han slappnar av. 

Han går efter mig ut. Ska sitta hos mig, på mig. Jag går på toa och han står utanför och rycker i dörren. Skrottan sover, jag har fortfarande inte ammat.

Nu har det gått två timmar och barnet är vaket. Drar i dörren till toan. Stör pappa som försöker jobba. Jag gömmer mig här på toa en liten stund och försöker samla kraft att försöka lägga igen. Mamma mamma mammaaaaaaa. Jag som trodde jag var redo sitter kvar en minut till. Gnället går mig på nerverna och jag får ingen återhämtning när han ständigt är på mig. När inte han är det så behöver strumpan mig. 

Jag funderar på att sluta amma så jag kan slippa den funderingen iaf. Stora ammade jag till typ 19 månader. Just nu undrar jag om strumpan kommer få ens sex månader. Jag ger upp snart. 

Vin, skratt, gos

Standard

Ikväll har jag varit på lekdejt med 17, ja sjutton!, andra mammor som flytt partners och barn en liten stund och vågat sig ut i stora vida världen. 

När jag gjorde i ordning mig för utgång kände jag mig lite smårusig fnissig, som om jag var tonåring och skulle gå på mitt första disco. Jag gav mig själv ett minispa i duschen, rakade benen, snabbfixade naglarna och – hör och häpna – sminkade mig. Jag halade fram glitter, fina undisar och rena byxor. Inte ofta jag får ihop den kombinationen haha.

Vi samlades på le pain francaise på avenyn och drack lite gott, åt lite gott och skrattade en hel massa. Det var så roligt! Det pratades bra relationer, dåliga relationer, sexliv, blöjbyten, jobb, sömnrutiner, kläder, förlossningar… ja allt mellan himmel och jord. Folk är så härligt öppna med både bra och dåligt och bjuder på sig själva. Talesättet i de lugnaste vatten osv aktualiserades återigen – somliga förvånar. Fniss. 

Så småningom började brösten protestera  och själen ropade efter bebis. Jag kan ta en hint så jag pallrade mig hemåt till min familj. 

Jag kom innanför dörren och halade skyndsamt fram en värkande tutte när fis vaknade och började gallskrika mammaaaaaa

Maken försökte lugna men det gick sådär. Normalt sett kan han lösa sånt själv men fis gav sig inte och farmor som var här uppmanade mig kvidande att gå in. Hon är ofantligt blödig när det kommer till fis. Läckande bröst fick vänta och jag smög till slut in till mina killar. (Maken var väl inte helt impad, han känner nog att jag underminerar honom. Det förstår jag mer än väl.)

Jag tog med mig sonen till stora sängen och la mig med honom, förväntade mig en längre läggning eftersom han var så otroligt upprörd. Men han rullade över på sidan och slocknade, haha. Lilla hjärtat ville inte inte alls vara vaken! Han hade bett om flaska men den står orörd på sängkanten.

Den senaste tiden har strumpan och jag sovit i gästrummet men jag saknar att få vara närvarande även för min lilla kille. Så just nu ligger jag i stora sängen med ett par varma små fötter upptryckta i revbenen. Fis sover på tvären som alltid. Min fina man tar gästsängen. 

Strumpan ligger i spjälisen och bevisar att hon är släkt med sin bror. Hon ligger nämligen på tvären hon oxå. Hur? 

Båda turas om att andas tungt, sucka lite, tystna, stöna till och prassla. 

Det är så mysigt 💜

Förhoppningen är f ö att vi snart ska få ner fis i hans säng, strumpan i sin och både maken och mig i vår. Just nu känns det som en utopi att få sova med min man, men fis behöver närhet och vi vill vara där för honom. Dock kan vi inte vara där båda två… fis sover som sagt på tvären så nån vuxen åker ofelbart ut. Fniss. 

Sov gott kära vänner! 

”Jag vill inte att nån ska säga till min dotter att hon ör söt”

Standard

Jag såg på Lady Dahmers facebooksida en länk till ett inlägg med ovanstående rubrik. Ärligt talat läste jag inte inlägget, efter en tretimmarsläggning av en styck treåring ids jag inte. Dock läste jag kommentarerna och anar mig till vad inlägget handlade om. Man har ju sett det förut. 

Man ska inte lära barn att ytan räknas genom att berömma utseende bla bla bla. Förlåt men jag tycker det är tjatigt. 

Jag tror så här att om det enda man någonsin berömmer ett barn för är dess vackra hår eller fina kjol så kan det bli tokigt. Men det är väl ändå inte det enda man säger till sina barn? Eller? 

Vad bra att du plockar undan efter dig! Wow vilket torn du lyckades bygga av legot! Vad snällt av dig att trösta lillasyster! Vad bra att du delar med dig av dina leksaker till Kalle! Heja dig för att du slutade när mamma bad dig! Tack för att du hjälpte till att fylla tvättmaskinen, mappa blev så glad! Vilken häftig haj du ritade! Titta vad bra det blev när vi gjorde det tillsammans! Vad roligt att du ville hjälpa mappa att laga maten! Vilken gosig kram jag fick! Du är min snälla, kloka kille!

Sånt säger vi till vår son. OCH vi säger att han är världens sötaste. 

För det är han. 

(Vet ni vad jag fascineras ”mest” av hos min stora kille? Hans händer. Jag älskar att hålla hand med honom, de är så goa att ta i. )

Barn lär sig snabbt nog att utseende är vad som räknas i världen. This is what beauty feels like säger Gilette. Uppenbarligen är man bara vacker om man är ordentligt hårlös. Maybe she is born with it, maybe it’s Maybelline! sen ska man sminka sig ”naturligt” vacker. Modeindustrin talar om för en – mig t ex – att man inte är bra nog när man har massa höfter och lår när kläderna konsekvent ser ut att höra hemma på en tonårspojke. När ytterligare ett plagg inte passar är det jäkligt svårt att säga ”fel på modet” istället för ”fel på mig”. 

Då blir värderingarna hemifrån så otroligt viktiga. Man får faktiskt lov att känna sig fin! Men det är inte allt som räknas och DET är budskapet jag vill ge mina barn. 

Min fina man kunde inte bry sig mindre om jag rakar benen eller bikinilinjen. Han tycker jag är fin när jag sminkar mig men älskar mig när jag ser ut som mig – oavsett hur det är. Han säger till mig hur vacker jag är i min nya klänning eller vilket fint halsband jag har. Han talar dagligen om för mig vilken bra mamma jag är, han visar med ord och handling att jag och våra två mirakel är det viktigaste i hans liv. 

DET ska mina barn lära sig. Att de är bra precis som de är. Och de ska få vara fina när de gör det. Vad som är fint får de själva bedöma om man pratar ren yta (kläder, smink, skor) men de kommer alltid vara vackrast i mina ögon och det kommer jag säga många gånger. 

Förstår ni hur jag menar? Det är glasklart i mitt huvud men jag vet inte om jag lyckades få det på pränt. Hur tänker ni? 

Tvättberg *stor hög med smutstvätt som växer explosionsartat

Standard

Den här veckans kräksjuka hade den dåliga smaken att sammanfalla med rent slarv av vi gör det sen typen och en garderobsrensning som genererat en hel del tvätt. 

Högen vi hade på golvet har inte varit att leka med… Under dagen igår körde vi 18 (!!) tvättar i tvättstugan och ytterligare fem här uppe i lägenheten. Usch. Det ska sägas att vi inte haft fullpackade maskiner utan lämnat space. Det får t ex inte plats mer än två kuddar åt gången. Men ändå. En jävla massa tvätt helt enkelt. 

Men nu är det under kontroll. Någorlunda, haha. Eftersom fis fortfarande har soppa i blöjorna så kör vi en handduk per gång metoden, så tvättmaskinen går varm idag oxå. 

Det är omöjligt att veta med små barn när smittan egentligen är borta, det kan ta ju ta en evighet innan magen återställer sig. Han är pigg och glad med massor av energi och god aptit, men fram tills dess att soppan blivit korvar så behandlar vi det som böldpest. 

Jag fick diarré dagen efter hans kräkutbrott men tog dimor vilket var otroligt effektivt. Maken och lillstrumpan klarade sig helt, så allt som allt har vi klarat oss rätt bra den här omgången.

Det ska dock sägas att utan maken hade det inte gått. Min fina man åkte hem tidigare från jobbet på onsdag och stannade hemma torsdag och fredag. Utan honom hade jag gått under. 

PS. Jag är ofantligt glad att jag slapp kräkas men känner mig ändå lite lurad. Jag har mölat choklad, det ska ju ändå komma upp. Men det gjorde det aldrig… #hejtjockmage 

Hej kräksjuka

Standard

Jag hade en hel massa att skriva om men jag orkar inte. Jag kom av mig. Fis vaknade vid 22-tiden och kräktes ner hela sin säng.

Jag sanerade honom och maken tog rummet. Sen sanerade jag mig själv och sitter nu med lillstrumpan som har valt ikväll till att vägra somna. 

Fis fortsätter kräkas. Maken tar hand om honom och jag lyssnar på avstånd.

Jag hatar det här. 

Psykologiska funderingar

Standard

Den där stunden på kvällen när jag ligger bredvid fis och väntar på att han ska somna… lugnt, tyst och utrymme för tankar. 

Om typ två veckor ska jag till psykologen och börja nysta i hur jag mår. 

Jag tänkte försöka spalta upp det för mig själv så jag får en klarare bild.

Jag är ständigt trött, lite kort i humöret. Framförallt kort i orken. Maken tycker jag är ombytlig och lite svårläst – jag kan vara hur glad som helst och sen plötsligt försvinna in i mig själv. Orken tar slut och jag gömmer mig i telefonen. 

Jag är ljud- och ljuskänslig. Efter ett tag blir det för mycket och humöret börjar tryta. Skarpt solljus blir jag rent provocerad av. Arg. Fläkten på fullt ös i bilen eller när maken drar igång hårblåsen och hela själen krullar sig av stress. Vrålande treåringar ska vi inte tala om. 

Fis går mig på nerverna med sitt trots. Jag  vill inte vara den där arga morsan som bara skäller eller som aldrig orkar. Men humöret tryter lite för ofta. Jag kämpar emot det mer aktivt nu men han har fått många avhyvlingar som inte direkt är oförtjänta men han har fått det på tredje tillsägelsen istället för på femte. Eller som mitt stolta mamma ögonblick häromdagen; när jag för tionde gången ber fis att sluta pilla på mitt födelsemärke och han för tionde gången svarar ”men jag VILL” så svarar jag MEN JAG SKITER I VAD DU VILL, SLUTA!!! Det är väl precis så man ska prata med en treåring? 

Skäms. 

Jag känner att jag har svårt att räcka till. Min dotter behöver närheten 24-7 och det gör egentligen min fantastiska stora kille oxå. Men han får stå tillbaka ”nej, mamma ammar”. Med ett lager trots ovanpå det kan även den lugnaste stund bli föremål för bråk. Till slut hamnar han på sitt rum och jag är fruktansvärt upprörd. Han säger ibland jag är inte storebror, jag är bara fisas. 

Det hela svider extra mycket efter graviditeten. Jag hade lixom hoppats att bebis skulle komma ut och jag skulle kunna vara mamma igen. 

Det finns inte speciellt mycket ork kvar till maken. Vem orkar med sex när man  mest av allt vill vara ifred eller sova? Vem kan koncentrera sig på ögonblicket när man bara väntar på att nån ska börja vråla? 

Sen finns en aspekt till. Hela mitt hormonella liv har jag varit otroligt påverkad av min cykel. Jag känner av alla övergångar; preÄL, ÄL, postÄL – paus – premens, mens, postmens – paus. Övergången (och fasen i sig) i fråga präglas av nedstämdhet. Det är tydligen ett morsarv. Min teori att min hyperemesis beror på min hormonkänslighet flög ut genom dörren, mamma hade då inte såna besvär! Så vad är då problemet? Mina issues eller mina hormoner? 

Jag vet inte. 

Det ska bli skönt att gräva lite och kolla.