Månadsarkiv: november 2019

Det mysigaste som finns…

Standard

Detta att få ligga bredvid en sovande liten människa. Andas. Suckar lite. Varm. Trygg. Trygg hos mig, men även trygghet för mig. De där stunderna, tätt intill, är sällsynt rofyllda. Lugna.

Vy mot en dörr 😉

Inte konstigt att man så lätt somnar med barnen!

Sent igår kväll vaknade fis till och grät. Jag la mig hos honom för att lugna tårarna och vara nära. Sen var det plötsligt morgon – jag hade somnat. Fullt påklädd, med glasögon på och allt. Men jag sov allt som en sten.

Dagen har varit kort. Jag fick sovmorgon och låtsades återigen vara en tonåring. Dotera kom in och väckte mig runt 1230. Jösses. Jag fick titta ett par gånger extra på klockan! Sonen har alltså lämnat mig i sängen och jag märkte det aldrig. Vi har fyllt på julpyntförråden och ska göra adventfint imorgon. Förhoppningsvis kommer jag då även lyckas få till lussekatter. Både maken och jag har varit i affären idag med uppdraget ”köp saffran”. Vi är tydligen kassa på att läsa, för ingen av oss har köpt saffran. Nåväl, kanske imorgon?

Sjukstuga

Standard

Jomenvisst vaknade strumpan med feber den natten. Hon kom in tidigt till mig i stora sängen, het som en brännugn. Jag tillbringade natten med att bli väckt i parti och minut av orolig liten tjej. Måndag VAB.

Natten till tisdag låg jag istället inne hos stora och väntade på att trumhinnan skulle spricka. Tisdag VAB.

Natten till onsdag trängdes jag med strumpan i hennes säng. Vid tvåtiden på morgonen fick jag äntligen somna till. Hon vaknade med ojämna mellanrum och tokgrät. Hon har en hes och ond hosta men jag vet inte om det var anledningen till tårarna, hon var liksom inte kontaktbar. Onsdag VAB.

Torsdag fick alla parter uppsöka ordinarie verksamhet, tjohoo! Jag tog en jobbutflykt söderöver en snabbis men var hemma innan hämtning. Efter senaste veckan är jag tröttare än vanligt och det var rätt skönt att få lite egentid på tåg och en promenad i en annan stad.

Torsdag kväll och strumpan vaknar nu med hosta och gråt igen. VAB fredag?

Men… men… what now?

Standard

Lillfian sov som en gris hela natten mellan mormor och mig, jag tyvärr sov vid 02 först. Fy. När dagen började lite efter 07 var det ännu mer fy. Som tur hängde mormor och morfar med fian ett par timmar sen så jag fick leka död. Det räddade hela dagen för alla parter, maken hade antagligen fått hem en ganska sur kärring till fru annars.

Vi har väl egentligen haft en rätt lugn och skön dag, men ändå har hon varit helt slut på kvällen. Hon ville sova redan vid 17. Men, nääää det är lixom lite tidigt. Vid 1730 gick det inte längre och hon slocknade som en ljus. Jag skulle vilja säga ”somnade som ett barn” men mina kids har ju aldrig varit så bra på det där med sömn så jag förstår inte liknelsen riktigt…

När jag sedermera kommer ut från hennes sovrum sitter maken och fis bredvid varandra och spelar minecraft med varsin teknikpryl. Det var otroligt mysigt. De småpratade om zombies och lite allt möjligt.

Jag har faktiskt duschat. Diskmaskinen är igång. Morgondagens middag puttade på spisen. Maken tog så småningom tag i nattningen av vår stora lilla kille.

Vad gör man nu då?

Herregud vilken lång och skön kväll jag fick! Jag som var panikslagen imorse över att vara så trött. Jag känner mig lite välsignad.

Sen hoppas jag förstås att strumpan inte håller på att bli sjuk, hon brukar aldrig somna så tidigt annars. Den tiden den sorgen.

Först; njuta av kvällen.

Treåringens självporträtt får summera dagen. Eller som det brukar stå på fejjan ”BFU” 😉

Asså de där nätterna när man bara inte kan somna…

Standard

Äääähh skrutt oxå. Jag kan inte somna. I långa perioder, framförallt i yngre dagar, har jag haft problem med det där att somna. Hjärnan går antingen nonstop eller så är det knäpptyst, men off knappen har lixom försvunnit. Frustrerande. Idag är tydligen en sån dag.

Vi har annars haft en toppendag idag! Fis har fått prova på storpojkespel på datorn för första gången medans lillstrumpan följde med mig till affären. Senare åkte familjen till mormor och morfar för lite middagshäng. Strumpan frågade mormor om hon fick sova över så därför är vi kvar båda två, haha. Hon ville inte stanna själv. Kvällen har varit så mysig! Jag har knappt pratat med mamma och pappa egentligen, men det här att få vara lite nära och hemma… det är längesen och det är ljuvligt.

Lillan somnade med raketfart vid 19 och jag skulle tro hon är den enda av oss som just nu sover haha. Jag flyttade ner till soffan för att försöka bryta mitt läge lite och mina föräldrar kämpar fortfarande med jetlag.

Veckan som gått har varit skitjobbig. Rolig och givande men skitjobbig. En tredagars resa till huvudstaden för utbildning tog lite knäcken på mig. Tanten har inte så mycket resurser numer så när batteriet tar slut så är det lixom slut. Reservgeneratorn har packat ihop. Men åh så roligt det var! Nya kollegor, nya processer och massor av utmaningar.

På torsdag när jag till slut kunde hämta barnen från förskolan ville vi bara vara och umgås nära. Så det blev glass till middag och filmtajm i soffan. Fullt rimligt tyckte barnen.

Lojalitet, vilja vs verklighet

Standard

Som vanligt tänker jag genom att skriva, så ni kanske får läsa – kanske inte haha.

Det är jätteviktigt för mig att vara lojal mot min arbetsgivare. Det betyder inte att jag okritiskt accepterar vad som helst utan ifrågasätter gärna och jobbar ännu hellre med utveckling. Men när man hamnar i en organisation där man lixom undrar… hur FAN kan nånting fungera så dåligt? så krockar mitt behov av lojalitet med upplevelsen av…. ja alltså, jag hittar inte ens ord.

Jag ångrar inte att jag bytte. Jag tror jag gjorde det av rätt anledningar. Men helt ärligt undrar jag om det här är rätt organisation för mig. Jag trivs vansinnigt bra med kollegor och chef, de är verkligen toppen! Men i förlängningen – räcker det? Om jag kunnat gå tillbaka till min gamla tjänst, hade jag gjort det? Jag vet fan inte. Jag är inte redo att ge upp här och det skulle kännas som ett gigantiskt misslyckande att söka tillbaka redan nu (om det ens funnes en tjänst att söka).

Jag vill ge det tid. Jag vill se vart det här tar vägen.

Jag har ett jättebehov av att kunna tro på min arbetsgivare. Jag vill verkligen ge både min arbetsgivare och mig själv chansen att lyckas och forma ett långsiktigt förhållande.

Men just ikväll. Shit alltså.

Så som ni förstår pågår en något förvirrad dialog i huvudet. Jag vill vara kvar, jag vill få det att funka, jag vill kunna tro på min organisation. Men…

Kalaslördag, grillad korv och surt

Standard

Igår fick vi hämta stora men plötsligt så lilla korven på förskolan, han var högröd och så varm att han nästan brändes att ta i. Han vR helt utslagen igår men åt ändå okej middag. Jag sov med honom sen, vi vill båda vara nära när han är sjuk, och han låg tätt intill hela natten. På morgonen är febern borta och han är som vanligt igen. Weeeeeird. Precis så var det ju för lillstrumpan för några veckor sen. Mycket udda. Idag är han pigg, glad och bad att få gå ut till kompisen lite.

Idag är dessutom en riktig kalasdag! Lillan är bjuden på kalas, vi ska fira en nybliven fyraåring (men har inte hunnit köpa present. Jag vet inte hur vi ska hinna köpa idag heller… ooops) och mamma ska få en padda, tjohoo!! Jag är löjligt glad faktiskt. Jag har sparat pengar ett tag och nu ska det bli av. Maken är på köparstrå och kommer förhoppningsvis snart hem med mitt vita paket.

Sen till det sura då. Vårt stora badrum luktar surt och jag kan för mitt liv inte komma på vad problemet är. Förmultnat hår i silen (som säkerligen finns en del med tanke på hur mycket hår jag fortfarande tappar!) luktar ju mest äckligt, inte surt. Det ligger ingen gammal blöt tvätt eller liknande. Maken tror att det är rören vid handfatet, men luktar de surt? Vi har tvättat väggar, golv, toan… jamen allt. Men ändå. På lilla toan har vi en kissdoft som inte försvinner trots att vi skurar nästan dagligen. Det känns sådär bra att få hem gäster faktiskt. Hej och välkommen hem till familjen smutsgris liksom.