Monthly Archives: maj 2012

Lite skryt

Standard

Det här kom på mailen idag, min chef som vidarebefordrade…

Tjena,

Ville bara säga att jag har hört bra omdömen om JVJK i Gtb från flera av mina chefer. De är väldigt nöjda. Du får gärna ta det vidare till henne!

Med vänliga hälsningar

*snäll avsändare*

Annonser

Redo

Standard

Nu vill jag hem. Inte bara från obygden – hotellsängen börjar förlora sin tjusning – utan till ett hem som är mitt.

Gud, jag är redo.

Jag känner mig dessutom tjock, tjockare och tjockast. Det här varvet tog hårt på ett redan överlastat midjemått. Urk, urkigare, urkigast.

Ser nästan fram emot arbetslösheten, så jag kan ägna mig på heltid åt min kosthållning…

Näh.

Gnäll idag med. Därav tystnaden…

Men jag har trots det haft en väldigt bra dag 🙂

Gnäääääälll

Standard

Sitter på hotell i en håla far far away och njuter av en säng i stilla ro…

Not.

Maten var lika otillfredsställande som sist. Alltså den gång som var SÅ GOD MAT var tydligen undantaget. Besvikelse är norm. 160 kronor för färsk pasta med oxfilé. Låter väl gott? Ja, sex småååå strimlade bitar oxfilé. Jag räknade.

Handduken var otäck – troligen ren men rejält missfärgad. Jag bad att få en ny och fick hämta den från den inlärt förfärade personalen i receptionen… Passade på att äta middag först. När jag sen ville köpa med mig en 8-kr chokladbit till kaffet erbjöds jag att betala den vid utvheckningen. Kunde de inte bjudit på den?

Sen luktar mitt rum matos. Rejält. Usch.

Ovanpå allt behöver jag boka ny spolning eftersom tant röd dragit sig tillbaka igen. Historiens kortaste besök fö! Men jag är bortom all ära och redlighet i fyra dar, och på fredag har min gyn stängt. På måndag kan jag fixa tid, men det är ju i princip lagom till ÄL. Typ samma sits som sist. Bajs.

Fantastiska Joanna!!!

Standard

Igår morse var en mycket modig kvinna med på TV4s morgonsoffa och pratatde ofrivillig barnlöshet. Jag har försökt lägga in videon – men får ärligt talat inte till eländet. Är det nån därute som vet hur man gör? På blogspot var det ju bara att klippa in länken så fääärdigt, men det funkar ju f*n inte här. Nåväl Jag lägger istället in länken.

Titta! 

Ofrivilligt barnlösas dag och två år som bloggare.

Standard

Det känns på något sätt som en livets ironi att min blogg fyller två år på de ofrivilligt barnlösas dag.

Förra året instiftade kloka Wilda en dag för oss som längtar – vi som så gärna skulle vilja titta på kalendern och säga att det här är min dag, min dag som förälder!! Jag skrev ett långt inlägg då, och jag är faktiskt stolt över det. Det är det närmsta jag kommit en debattartikel någon gång 😉

Men jag slås av att ingenting har förändrats. Jag är fortfarande samma jag.

Det enda som synligen har förändrats är ett tröstätet och hormonstimulerat midjemått. Det som däremot inte syns är hur Längtan har skurit ett svart hål i själen som växer och krymper i storlek allt utifrån dagsform. Förtvivlan har blivit bitterhet, där andras lycka kan vara svårsmält. Jag har lättare att acceptera vissas lycka än andras. De som betyder mycket för mig. De som har kämpat länge. Men andra… nej. Jag undviker i perioder att gå in på femmis forum, för det är för jobbigt att läsa om de som lyckas på första försöket. Jag går inte på femmisfika längre, inte sedan den där gången när hjärtat trillade ur kroppen och landade någonstans i källaren. Aldrig igen. Inte förrän jag har något i magen eller i famnen. Inte innan.

Jag visste förstås att den här dagen skulle komma – dagen innan mors dag 2012 som sammanfaller med dagen då mina allra första ord i etern hunnit växa och gro i två år och få sällskap av ytterligare 802 (!) inlägg och ungefär 130 000 besökare… Jag hade drömt att jag skulle ruva nu, att jag här, nu och idag skulle bära på ett hopp om att få uppleva nästa års mors dag med en liten i famnen.

Men ödet vill ju busa lite med mig.

På ett sätt vill jag säga ”varför jag?”. På ett annat ”varför inte jag?”. Jag vet att jag kommer klara det. Jag överlever allt. Helt enkelt för att det inte finns något alternativ… Är det så jävla kul jämt? Nej, knappast. Det är inte roligt att vara den som inte kan glädjas, som drar sig undan, som läser in konstiga antydningar i anekdoter från föreläsare eller kommentarer från främlingar. Men jag skyddar mitt hjärta och jag överlever.

Om jag ändå jämför med förra året så har jag något nu som faktiskt inte fanns då. Ett frö. Eller tja fyra… En möjlighet att nå den där drömmen. Jag har fått ett möjligt svar på varför jag har samlat på mig 8 nitar.

Det som håller mig uppe är ett hopp som ännu inte vill ge sig och min inneboende styrka, som jag bannemig tror är rätt så rejäl!!! Den har fått mycket övning i det senaste. Men jag hade nog inte haft den om jag inte hade haft tryggheten i min familj och mina vänner som stöttar i vått och torrt. Som ringer mig och tvingar mig att gråta ut efter ytterligare en bom, när jag egentligen bara ville leka struts och hålla det inne. Som kommer hem och kramar mig när jag gråter. Som ringer och peppar, lyfter och framförallt lyssnar. Som kommer hem med en matkorg när både ork och pengar tryter… Utan dem hade jag nog haft en väldigt mycket tyngre resa.

Ofrivillig barnlöshet är ju inget man talar om. Framförallt inte hos singlar, för hur var det nu? Kan vi vara barnlösa? Nej just det. Vi är partnerlösa, på sin höjd. Det är inte direkt ett naturligt samtalsämne vid fikabordet på jobbet… Ute i stora vida världen lever man som om allt man vill i livet är att vara lycklig singel. Frågor om hur går det med kärleken *vink vink* avvärjs med ett leende tack jag älskar mig själv varje dag.

Ps. CD1

Just det…

Standard

Jag överlevde 😀

Jag fick sällskap av fina FC och plöjde affärer.

Jag kom hem men en klänning, en tunika, en kjol och tre linnen… Vid det laget hade jag knatat runt i mina tio cm höga klackar lite för länge. Gaaaah ont i helsicke!!! Så det blev faktiskt ett par urtråkiga men ack så bekväma eccosandaler som blir lite bättre att knata hem i 🙂 Lycka för ledsna fötter!

Nu blir utmaningen bara att välja outfit för imorgon…