Godot på barrikaderna

Jag står just nu på Järntorget och bara gråter. Jag kommer precis från gynekologen som visade sig vara ett empatilöst arsel. 

Det krävdes tjafs under nästan gräl liknande former för att han skulle skriva ut Primolut. 

Han försöker på ett ganska aggressivt sätt tala om för mig varför det är bäst att vänta ut kroppens egna arbete – och jag säger ”men jag har kompisar som…” vad jag ville säga var att jag har kompisar som har erfarenhet av missfall och de säger att de ibland skriver ut, ibland inte – varför gör man olika? Men jag kommer inte så långt, han avbryter vid citattecknet och säger att jag skiter fullständigt i kompisar, jag är minsann produktionstekniker bla bla IVF bla bla. När jag till slut får ut mitt budskap säger han bestämt att nej det gör de minsann inte alls. Eeeh jo.

Okej, bedside manner, much??? 

Han ifrågasätter mitt behov av ett avslut. För medicinskt är det avslutat för längesen och jag lurar minsann mig själv om jag tror att en framkallad blödning får igång systemet igen. 

Jag känner att jag är en besvärlig kvinna som inte förstår vad Viktiga Läkaren säger. Att jag mår skit och att kroppen mår skit spelar ingen roll. Jag lurar ju bara mig själv.