Sen? (Editerad)

Standard

Alltså jag är aldrig nånsin sen… jag lär ju inte vara gravid – det krävs fungerande apparatur för det 😉 Så nåt annat är det. Kan det vara viktnedgången? Knappt 11 kilo på typ tre månader? Jag tycker inte att det är så mycket att det borde påverka? Nåja det är dagens spännande fråga – när kommer tanteländet.

Edit; just därför kom käringen ikväll. Till slut.

Annonser

14447

Standard

Idag på väg till viktväktarna och dagens vägning blev vi påbackade på parkeringen.

Jag körde långsamt, hade knappt rullfart än, när maken plötsligt tjoar till ”aktaaaa” och så gungar hela bilen till. Väldigt odramatiskt. Men jag höll på att kissa på mig i ögonblicket; hade jag kört in i raden med bilar utan att märka det? Var jag plötsligt blind???

Men så var det förstås inte. Någon hade rullat bakåt utan att se sig för. Eftersom hen träffade mitt i bakdörren och jag körde så långsamt bör hen ha börjat backa när jag var precis bakom. Det var ingen diskussion över huvud taget, hen bad så oroligt mycket om ursäkt och sen bytte vi uppgifter och körde vidare åt varsitt håll.

Nu på kvällen la jag in en skadeanmälan på tryggs hemsida och bestämde mig för att kolla upp min ”motpart” för att se att uppgifterna stämmer. Sen kollade jag mig själv – jag har tydligen levt i 14447 dagar. Coolt.

Vägningen idag var -0.4 vilket enligt Viktväktarnas officiella statistik ger mig en total av -9.9 kilo. Enligt min egna startvikt som jag hade när jag började med programmet (fyra dagar innan första invägning) ligger jag på -10,7. Galet.

Jag är stolt över mig själv! Och jag har pms. Jag har sneglat på dajmpåsen och funderat på dess öde många gånger ikväll…

Sticka mig lite 

Standard

Ikväll är min fina man nåt så sällsynt som inte bara sjuk. Han är ute med sin bästaste biokompis och kollar på en ny film. De är på Bergakungen och sitter i VIP salongen och njuter. Hon har stränga order att ta hand om min gubbe och få honom att skratta lite och känna sig lite normal. Han kommer vara utslagen imorgon men det får det vara värt. 

Mina föräldrar kom hit och åt middag med barnen och mig och hängde med oss. Det var mysigt 💚 

Lillstrumpan har fortfarande inte fattat det där med bestick och hon vill gärna frisera håret med kladdiga fingrar. När maten var uppäten var ungen täckt i ris och en massa annat… så det fick bli ett bad i handfatet. Farlig mark för min del, alla  badförsök hittills har resulterat i panik och skrik. Ja mina alltså, pappa har tydligen rätt badhandlag. Men mormor var med och sufflerade och alla överlevde. Puh! 

Efter middagen jagade mormor fis runt lägenheten tills han skrek av skratt. Han välte lillasyster en gång men hon lyckades i alla fall inte vänta sig själv. Igår gav Vurpfia sig själv näsblod när hon drattade av soffbordet och imorse trillade hon av sängen. Jag vet faktiskt inte hur hon lyckades med det sistnämnda – jag hörde en duns och ett vrål. Hon låg med hela överkroppen under sängen och rumpan/benen utanför. Hmmmm… 

När båda barnen sedermera sov satt jag med mina föräldrar och pratade en stund, mamma visade mig hur jag skulle sticka aviga maskor och sen så småningom åkte de hem. Kvar är jag med Zumbos just dessert på Netflix och min blivande halsduk. Jag har köpt IFs reflekterande garn. Mest för att det är mysigt men oxå för att det är skitviktigt! Har ni reflexer i mörkret gott folk?? 

Wow vilket delmål! Och familjefunderingar.

Standard

Förra veckan på viktväktarna hade jag haft två riktigt jobbiga veckor där pointsen aldrig lixom räckte till för det som hamnade i munnen. Jag orkade inte riktigt engagera mig och resultatet syntes på vågen – plus 0,7. Även om jag vet preciiiis vad det kom sig så var det bittert. Det ska dock sägas att jag också var tacksam att utslaget inte var värre… Min tappade kontroll var kanske inte så tappad som jag trodde!

Den här veckan har även den varit riktigt kämpig. Suget och pointsen har inte riktigt mötts utan jag har fått kämpa varje eviga dag. Igår satt jag hos maken och suckade över det stundande plusset igen. Han sa att om det är plus igen får vi ta fram en plan för att hjälpa dig… men oavsett är du vackrast i världen! 

Det var med osäkra ben jag gick dit – och fällde en tår i vägningsbåset. Minus 2,4. Äääääähhh what?? Jag har därmed tappat strax över tio kilo! Jösses. Min snittsiffra är då 600 gram per vecka. 

Nu sitter jag med fis i knät, äter clementin och kollar på barnkanalen. Maken ger strumpan lite middag. Fis och jag pratar om familjer; vissa har bara en mamma, andra två pappor, någon är brun andra är vita (nåja blekrosa som vi), någon har mörkt hår, andra är blonda. Ja och ”Pelle” har lila hår!  Ja precis. 

Vi tar det där samtalet av och till, försöker vänja honom vid att inte alla ser likadana ut.

Nu ska jag återgå till mitt mirakel. Trevlig kväll på er!

Zootropolis och glass

Standard

Kidsen och jag häckar framför TVn och äter glass. Ikväll kommer bästa H hit och jag längtar, jag behöver en glad och klok vuxen i min närhet ikväll. Min man har haft en ansträngande dag och sover i sängkammaren. 

Jag räknar inte med att få se honom mer ikväll. 

Det började med en sömnlös natt på grund av smärta. Gikten har nu intagit även andra foten och stackaren ylar av smärta. Igår stängde kroppen helt enkelt av och han slocknade i soffan. Efter det sov han väl en timma totalt. Förmiddagen spenderades på odontologen som en del av utredningen, sen fick han åka nästan direkt till vårdcentralen apropå gikten. 

Vid 16 frågade jag honom om han kunde vakna tillräckligt för att ta lillstrumpan några minuter så jag kunde gå hem till grannen och hämta storebror. Det slutade med att jag får dra på henne hela höstmunderingen för att vara ute fem minuter… Det är inte honom jag är bitter på utan situationen. Luften gick ur mig. 

Jag har haft ytterligare en riktigt dålig natt med barnen och har varit taxi hela dagen, jag är oxå helt slut. Så vi körde enklaste vägen ikväll. Pannkakor till kidsen och nu film och glass. De verkar nöjda och jag får en massa kramar! Jag njuter av närhet och funderar på att hänga tvätten. 

Snart kommer den trevliga och då måste ju jag oxå vara trevlig – underbart! Jag får så mycket energi av det.

Lite pyssel

Standard

Jag försöker ge mig själv lite teknikfrihet. Min telefon och jag har ett lite för tajt förhållande för min smak… Så jag försöker lära mig att sticka och att virka. 

Virkningen krävde för mycket tankekraft så det har jag pausat lite. Stickningen kunde jag med någorlunda lätthet återupptäcka efter runt tjugo år i träda – det krävdes bara att jag fick upp första maskorna på stickan vilket var klart svårast hittills, haha, jag har svårt att förstå instruktioner tydligen. 

Förvisso kan jag bara räta maskor men mamma ska få visa mig aviga. Under tiden stickar jag på en halsduk. Jag köpte ett garnpaket på stora Coop med instruktionen att lägga upp 30 maskor och sticka 2,10 meter. Enkelt nog! Känns lite fusk men va fasen nånstans måste man ju börja! Mysigt är det. 

Idag har min fina man varit på Sahlgrenska och jobbat på transplantationsutredningen som nu är i full gång. Min pappa har agerat taxi och lunchdejt vilket har varit otroligt skönt! Min gubbe har varit omhändertagen. 

Jag ska sticka ett varv till, sen tänkte jag ta min rödsnutna näsa och krypa i säng. Snart vaknar väl lillfisan och jag skulle gärna hinna sova lite först. 

God natt på er! 

Snörvel och hjärtlig utveckling 

Standard

Som en liten bonus har jag blivit förkyld. 

Men baaaaajs oxå! Jag nyser non stop tills jag kissar på mig och huden kring näsan börjar bli skinnflådd. Fördelen är dock att jag inte orkar göra något och inte är hungrig. Vägningen igår var inte så lyckosam, jag hade gått upp över ett halvt kilo. Med tanke på hur min ork varit senaste två veckorna så kom det inte som någon större överraskning men var ändå inte så roligt. 

Min man var på Sahlgrenska i veckan och gjorde en hjärtbiopsi. Det var faktiskt lite lustigt det hela, vi hade tappat bort remissen och ringde oss blå till kontaktpunkten för att få klarhet i vilka tider som gällde. De i sin tur hänvisade till koordinatorn. När vi efter många många försök fick tag i henne i tisdags 0915 fick vi höra att biopsin var ”idag klockan 10”. Haha vi la på 0925 och 0958 lämnade jag av honom vid sjukhuset.  Jösses. 

Ingreppet och undersökningarna i sig var surrealistiska och bitvis riktigt obehagliga. Han kom hem på kvällen och berättade att läkaren som genomförde ingreppet tillhör transplantationsgruppen och hon konstaterade att hans hjärta är så himla trött. Hon sa att hon skulle förorda transplantationsutredning. 

Sagt och gjort. Redan dagen efter började telefonen ringa och remisser har börjat komma. En av de största utmaningarna kommer bli att få ner honom i vikt. Han har ju ingen förbränning och kan inte röra sig, så hur gör man då? 

Det är undebart att äntligen ha det igång. Jag kan inte se att det kan gå till nåt annat än en transplantation. Samtidigt är jag jätterädd, det går från abstrakt knasigt till väldigt konkret!