Viktvaktande

Standard

Jag är nu inne på den nionde veckan med Viktväktarna och det går hur bra som helst!! Eller nåja, det HAR gått bra. Tiden sen maken blev inlagd igen har varit jobbig även matmässigt. Jag har fortsatt kunna ha hyfsad kontroll på intaget men har haft mindre ork att bry mig med. Med det sagt är pointsräknandet faktiskt en hjälp – jag har nämligen inte mycket matlust heller. Antingen äter jag helst ingenting eller helt fel. Sålänge jag räknar points vet jag iaf att jag äter tillräckligt. 

Men ändå går vågen stadigt nedåt. Jag är faktiskt otroligt stolt över mig själv! 

Annonser

Det där med löneutveckling som föräldraledig…

Standard

Jag blev uppringd av min chef i fredags för att diskutera årets lönejustering. Vi har individuell lönesättning men däremot ingen löneförhandling. Man blir meddelad ett resultat som man får ta varesig man vill eller inte, protester lönar sig icke. 

Eftersom jag varit borta länge och vi har ny chef har jag försökt visa mig så intresserad som jag kan genom att delta i APTer och liknande (per telefon) och att be att få vara med på utbildningsdagar trots att jag inte jobbar. Jag har oxå vid tillfälle tipsat min chef vilka personer hon bör tala med om hon vill få en bra återkoppling om mig. Det finns trots allt de som känner mig bättre än andra…

Hon inleder samtalet med att fråga om kursen och efter att ha gett mitt svar vände jag frågan tillbaka till henne. Jag tyckte det var så roligt att höra Pelle som har så mycket klokt att komma med. Eeeeh what? Av tretton deltagare, mig inklusive, väljer hon att lyfta fram en enskild individ? Vi var många som deltog aktivt och hade (förhoppningsvis) kloka saker att säga. Men det är klart, i en grupp av kvinnor är Pelle ung kille med sportbakgrund. 

Sen berättar hon att hon hört sig för med folk jag jobbat med om min prestation ”de säger bra, men det var så längesen att ingen har nåt mer konkret att säga”. Jag är alltså bortglömd. Min förra chef sa ”bra men det var så längesen att hon inte har nåt mer konkret att säga”. Mmmm bortglömd. 

Sen ger hon mig en riktigt pissig ökning. Alltså procentuellt är det kanske inte så galet men ”alla” säger att man vid frånvaro bör få det man fick året innan eftersom man förväntas ha samma prestation. Förra året fick jag runt 5%, hon menar alltså på att jag borde presterat drygt en tredjedel av det om jag varit där. Observera att jag inte har en annan källa än ”alla”.

Men hur som. Först lyfter hon ”Pelle”, sen talar hon om för mig att ingen kommer ihåg mig och avslutar med att ge mig lägsta möjliga höjning. Och hon undrar varför jag lät missnöjd. 

Jag har längtat efter att gå tillbaka men nu känner jag mest… blasé. Nåja jag kan gå dit och prestera en tredjedel, visst. Jag kan ta minsta möjliga arbetsbelastning och konsekvent säga ”tyvärr, jag hinner inte mer”. Hon kanske ska fråga Pelle? Han lär inte få en minimumhöjning. Han är ju så jävla fantastisk. 

Ja jag är bitter. Ja jag är fem år gammal. Ja jag har mens. Men jag tycker ändå att jag har visst fog för att vara upprörd. 

Att slängas fram och tillbaka

Standard

Maken är hemma på permis fredag eftermiddag till måndag morgon. Det är underbart att ha honom hemma och nära men samtidigt väldigt oroligt. Han mår ju defacto inte bra. Hostar mycket, vilar mest hela tiden… Han stressas av rörelse och av ljud varpå hjärtat slår trubbelslag och trycket över bröstet ökar. Minsta ansträngning och han hostar till han nästan kräks.

Imorse började han må riktigt räligt. Instruktionen är; vila först. Om det inte funkar ta nitrosprejen. Vila. Evt spreja igen.  Om inte det funkar åk in. 

Han tog sin sprej en gång, vilade, tog igen och fortsatte må dåligt. Vi plockade ihop oss för avfärd till avdelningen via farmor för avlämning av barn – väl framme hos farmor har trycket över bröstet minskat men han är så trött att han bara är grå. Utan tryck finns ingen anledning att köra in men han kan knappt hålla sig vaken. 

Min stressnivå och rädsla har åkt jojo on crack hela morgonen och jag är utmattad. Vill bara fly. 

Hjärtlig uppdatering. Livet suger. 

Standard

I korta drag är min mans hjärta så trasigt att han skulle kunna trilla av pinn när som (även om de inte tror att det kommer hända är det ett realistiskt värstascenario). Jag ”får” inte lämna barnen ensam med honom tänk om du dör? Vad händer med barnen? Ja så säger läkarna rätt ut. Han är med andra ord markant sämre i hjärtat nu än i juni när han blev inlagd första gången. 

Hjärtat är förstorat, ungefär 50%. De vet inte varför. Han får en ny medicin nu och om den inte hjälper inom nån slags överskådlig framtid blir det tal om transplantation. Nån måste alltså eventuellt dö för att min man ska få leva. Eventuellt måste nån dö annars dör han. Det är otroligt skrämmande. Om det går så långt måste vi alltså gå runt och hoppas att nån dör och att hen gör det inom snar framtid. 

Det är ju helgalet på så många nivåer. 

Jag har vansinnigt ont i huvudet och mår lite illa. I övrigt orkar jag inte känna efter. Jag känner mig överkörd av en ångvält och har svårt att andas, än mindre tänka. 

Vissa dar suger helt enkelt mer än andra. 

HIA igen. 

Standard

Idag hade jag tänkt skriva om zombies, hade nämligen världens roligaste knasdröm inatt. Men det överskuggas lite av att maken återigen är inlagd på HIA. 

Imorse promenerade barnen och jag i godan ro till dagmamma medans maken åkte till östra för ultraljudskontroll av hjärtat. Jag väntade med spänning på resultatet – jag ska träffa min chef imorgon och tänkte att jag kunde få en indikation på hur länge han kommer vara sjukskriven på heltid. 

Det man såg var att hjärtat fortfarande har nedsatt funktion – vilket förstås är väntat. Så fort går det inte. Däremot var blodtrycket helt galet högt, vilopulsen ligger runt 99 och andningen är för ansträngd. Hade han fått den läkaruppföljning han hade bort fått (fortfarande inte träffat läkare efter utskrivningen i juni…) kanske man hade sett de här tendenserna tidigare och kunnat justera mediciner eller vad som i tid. 

Så hade han sluppit ligga här. 

Livet suger lite extra idag. 

Igår bröt jag ihop och tog barnen till farmor för några timmars ompyssling. Tänk om jag vetat detta kunde jag brutit ihop idag istället…

Tackochlov kommer mamma och pappa sen. Räddare i nöden.