Allmän oro

Standard

Äntligen har lilla mormor kommit till ro. Äntligen. De sista månaderna var inte roliga för henne, hon hade inte ett värdigt avslut. Det finns så mycket jag vill säga om henne och hennes liv men jag är alltjämt lite avtrubbad. Jag är tacksam att hon stillsamt fick glida in i Nangijala. Vi ses där.

Jag är också tacksam att hon var faktiskt var borta när Putin gick in i Ukraina. Som jag ser det har han en treårings mentalitet i sandlådan – den var min först!!! – men olyckligtvis med lite större muskler än barnets plastspade. skulle vi följa den logiken borde väl Skåne tillhöra Danmark och vi skulle annektera Norge. Kanske även Irland med tanke på var Vikingarna tog vägen?

Det är klart att alla krig är tragiska för människorna som involveras. Men att distansera sig mentalt är ett sätt att överleva. Att fly. Att leka struts. Vi kan se förfärliga bilder och hjärnan likställer det med den där Hollywoodrullen som flimrade förbi igår. Det är först när det förmänskligas, med gråtande barn och skadade hundvalpar som det blir på riktigt. I alla fall för mig.

Det kommer ännu närmre när flygen drar över Gotland. När amerikansk politiker inför FN hävdar att Ryssland kommer invadera Finland och Sverige.

Jag dras med oro. Ska jag ta ut kontanter? Ska jag leta upp våra pass? Borde jag springa bort till XXL och köpa ett lager med sovsäckar, stormkök och ficklampor? Borde jag? Förråden är någorlunda fyllda, det brukar det vara. Men vad händer med maken om det skulle bli problem med medicinerna? Eller vaddå vad. Han dör. Punkt.

Nånstans i bakhuvudet ligger oxå Wag the Dog och Tomas DiLeva sjunger vem ska jag tro på?

Annons

»

  1. Jag beklagar förlusten av din mormor. Relaterar till min egen; saknar henne fortfarande efter 20 år och tänker på henne flera gånger i veckan.

    Gilla

    • Tack 💚

      Egentligen förlorade vi henne redan förra året, jag har sörjt henne flera gånger om. Men sen blev det ju definitivt.

      Jag saknar hennes humor, hennes skratt. Jag saknar att ringa henne på långa bilfärder och bubbla. Jag saknar den där rappa hjärnan hon hade nästan hela vägen in i det sista…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s