En boll i rullning

Standard

Jag har förespråkat länge att min älskade gubbe ska gå ner i arbetstid på ett sätt eller annat. Hans arbetsdagar är en studie i att inte kunna fokusera och inte orka leverera enligt plan. Jag hatar när han sitter på kvällen och jobbar tills framåt midnatt ”för att samla tillräckligt med pinnar” – förutom att jag saknar min mans närvaro i familjen så hatar, hatar och hatar jag att han har en situation där arbetet får honom att må så dåligt.

I det stora hela skulle jag – som den hobbypsykolog jag är – kalla det PTSD. Han har aldrig fått hjälp med den mentala biten av sitt mående i hjärttransplantationen. Jag minns när han låg inne i samband med både svikten och transplantationen och jag bad om hjälp, skicka hit en psykolog! På Östra/HIVA hänvisade de till sjukhusets diakon. Ja jo. Äh fan släng er i väggen. På Sahlgrenska/TIVA/Avdelning 139 tjatade jag i sammanlagt fyra veckor och när hon sedermera kom var det när han satt påklädd och väntade på utskrivningen. En timma kvar inom sjukhusets väggar. Det var ju… prioriterat. Sätt ett plåster på hjärtat och skicka ut honom.

Lägg sen på stressen av mitt skarviga psykiska mående och intensiteten vi har i livet med sonen så får ingen av oss någonsin riktigt tid att läka. Jag KAN inte bryta ihop, för vem ska då hålla ihop allt? Han kämpar med näbbar och klor för att inte bryta ihop, han känner ett ansvar för att orka där jag inte orkar och gentemot kollegor och yrkesliv. Kombinationen oss emellan är inte helt toppen kanske. Därutöver ska vi orka med föräldraskapet till två små grisar som behöver oss, familj, vänner, tvätten, matlagning, jobb, däckbyte, kontakter med skolan en masse, sonens celiakiprover, sa jag tvätten?, ständig städning, laga mat igen, service på bilen, jobb, planera nån form av semester, tvätt. Just tvätt är en lustigt återkommande grej.

Jag har en ny vårdcentral och har bett om kontakt från psykolog. Jag är inte särskilt sugen, men… tja.

Jag har länge velat få ner min man i arbetstid så att han kan få utrymme att jobba utan stress. Att vara lite utan stress. Idag kom vi till en punkt när vi satte oss ner och jag frågade vill du att jag ringer samtalen åt dig? Bokar kontakter med läkare för sjukskrivning och med en psykolog? Jag vet ju att när man inte orkar så orkar man inte ens de där samtalen, att ta de där kontakterna.

Första tiden för honom är nu bokad och jag är tacksam för att en boll är i rörelse. Ingen del av vårat liv kommer försvinna bara med första bästa vindpust men nånstans måste man ju börja? Även om beskedet från BUP inte var vad vi ville så VAR det ett besked. Vi fick ju också besked från skolan till slut, även om det kom en månad senare än planerat. Jag känner att vi båda två kan pusta ut lite och släppa lite på locket. Det gör att vi är lite mindre arga hemma, men det tar också på orken. När man väl börjar lyfta på locket så pyser det gärna över. Det är tungt och jobbigt att behöva känna hur man mår, men förhoppningsvis blir det inte en bränd illaluktande sörja kvar som när man kokar över mjölk. Förhoppningsvis kan vi äntligen få börja läka.

Jag inser att det är kommer ta sjukt mycket tid i anspråk, men tid har vi. Resten får ge sig.

»

  1. Skickar lite kraft (önskar att jag kunde i varje fall) och medkänsla. Vilka tuffa – och viktiga och stora ”saker” ni tar tag i nu. Klokt och viktigt. Och svårt. Hoppas att ni kan få bra samtalspartners och livscoacher nu. Ni kan behöva det. (För övrigt sjukt konstigt ni behövde slåss för en psykologkontakt i samband med transplantationen. Förvisso brukar diakoner vara grymt bra att prata med – även om man inte vill blanda in trosperspektivet – men ändå. )

    Gilla

    • Tusen tack för fina och välbehövliga förhoppningar 💚

      Visst är det konstigt? Jag ber om ursäkt om jag förringar diakonens förmåga – någon med en stark tro kan ge enorm tröst även om man inte delar tron. Dessutom är de på sjukhuset otroligt vana vid att hantera människor i kris. Men jag ville ha någon som var _utbildad_ och som kunde bidra med en fortsatt professionell kontakt. Helt ärligt är jag fortfarande arg över att ingen av oss erbjöds någon hjälp att hantera traumat kring transplantationen.

      Gilla

  2. Så bra att ni pratar om det, sånt här påverkar ju allt och relationer. Jag vill också lyfta möjligheten att prata tillsammans med ett samtalsstöd! Vi gjorde det när jag gick hos psykolog för några år sedan i vår process på Sahlgrenska osv. Mkt bra! Investering i relationen 💕 Tuffa saker att ta i såklart, men också som du skriver nödvändigt för välmående på sikt. För män kan nog vägen vara lite längre ibland att ta hjälp och prata. Det är nog generellt ganska vanligt skulle jag tro. Fint att han har dig som stöttar. 💙

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s