Månadsarkiv: november 2018

Hej november!

Standard

Shit vad tiden går…

Livet är som vanligt; bra och deppigt i en salig röra.

Maken började jobba igår. Smaka på den ni!! Uppstart med 25% i en månad och sen får vi se. Det är stort. Det är oxå en förändring! Till det bättre förhoppningsvis men vi (läs; jag) har kommit in i en rutin vad gäller lämning, hämtning, matlagning osv. Nu när han börjar jobba igen kommer mer av det landa på mig, eftersom hans ork inte kommer räcka till allt. En liten fact of life. Jag är så tacksam att han får sitt liv tillbaka! Men är också medveten om (och lite rädd) att det kommer tära ett tag.

Jag var hos doktorn i veckan för att kolla lite värden. Jag är ju inte på topp. Det är dock mina värden, konstigt nog. Så doktorn föreslog Sertralin i låg dos. Jag är osäker. Han menar att min snabba frustration/ilska kan vara ett tecken på depression. Han sa såhär; typiskt när kvinnor blir deprimerade gråter de och blir nedstämda. Typiskt när män blir deprimerade tar det sig uttryck i ilska. Han var väldigt noga med att uttrycka att han inte menade att jag är man, haha, men att mitt mående kanske är något vi kan behandla. Jag tyckte illa om premalexens biverkningar och är extremt osäker på om jag vill prova igen.

I förrgår fick mina föräldrars katt gå till de eviga ängarna. Jag minns hennes första natt hemma, hon sov på min huvudkudde. Under så många år var de där katterna lika mycket mina som deras – och nu är båda borta. Hennes bästa vän gick i förväg till evigheten i våras när jag var upptagen med att känna så mycket annat att jag aldrig klarade av att sörja honom. Det var en hemsk dag, det kom upp så många känslor jag inte ville känna. Jag fick aldrig säga adjö till någon av dem…

Idag fick jag besked att jobbet jag sökt gått till kollegan. Inget oväntat! Hen är mer kvalificerad. Men jag är ändå ledsen och besviken. När jag kom tillbaka efter föräldraledigheten var hela min arbetsgrupp borta, alla har gått vidare med utveckling, karriär och lön medans jag står kvar på samma ställe. Jag känner mig för jävla frånåkt – och nu börjar de nya kollegorna röra sig. Jag är bitter.

Våra barn mår kanon! De är roliga, empatiska och ofantligt söta. Fis är inne i en livskris som cirkulerar i allmän skräck inför att tappa tänder. Jag vill inte, varför måste jag?? Men alltså… lilla gubben. Fia är inne i en fas av JAA KAN! Nåde den som försöker hjälpa henne på med valfritt klädesplagg eller skor. Hon är verkligen skitrolig. Hon säger hälla mej! men skäller ut en efter noter om man faktiskt försöker hjälpa, haha. Det skriks en del.

Jag är på dag 210 som guldmedlem på viktväktarna, dvs jag håller fortfarande min vikt. Jag har till och med gått så långt som att försöka klara mig utan appen och äta utan kontrollfunktion. Läskigt!

Önskar er en fin Alla Helgona ❤ Ikväll tänder vi ljus för saknade och älskade.