Månadsarkiv: mars 2018

När man är extremt lyckligt lottad…

Standard

Vi har det jobbigt.

Jag bad en kompis tända ljus åt oss, jag har ju ingen egen tro men lånar med glädje av andras styrka och trygghet om jag kan. Hon spridde ordet till sin vän – och vederbörande återkom med erbjudande om böner såväl som matlådor.

Så stod här idag en vitt främmande människa utanför min dörr med en kasse mat.

Herregud jag är ändå lyckligt lottad!

Tack.

Jag är trasig

Standard

Ikväll har jag tankat mycket närhet hos min stora son. Vi kramades länge i fåtöljen och sen somnade han i min säng. Det är välsignat att ha mina barn nära. Lillpottan sover sen länge i sin säng men förr eller senare kommer hon hamna i min säng oxå.

Maken är ur spel just nu.

Jag är så ledsen. Jag är så trött. Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att vara rädd.

Jag vill inte äta. När folk är med äter jag rätt bra men när jag är själv är matlusten noll, jag har svårt att svälja ner det. Jag sover hyfsade timmar på natten, men kvalitén på sömnen är sådär, jag vaknar lika trött som jag somnade.

Jag har fått ta ledigt från jobbet några dagar för just nu klarar jag det inte. Annars har jobbet verkligen varit ett lyft, det är roligt och jag är bra på det. Men inte i det här skicket.

Kalashelg

Standard

Min lördag skulle räcka till en herrans massa saker, haha.

Först var det viktväktarna och första vägningen på jämviktsprogrammet. Efter det blev det en tur till barnloppisen och allmän påfyllnad. Fis har vuxit ur nästan allt han har och strumpans kläder har oxå börjat svaja på halv stång. Jag kom därifrån 600kr fattigare men i princip en helt ny garderob till stora! Lillan fick oxå en del men inte lika omfattande.

Hem och pusta ut. Äta lunch. Ta en kaffe.

Sen satte fis och jag oss i bilen för att åka på kalas! Glad kille, spänd på kalas (och godis). Instruktionen var att söka i gps-en efter en specifik kyrka. Jag kom dit. I tid. Inget kalas. Det finns visst två kyrkor med samma namn. Kör vidare. Kom fram, inget kalas. Senare och senare. Jag snurrade en evighet och blev mer och mer stressad. Kalasbarnets mamma svarade inte i telefon och till sist bröt jag ihop helt. Jag måste vara världens mest misslyckade mamma som inte ens kan hitta ett jävla kalas!

Till sist ringde telefonen men jag hade passerat gränsen. Efter att ha svurit mig hes i bilen och storgråtit en kvart kände jag inte för att kalasa. Ironin är att jag var på fel sida kyrka nummer två. Jag letade efter ett vitt hus, det skulle jag inte gjort.

Nåväl. Hem. Fis sov sig igenom hela bilturen och undrade på vår parkering varför vi inte hade åkt… han förstod inte varför det inte blev nåt kalas och jag grät ännu mer.

Väl hemma väntade farmor och fis glömde snart av kalasmissen. Jag fick jobba liten mer på den biten. Maken och jag åkte till stan för middag och bio. Vi blev förstås sena in eftersom det tydligen var match – inga parkeringar. Vi undrade om kosmos försökte ge oss ett meddelande. Men i slutändan satt vi där, fantastiskt god mat och en skitbra film! Kvällen slutade sååååå bra!

När vi kom hem var lillskit vaken så jag fick krypa ner med honom i sängen och kramas till sömns. Mys.

På söndagen var det dags för fis egna kalas med familjen. Lycka! Tårta, kaka, saft och världens finaste cykel. Lek med kusinerna. Överlycklig kille däckade sen i soffan mitt i en mening…

En bra helg allt som allt. Jättebra.

Hoppas ni haft det fint!

Fem år. Tänka sig.

Standard

Imorse för fem år sen tittade vi upp från min soffa där vi tonårshånglat och kramats hela natten. Klockan var 7, solen strålade och jag var förälskad.

Känslorna var försiktiga men jag kunde inte förneka att vi var mer än bara vänner. Jag hade så länge haft mina murar uppe att min fina man fått jobba hårt på att bryta sig in. Men in kom han. Murarna föll tegelsten för tegelsten. Jag läste vad jag så småningom skrev;

Korridorsgrannen som blev fikasnackare. Sen plötsligt prata lite mer, lite oftare. Och lite till. Vi var ju på bio den där gången, och lustigt nog kändes det väldigt dejtigt även om det ju inte ALLS var meningen. Sen en fika här och en fika där, lite bio och middag ovanpå. Alltid väldigt roligt, väldigt långdraget pratigt – vi har lixom haft svårt att skiljas. Varje gång har han följt mig till hållplatsen och väntat med mig på att bussen ska gå. Om det är kallt får jag hans mössa. Inom inte alltför lång tid började jag fundera på huruvuda jag över huvud taget var singelförsökare längre. Han är några få år äldre än jag, och en riktig pärla. Det är svårt att sätta ord på någon sådär, hur beskriver man en hel människa på papper?Snäll. Genomsnäll. Omhändertagande. Fnissig. Glad. Stöttande. Trygg. Förstående. Rolig. Kunnig. Stark. Söt. Varm. Klok. Barnslig. Genomtänkt. Opretentiös. Fånig. Respektfull. Ja jag vet inte vad mer jag ska säga. Jag är nog inte singel längre.

Han är mitt första mirakel.