Månadsarkiv: december 2017

Pyspunka

Standard

För några veckor sen ringde min chef (jag ser henne fortfarande som ”nya chefen”, hon började i februari) och berättade att hon skulle vara i Göteborg 7/12, kunde inte jag komma in och äta lunch med dem?

Igår ringde min nynya chef (började för tre veckor sen) och kollade läget med mig. Bland annat frågade hon om min närvaro idag. Hon till och med skickade sitt möteschema så jag skulle veta när det fanns hål för lunch.

Som jag uppfattat det har alltså båda mina chefer bjudit mig till kontoret.

Jag kom dit, träffade kollegor och åt lunch med kollegor. Jättetrevligt!! Men mina chefer? Nej de höll sig långt borta. Jag vet att de är mitt inne i rekrytering av nya kollegor men de kunde alltså inte hitta tid i sin 1,5 timma långa lunchpaus för att ta en kaffe med gruppen när de uttryckligen fått dit mig.

Vårt lönesamtal sist lämnade ju mig med en känsla av att jag är försumbar och förglömlig. Dagen idag gjorde inte mycket för att ändra det… Jag var riktigt ledsen när jag åkte hem, längtar inte direkt efter att börja jobba – jag är tydligen helt ointressant.

Eftersom orosnivån gått upp lite hemma hade jag verkligen behövt lite förstärkning från jobbet.

Nästa vecka ska maken göra den där sista undersökningen som krävs. Veckan därpå ska han in för operation – de ska sätta in en ICD, alltså en defibrillator. Det är en enkel procedur och patienterna brukar kunna gå ut på egna fötter dagen efter. Problemet är att det ska ske fyra dar innan jul. Oron finns över operationen. Oron finns över timingen. Tänk om detta blir hans sista jul – och så missar han den pga en rutinoperation? Tankarna far. Sen är tanken att vi ska få besked om transplantationskön typ 22-22/12. Orosnivån stiger.

Lite bitter idag (och ja, pms)

Standard

*varning för gnäll*

Bild mhja Google.

Inläggen börjar regna in på insta och fejjan nu – folk går på julbord och adventsfikor och njuter inför julen. I år blir det inte mycket sånt för oss, inte för att det inte går att lösa utan för att det måste lösas. Det blir så himla omständigt och i slutändan går jag ändå bara och oroar mig för hur han ska orka. Han har ont, han är flåsig och ofta när han rör sig börjar svikthostan. Med lite otur slutar den först när den fått honom att kräkas. Det blir ju inte direkt att han längtar efter restauranger…

Eftersom maken mår som han gör och kroppen bråkar så rör han sig dessutom lite stelt och långsamt. Han känner att han sticker ut och SYNS, vilket är det sista han vill. (Jag fnissar f ö ofta åt det, han valde fel fru om han vill gå obemärkt genom livet 😂). Så han vill helst inte träffa folk, än mindre gå ut alls.

Så nej. Inga julbord för oss i år.

I veckan ska jag till jobbet och träffa kollegor och mina nya chefer. När jag kommer tillbaka i januari är det på riktigt bara jag kvar av ursprungliga arbetsgruppen. Alla andra har gått till nya (och mer välbetalda) uppdrag och jag känner mig lika delar frånåkt som förbigången. Min chef visade ju i lönesamtalet precis hur oviktig jag är så jag har tappat allt självförtroende visavi mitt jobb.

Men men. Ica affären kan jag iaf hitta till så jag har dragit på mig makens oversize jacka (ser ut som en luffare i den, haha) och lurarna och tagit en liten prommis. En av makens polare är hemma en stund. Jag är ofantligt och ologiskt chokladsugen.

Och sur.

Jag vet inte om jag ska sätta mig på golvet och tjuta eller skratta åt mig själv.