Dråpslag

Ja alltså jag vet inte vad jag ska säga. Min man var hos läkaren idag och beskeden är väl inte så muntra. 

Läkaren pratar ”lite slarvigt” om ”sviktvärde”. Vi vet inte riktigt vari värdet består men det ska ligga nånstans 400-800, över 900 är hjärtsvikt. Min man hade innan hjärtinfarkten i somras 1900, efter infarkten 6000 och nu 3000. Så den biten verkar väl gå åt rätt håll. 

Alla blodprover visar i övrigt på riktigt bra värden. 

Men. 

Hjärtat är nu nere på en kapacitet á 11%. I somras låg det på runt tjugo. De vill att han bär en life vest, dvs en bärbar defibrillator som spänns runt bröstet, i väntan på att få en defibrillator inopererad. De tror alltså på fullt allvar att hans hjärta riskerar att stanna när som helst. 

Man har tidigare diskuterat pacemaker men det har man räknat bort i det här läget. Vi vet inte riktigt varför, men jag tänker att hjärtat är så dåligt nu att det inte är en fråga om hur det slår utan om det slår alls. 

Det som jag inte förstår i sammanhanget är (förutom ALLT) varför han inte blev inlagd? Och varför pratar man inte redan nu om hjärttransplantation? Det som surrar i min skalle är rädslan att de räknar bort transplantation eftersom han är för dålig. Så med en defibrillator drar man ut på livet bara. Förhoppningsvis skulle de säga det rakt ut i så fall, men jag är ändå rädd. 

Riktigt rädd. 

Jag är rädd att jag kommer hitta min man död i sängen. Jag är rädd att jag ska få begrava honom. Jag är rädd att han inte ska få se sina barn växa upp. Jag är rädd att de ska få växa upp utan sin pappa. Jag är rädd att jag inte ska få bli gammal och grå vid min gubbes sida. 

Helst av allt vill jag krypa in under en filt och inte komma ut igen. Men barnen behöver mig på fötter. Jag behöver mig på fötter.