Stockholm. 

Standard

När vardagen rusar på med barn som vaknar mitt i natten och en trött förälder ska till jobb/ska ratta överlevnaden så är det lätt att fastna i en bubbla. Man märker inte riktigt vad som händer utanför, orken – min ork – räcker inte till att känna en massa andra människors smärta. 

Jag såg bilderna från lastbilsattacken. Jag förfasades. Jag ringde eller messade alla jag kände för att se att de och deras kära mådde bra. Sen tittade jag på några nyhetssändningar. Några till. Sen stängde jag av. 

Sociala medier skickade runt bilder på flickebarnet som dog. Tackolov slapp jag se just dem. Jag vill inte. Jag fick se andra istället. Jag tänker intala mig att det var statister ur en dålig b film. 

Jag vill glömma. Det är ett strutsbeteende som inte är speciellt konstruktivt, det vet jag oxå. Men jag orkar inte. 

Flödet exploderar med länkar och förslag på grupper. Bland de som dyker upp var bla stå upp för Peter Springare, en skitgrupp som öser hat. Jag förstår inte varför jag får dylika eländen som förslag. Jag blir bara arg. Jag anmäler igen och igen till Facebook och konsekvent får jag besked att det inte bryter mot deras gemenskapsregler. Helt jävla vansinnigt. 

Mina kära i Stockholm mår bra. Mina kollegor där borta dito. Min familj här hemma mår bra. Det får lixom räcka. Jag tänker inte gå runt och vara rädd. Jag tänker inte gå med på att hata.  


Det här är min verklighet. En liten kille som gick till dagmamman imorse. Plötsligt så stor 💚

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s