Jobbplanering

Standard

I förrgår satt min man och jag och la planeringen för semester och framåt. Plötsligt blev det väldigt påtagligt, det är bara ett halvår kvar tills jag ska börja jobba. Gud det kändes helt förfärligt! 

Idag fick jag höra att vår nya chef varit i Göteborg i två dagar. Trots att jag flera gånger bett gruppen meddela mig om hon kommer så har ingen kommit ihåg det/brytt sig om det. Jag ville gärna fått chansen att träffa henne! (Hon ska ju dessutom ha både prestations- och lönesamtal med mig under våren. Jag ville fått chansen att visa intresse för min arbetsplats…) 

Jag känner mig ruskigt besviken på mina kollegor. Jag är verkligen så ointressant och så långt borta att de inte klarar nåt så här basic. Sen undrar jag varför inte chefen mailat ut nåt gruppgemensamt, jag har ju koll på jobbmailen bara för det. 

För att göra det lite ännu lite roligare så är den kollega jag känner mig närmast besläktad med på väg ut, hon börjar ny tjänst om några veckor. Jättekul, verkligen. Kvar är de som jag rök ihop med för två år sen, de jag sen dess inte litar på ett skvatt. Kvar är konsulten som är en arrogant primadonna, konsulten som är skitbra men som inte kommer stanna och två nya som säkert är kanon men som jag inte känner. Det är en helt annan gruppdynamik än den jag lämnade. 

Jag känner ångest inför att återvända till det där. 
Fan vad gnälligt det här blev. Nåja.

Jag kan tillägga att jag har bra dagar och dåliga dagar. Det är skönt att få prata av sig hos psykologen, hon bekräftar mina tankegångar och försöker ge tips. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s