Vrålapa

Standard

Jag insåg plötsligt att jag inte skrivit på några dagar. Några dagar som ju faktiskt är en livstid för lillstrumpan, eller vrålapan som hon numera kallas.

Amningen kom till slut igång och hon gick upp i vikt till andra BVC vägningen. Kommande onsdag ska vi dit igen och se om det håller i sig men vi verkar ha bra förutsättningar!! Jag känner mig otroligt lättad att det verkar funka, åtminstone just nu. 

Hon sover helt ok nattetid, uppemot fem timmar mellan nattmålet och första morgonmålet. Det får hon styra. Vi hade ju order om att väcka efter tre men  jag upptäckte att när jag väckte henne så ville hon ju inte ha. Får hon bestämma äter hon kort och effektivs så att vi båda får somna om. Trött som en gammal get är jag ju förstås ändå. Inatt somnade jag ifrån amningen i stora fåtöljen med henne tvärs över magen. Jag har faktiskt ingen som helst aning hur mycket mat hon fick i sig eller inte…

Dagtid däremot är en annan femma. Hon ska vara fastklistrad vid bröstet konstant och när hon till slut släpper och somnar så ska hon ligga kvar i famnen. Gunådemig om jag lägger ner henne!! Vrååååååååååååål. 

Det vanligaste ljudet här hemma nu är för övrigt just vrååååååååååååål. Jag tror faktiskt inte det är smärta eller så utan bara ren och skär protest.

Idag har jag varit förföljd av det där jävla vrålet och hennes behov av bröst och närhet. Non stop från lunch och framåt. Är vi ensamma hemma ger jag det så gärna men idag var storebror hemma och det bara funkar inte. 

Jag har inte kunnat ge honom många minuter idag. Vi har tittat på tv precis hela tiden (vilket vi gärna gör men inte en hel dag!!) om jag försökt lägga ner henne VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag tog en dusch VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag försökte läsa en bok med storebror VRÅÅÅÅÅÅÅLLL. Jag bytte hans blöja VRÅÅÅÅÅÅÅLLL

Jag känner mig som världens uslaste mamma. Minen i hans ansikte när jag för tusende gången fick säga nej jag kan inre, lillasyster äter. 

Hur i hela friden ska jag klara 15-timmars livet framöver? 

Jag är fruktansvärt frustrerad. 

Jag lever på hoppet att det blir bättre när hon blir större och dels har mer styrsel i kroppen och dels äter regelbundet snarare än hela jävla tiden. Min man har planerat deltidsjobb framöver en liten period och jag hoppas att när den är över – ca 1/12 – så kommer vi ha landat. Jag kan inte leva 15-timmars liv som går ur på att skjuta undan min stora kille all tid han inte är hos dagmamman. 

Här på kvällen tog maken över vrålapan så jag fick ägna mig lite åt fis. Vi byggde med duplo i säkert tio hela minuter innan hon kom på att vi försökte lura henne. Hon var ju hos pappa och han har minsann inga bröst! 

Det var bara att ta tillbaka henne.

Suck. 

Jag vet ju att det blir bättre men just i detta nu tvivlar jag på om vi gjorde rätt. Allt som hänt hittills är att jag fått knuffa undan min älskade lilla kille i åtta månader och nu så fortsätter det bara. Fan fan fan.

PS. Jag tror jag fått tillbaka min mens.

Annonser

22 responses »

  1. Det är så svårt i början, man slits i bitar mellan två små och det känns fel hur man än gör. Konstant otillräcklig. Men det blir bättre och lättare vecka för vecka. Hang in there! ❤️

  2. Igenkänning på det där med nattmatning som skulle ges fast barnet inte var intresserat – här var det dock flaska eftersom jag inte fick lov att amma, och stränga order om mat var 4:e timme, så det tog lite längre tid än det annars hade gjort, tror jag, innan jag vågade lita på att det var bättre att hon fick styra vad gäller nattmålets vara eller icke vara. Hon stensov klockan två på natten, kan jag säga, så hon fick inte i sig många droppar ändå.

    Frustrationen måste vara total att samtidigt försöka finnas till för två som har helt olika behov och alldeles för ofta inte räcka till riktigt för någon, ens sig själv… Har ingen erfarenhet att dela, anar bara att det är TUFFT. En sån där bärsjal som sitter tajt och är två färdiga slingor bara att dra på sig så hon kan vara nära, nära (ska till och med gå att amma, men det var ju aldrig aktuellt för oss) och du ändå får lite mer rörlighet antar jag att du kanske redan testat? Hoppas att det bättrar sig snart i varje fall!
    Styrkekram

    • Ja usch det suger. Jag känner mig sjukt otillräcklig!!

      Jag gjorde mitt bästa med mina tre timmar i början men nu tänker jag att hon faktiskt är så mycket starkare så hon får styra. Fy fabian vad vi bråkade där första veckan…

      Tack för tips! Sjal står på agendan

      Kram

  3. Först: Härligt med viktuppgången och de fyra timmars sömn i sträck!

    Är det din närhet eller bröstet hon vill ha? Tipsar också om att hitta ett bärdon som kan funka att amma i. För mig funkade ringsjal med en sån liten men även trikåsjal och bärsele funkar bra att amma i. babybaby.se har bra info om amning i bärdon.

    Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er! Och du, det kommer att bli lättare framöver även om det är slitigt nu. I december kan hon säkert ligga och kika nyfiket på brorsan när han leker långa stunder :-).

    Kram

    PS. Minns tvivlet. Vad har jag utsatt min stora för? Att inte längre ha mig och min uppmärksamhet för sig själv. När en sedan ser dem le åt varandra, den lillas beundran för storebror och hur de tar varandra i hand och smiter iväg på upptåg. Ja, då är det en rikedom att ha fått ett syskon!

  4. Just ja. Ibland kan det funka om partnern bär den lilla och går ut en sväng. Många somnar gott utomhus och har då lättare att vara ifrån bröstet. Han kanske inte vågar ta så långa promenader, men ett varv eller två runt huset 🙂

  5. Ska kolla om jag har kvar den jag skrev om så kan du få den isåfall. Minns ju inte vad den hette bara… Tricot slen? Kanske.
    (Är du senare intresserad av en lång bärsjal som man knyter ligger det en nästan oanvänd här i ”säljes”-högen. Inget fel på den, men min unge och jag blev aldrig sams med den, hon ville inte)

  6. Jag har ju bara ett barn, men han skrek konstant om han inte var 0,1 mm från min kropp. Trikåsjalen räddade mig den första tiden, och selen nu ett par månader senare. Jag hade en Tricot slen. Det är massa tyg, men jag tyckte inte det var så svårt att knyta. Kolla in den här instruktionen: http://www.babybaby.se/2015/09/bildserie-knyta-trikasjal/ Det viktigaste är att bebis knän är högre än rumpan, att tyget i ”krysset” går hela vägen från knäveck till knäveck och att bebisens rygg är lite rundad. Du kan tänka att bebisens underliv ska vara mot din mage. När de är så små som din sitter de mer ihopkrupna i sjalen än med benen isär.

    Du får gärna maila om du vill ha hjälp med hur du ska knyta den!

  7. Känner så igen mig i din beskrivning. Det är tufft med två i början! Jag ammade överallt, i legohögar och i klädhögar och på toaletten. Ständigt bärande på lillebror. En äldre storasyster som var galet svartsjuk och gärna väckte bebisen när han väl somnat… Ack ja. Men tvåan fick nog vänja sig vid att jag inte alltid kunde springa direkt till honom om han skrek lite missnöjt (naturligtvis tröstade jag sen). Denna ständiga önskan att kunna dela sig själv i två. De käcka tipsen om att ha en mysstund med högläsning med äldsta barnet (var kul i ca 5 min). Gaaa.
    Men: Det kommer snart bli bättre! När vrålapan sover mer regelbundet på dagen kan du hänga mer helhjärtat och närvarande med din son. Och precis som du skriver, ta varje tillfälle du kan till att vara bara med honom.
    Finns det inget sätt att få 30 timmar på förskolan? Bli antagen till ngn distanskurs eller skriva ett ömmande brev om sonens behov av förskola?

  8. Vet precis hur det är! Vårt tredje barn var likadan. Skulle alltid bli buren, vägrade ligga själv en endaste sekund, skrek mycket och var mest missnöjd. Trodde först hon hade kolik men det var det inte. När jag sen kom i kontakt med begreppet High Need Baby stämde det till punkt och pricka in på henne. (Googla det!) Har inga direkt råd att ge förutom att skaffa en riktigt bra bärsele! Det har varit riktigt jobbigt då vi har en 4-åring och 2-åring hemma också som bara går 15 timmar i förskolan. Kan dock peppa att det blir bättre! Nu är vår dotter 6 mån och efter att hon lärt sig att sitta upp är hon mycket mer nöjd. Vägrar fortfarande vagn, inte förtjust i att åka bil och vill inte vara hos någon annan än mig och pappan men det är ändå mycket bättre nu. 🙂 Styrkekram till dig!

    • Ja precis! Jag grät av glädje när jag hittade de tolv hnb-punkterna och hnb-gruppen på Facebook. Det var så skönt att förstånatt det inte var mig det var fel på. Precis som ditt barn lättade skrikandet och missnöjet när han lärde sig sitta. En stor eloge till oss hnb-föräldrar! ❤️

  9. Känner så igen mig, höll nästan på att gå in i väggen själv när lillebror kom i mina försök att tillgodose båda barnens behov samtidigt. Och det ÄR jobbigt med två barn, men det blir bättre ju äldre de blir. Ett tips i kommunikationen med stora barnet är att istället för att säga ”mamma kan inte, lillasyster äter” säga”jag vill jättegärna leka med dig, kan jag inte få göra det om en liten stund?”. Då tar en bort fokus från att lillasyster är the bad guy och fokuserar på att du vill leka med honom. Kämpa på och glöm inte att du är den absolut bästa mamma dina barn kan ha!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s