Hormoner, ork och sinnesro

Standard

De senaste två dagarna har varit ganska jobbiga. Jag har varit så svajig i humöret att hälften hade varit för mycket. Tårarna har hängt i fransarna och tålamodet har varit lite väl kort. Eftersom det känns lite som pms, lixom det där oresonliga måendet som inte nödvändigtvis har en vettig orsak, tänker jag hormoner. Det är lättare att handskas med då, för både maken och mig, men är ändå jobbigt. 

Lillstrumpan fortsätter äta och sova. På vägningen på BVC i torsdags har hon fortsatt gå upp och jag är så otroligt lättad! Amningen funkar!! Hon har inte så mycket vakentid ännu men det kommer väl. Hon har ju lite vikt att återta och jag tänker att det är dit energin går… 

Min energi är det sådär med. Jag känner att jag har en förväntan på mig själv att efter graviditeten studsa ut i verkligheten och vara mig själv igen, vara maka och mor. Efter all den här tiden vill jag dra min del av lasset i hemmet och umgås med min lilla kille. Men jag märker mer och mer att jag vill för mycket. Jag tar slut så himla fort och blir nedslagen. 

Jag har kräkts dagligen och mått sumpråtta sen innan årsskiftet; Jag började må illa runt andra veckan i december och kräktes första gången 2016-01-01. Inlagd första gången 2016-01-03. (Sista kräkningen var 2016-08-03). Sen kom smärtorna. Sen kom foglossningen. Nånstans på vägen kom tårarna.

Min kropp och mitt mentala ork har tagit stryk. Jag funderade på att gå till en kurator men undrar vad i all världen en sån kan ge mig. Sist jag vände mig till en sån fick jag ju dessutom höra ”du har så många verktyg att hantera din situation med redan, jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig”. 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Jag tänker på sinnesrobönen och känner att jag inte kan förändra ett smack av det gångna året eller dess konsekvenser. Jag kan därför varken ångra eller känna ångest inför. Däremot har jag för bråttom att ”komma tillbaka”. Det är nåt jag måste jobba med. 

Vi bor i kaos här hemma eftersom vi fastnade mitt i renoveringen av lillfis rum. Det tär på oss allihop att ha stök och oreda vart vi än vänder oss. Igår fick min fina man ett smärre utbrott på det hela och jag blev så ledsen, det känns som om det är mitt fel, hade jag bara orkat. Jag inser hur dumt det är. Men det hjälper inte. 

Hade jag haft pengarna hade jag lejt hjälp och haft det klart på en dag. Istället är det föräldrapenning som gäller nu och en halvering av alla möjliga och omöjliga utgifter. 

Ska vi slå vad om att det kommer se ut som fan fortfarande när bebis blir en månad? Två månader? 

Jag känner mig uppgiven inför vår röra och vår oförmåga att nånsin komma ikapp med ett välordnat boende. 

Jag känner mig uppgiven inför min egna oförmåga att orka och göra.

Annonser

9 responses »

  1. Jag tror inte det är tillåtet att ha det städat och fixat och grejat när man har en tvååring och dessutom är helt fucking fab som har fött barn precis.
    Egentligen tror jag att det är kutym att ha typ hinderbana mellan kläd- och leksakshögar hemma så ni ligger nog efter lite i kaosandet… 😉
    Diskberg måste man ha också! Skitstora! Som liksom näääästan är på väg att välta. Och tvättkorgar som kräks! Och inte en enda ren kaffekopp så man får dricka direkt ur kannan!
    Du är fantastisk tjejen! ❤ 😀
    Kraaaaaaaaaaaaam!

  2. Men så där är ju första tiden/året. Man hinner och orkar inget. Och för er har det ju bara gått några dagar. Släpp kraven och njut av er härliga familj istället. Det kommer tid längre fram när det finns tid för städning och renovering. Hur viktigt är det egentligen just precis nu? Ni har ju varandra. Stäng dörren till det rörigaste så ni slipper se det/snubbla på det.
    Va härligt förresten att amningen funkar. Det nojar jag mycket över.
    Kram!

    • Du har ju självfallet rätt, enda problemet är att vi inte kan stänga dörren. Av våra 96 kvadrat är i runda slängar 90 kvadrat påverkade av att grejer står ivägen…

      Ja det är underbart! Med lillfis tog det veckor att börja funka och då fick vi ändå tillmata.

      Kram

  3. Så skönt med viktuppgången! Heja dig!

    Tungt när drömmar och verklighet inte går ikapp. Var snäll mot dig själv och rädd om dig själv. Inte konstigt energin är borta efter den tid du varit igenom… En samtalskontakt kan innebära mycket. För min del är det inte svar och verktyg som alla gånger är det viktiga. Utan minst lika viktigt är tiden att bara få prata till punkt, få spy ur mig det som är jobbigt och hinna lyssna både på vad jag själv har sagt och bli bekräftad i det. Det räcker långt många gånger. ( Men mycket handlar ju om personkemi och att den en möter har förståelse för det en själv behöver.. Ibland tar det tid att hitta den rätta och den kraften finns inte alltid… MVC har psykologer som många gånger kan vara vettiga.)

    Kaos hör till! Det har ännu inte gått lång tid! Första sex veckorna har jag tyckt mig leva i undantagstillstånd och dimma. Därefter har det börjat klarna lite… Och nyttja nätverket om det går. Beskriv vad slitigt detta är för er och hör om ni kan boka in en dag när de kommer och hjälper er? Du och barnen flyr till en annan plats, där du inte är ensam med dem. Mannen vägleder arbetarna? ( Nu låter jsg väldigt könsstereotyp, men med en liten nyfödd som ammar blir det så just då…)

    Kram!

    • Tack fina!

      Haha när det kommer till måla, bygga, dona är vi underbart könsstereotypa. Jag avskyr det och han tycker det är kul! Planen är faktiskt just det att vi ska fly fältet och grabbarna kallas in, just nu är de som ska hjälpa sjuka bara…

      Kram!

  4. Instämmer med de andra – klart man inte kan ha städat och fixat med nyfödd i huset! Knappt ens med barn under typ 8 år (eller när slutar de lämna kaos efter sig?) 😄Men självklart påverkar det en att ständigt snubbla över saker. Så kanske kan ni be några vänner/familj att hjälpa er fixa klart rummet så det blir lite mer ordning? Ofta vill ju folk få hjälpa till men vet inte hur. Tre vuxna som gör ett ryck några timmar kan ju göra stor skillnad!

    Så skönt att amningen funkade direkt! Kram!

    • Alltså näh, städat kommer vi nog aldrig ha det haha. Inte så länge det finns barn här! Men det här är annorlunda. Vi håller inte på och river väggar eller så, det är en vägg som ska målas i ett rum så vi kan flytta dit gästsängen och göra klart lillemans rum. Det låter enkelt men är det inte, det är så otroligt mycket grejer som måste hanteras på vägen!

      Ja det är underbart! Tog en vecka den här gången, första gången höll jag på i månader att pumpa och greja för att få upp produktionen.

      Kram

      • Jag känner igen det där, ofta kan det vara massa beslut som måste tas på vägen som liksom inte får plats i huvudet så det blir omöjligt att bestämma nåt. Och utöver de behöver man tid & ork att göra massa praktiskt. Men mitt tips, förutom att be nån om hjälp, är att låta er landa först. Sen om nån vecka så delar ni upp det i delmoment och börjar beta av, även myrsteg tar en framåt (det är mitt mantra när jag inte hinner kan eller orkar).
        Kram & pepp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s